En kille jag känt ett tag (via internet endast, men ändå) har så länge jag kan minnas varit självmordsbenägen. Eller ja, om han är det eller om det bara är snack, det vet jag inte, men han har pratat om det så länge jag kan minnas iaf. Förutom några spridda sms under året har jag knappt pratat alls med honom på ett tag, men ikväll blev det dags igen. Han mådde dåligt igen, och frågade om han fick ringa. Det fick han såklart, även om jag inte känner honom som jag känner mina närmsta vänner så är det klart man ställer upp, speciellt när det är ngn man haft kontakt med under lång tid. Hur som helst så ringde han, var väldigt lågmäld, dyster, nere, full...Svårt sånt där, man vet ju inte vad man ska säga! Vi pratade på ett tag iaf, om ditt och datt. Jag sa att vi måste ju ta o träffas sedan när jag flyttat ner. Det slank ur mig, fast att jag inte riktigt vet om jag menade det. Missförstå mig rätt, han är säkert jättesnäll och så, men det skrämmer mig att försöka bli närmare vän med ngn som kanske vilken dag som helst kan ta sitt liv. När vi la på verkade han piggare, gladare. Det kändes kanon, men samtidigt kände jag att, tänk om det var för det jag sa om att träffas? När jag inte ens vet om jag menade det?

Nedräkningen mot flytten fortsätter iaf, 13 dagar kvar.

Och för att nämna en annan nedräkning, enligt klockan på min dator är det 10 minuter kvar till tolvslaget. Det har dundrat raketer utanför hela kvällen, men har inte sett några. Enda anledningen till att jag inte gått o lagt mig är att jag med största sannolikhet vaknar vid tolvslaget ändå, när alla skjuter iväg sina pjäser. Tänkte först åka iväg till norra berget och titta ut, men insåg att jag orkar inte. Bilen är kall eftersom André (syrrans kille) har sin bil i vårat garage

Sitter och kollar på kändispoker på Z-tv, det är nyårsnöje det, mina damer och herrar. Snrt dags för tolvslag, åtminstone ut på balkongen ska jag

God natt, och gott nytt år!