Erika på luffen
Rasmus på luffen? Neej, nu är det min tur.
Jag har varit ute på lite äventyr, och roligt har det varit. Mestadels iaf.
En tågresenärs mardröm
Min resa började i torsdags morse. Jag packar, fejar och donar, noga med att jag inte glömmer något som kan tyckas viktigt. Ger mig av mot staden i god tid, då jag hade tänkte handla och lämna tillbaka några filmer. Väl nere på stan känner jag inget behov av att handla, och videoteket ligger på vägen till tågstationen, så jag var på plats långt före avgång. Tråkigt som tusan, och eftersom jag var så nervös och förväntansfull så mesar sig tiden fram mer än vanligt. Till slut kommer tåget, och jag hoppar på. Byte i Gävle, till ett InterCity-tåg mot Stockholm. Jämmer och elände. Två tjejer med barnvagnar kommer in på tåget, och sätter sig i vagnen bortanför min. Trots att jag mp3-spelaren igång hörde jag ungarnas skrik (ja, när dom skriker är dom ungar, och när dom är snälla är dom barn). Jag hade verkligen blivit vansinnig om jag hade varit tvungen att sitta i samma vagn som dom, och utan musik dessutom. Vansinnig I tell you. Vansinnig.
InterCity i övrigt var ingen höjdare. Det skramlade, väsnades, det var relativt obekvämt och det tog tid. Inte så att det var försenat, men det går ju långsammare än X2000 iaf. Eller försenat förresten.
Vi anlände till Stockholm i tid, men enligt tågpersonalen var det spårbrist inne på centralen, så vi var tvugna att vänta utanför "ett par minuter". Vi fick information om vilka spår som anslutande tåg skulle gå ifrån, och mitt tåg, det mot Jönköping, skulle avgå från spår 10. Vi skulle komma in på spår 12. Beräknad ankomsttid för vårat tåg var 16.30, och beräknad avgång för tåget mot Jönköping var 16.50. Du kan förstå min oro när minuterna tickar vidare. Klockan blir 16.45, och ÄNTLIGEN kommer vi fram till perrongen. Precis sekunderna innan dörrarna öppnas hör man konduktörens röst; "Och då har vi då anslutande tåg mot Jönköping som avgår från står ELVA, alltså från samma perrong som vi kommer in på."
Visserligen ett stressmoment mindre att behöva leta sig fram till ett nytt spår, men samtidigt var jag redan i upplösningstillstånd. Men men, jag hoppade på tåget mot jönköping och hittade min plats. Enkelt, slutet gott, allting gott
Äntligen Robbie!
Varför åt jag den där mackan på den enda streckan som jag åkte baklänges för? Usch. Som tur var, för min del, så byter tåget färdriktning i Nässjö, vilket betyder att jag trots allt fick åka rättvänt den sista delen av resan. Vi rullade in i Jönköping på utsatt tid, strax efter 20. Nervositet, jomenvisst. Jag plcoakde ihop mina grejer, kollade så jag inte hade glömt ngt, och klev sedan ut ur tåget. Tittade mig omkring, äntligen framme! Spanade, Robbie skulle ju komma och möta mig? Han kanske var sen. Men så såg jag - En KISS-t.-shirt. Jag behövde nte fundera många sekunder över vem det var. Har han sett mig? I thought not. Så jag tänkte vara lite busig, och gömde mig lite diskret (tyckte jag iaf!) bakom en tant som mesade sig fram. Men tji fick jag, han hade sett mig redan när jag klev ur tåget, och min lömska (?) plan misslyckades. Men vad gjorde det? Äntligen Robbie! Vi kramades, och började sedan gå mot staden medans vi pratade om ditt och datt. Lite sightseeing kanske? Han visade mig vart mitt hotell låg, som jag skulle sova på natten därpå. Otroligt nära stationen, jag hade uppenbarligen gjort ett bra val. Därefter gick vi upp till högskolan, den låg närmare stan än jag trodde, va skönt. Efter det gick vi in på Hemköp och handlade lite småsaker, och därefter var det dags att sätta sig på bussen mot Norrahammar.
Efter en inte allt för skakig resa var vi framme, och gick den korta promenaden upp till hans lägenhet. Vi kom fram, klev in och gjorde oss hemmastadda. Vi fikade lite, eller ja, JAG fikade lite, Robbie var nog väldigt hungrig :) Fast å andra sidan är det ju itne helt okänt att karlar normalt äter mer än oss kvinnfolk.
Vi kollade lite halvt på tv medans vi pratade om allt mellan himmel och jord. Och nog kan vi prata. Klockan var nog närmare 3-3.30 innan vi satsade på sömnen. Robbie somnade nog rätt snabbt, och det gjorde inte jag. Robbies TV i sovrummet var på, med Gremlins 2 som huvudattraktion. Och Gremlins är inga tysta söta små saker. Nej, dom tjattrar värre än silikondamerna i alla sveriges dokusopor tillsammans. Och inte nog med detta. Det var en viss herre snarkade som inget jag någonsin hört maken till. Men, jag bet ihop. Jag var för trött för att kliva upp och stänga av tv:n, och jag ville inte väcka Mr Snark heller eftersom han ju faktiskt skulle jobba dagen därpå.
Och dagen därpå kom ruskigt snabbt. 5.30 ringer alla hans väckarklockor, som alla finns på olika ställen i lägenheten. Det var otroligt roligt att se, jag har ALDRIG sett ngn ha så bråttom ur sängen :D Vansinne.. :) Vi kliver upp iaf, och fikar lite frukost innan det är dags att gå till bussen. När vi satt där på bussen var jag dämpad. De här timmarna var alldeles för få, och gick alldeles för fort. "Oroa dig inte, vi träffas ju snart igen! Du ska ju flytta hit" säger Robbie med ett leende. Ja, det hoppas jag verkligen. Busshållplatsen där han ska av närmar sig, vi kramas och sedan är det dags för honom att kliva av. Dörrarna öppnas, och innan han kliver av vänder han sig om.
"Vi ses i januari!"
Fredag
Bussen rullar vidare in till stan. Jag kliver av och funderar vad mitt nästa drag ska bli. När jag bokade mitt hotellrum sa damen att jag skulle checkan in efter 15, och nu var klockan inte ens 7 och jag var vansinnigt trött. Jag tog mod till mig (Jag är en ovanligt feg människa) och gick in på hotellet och frågade om jag fick checka in redan nu. Jag krånglade tydligen till det lite för tjejen i receptionen, men det ordnade sig, och jag fick checka in. Jag gick upp en trappa och letade reda på mitt rum, nr 130. Jag trivdes så fort jag hade öppnat dörren, det var precis i min smak. Enkelt, men väldigt mysigt. Jag la mig på sängen, och det tog inte många minuter innan jag sov.
Jag vaknade igen vid halv 12. Hungrig. Jag som trodde att nervositetn skulle göra så att jag inte skulle kunna äta - jag hade fel. Jättehungrig! När jag väl kom ner på stan la sig hungern lite, och jag strövade omkring och bekantade mig med staden. Slutligen gick jag in och satte mig på Åhléns Café, och fikade något så hälsosamt (?) som mjölk och baguette. Började gå mot högskolan, men svängde in och köpte en penna, ett litet anteckningsblock (tror du att jag minns alla detaljer jag ska skriva om här i huvudet?), Aftonbladet och Jönköpingsposten. Nu var det dags. Högskolan - here I come.
Provdags
Tack vare att Robbie visade mig vart högskolan låg så hittade jag den snabbt. Hittade även rätt byggnad på första försöket - Succé! När jag kom in där fick jag en känsla av att det var kalt, opersonligt. Sterilt på ngt vis. Inte alls "hemtrevligt". Det påminde mig om Västermalm, min gymnasieskola. Tegel, ingen överdriven utsmyckning. Men ju längre jag var där, desto mer för förtjust blev jag. Jag trivdes ju faktiskt rätt bra på Västermalm, och jag kommer nog att trivas här med. Det var nytt och fräscht iaf, och bara det gör ju mycket till. Och det var stort och luftigt. Som sagt, jag trivdes mer och mer bara på den korta stunden jag var där.
Jag har en sak gemensam med vissa karlar insåg jag. Jag gillar inte heller att fråga om vägen. Jag har min karta, och det ska mkt till innan jag frågar någon vart 17 jag är någonstans. Även den här gången. Jag hade ju 1,5 timme till godo innan provet började, så jag tänkte att jag ska hitta rätt sal själv. Kvinnor kan, du vet. Jag kollade efter informationstavlor, men hittade inga. Hittade däremot en slags informationskiosk, en data-grej alltså. No problems! Jag hittade min sal på kartan, och hittade den även i verkligheten. Victory!
Väl inne i salen började folket samla sig. När vi började skriva räknade jag, 18 personer. Kursen tar 30 personer, och 75% av platserna tillsätts via det här urvalsprovet som vi precis skulle genomföra. (Borde inte det betyda att jag kommer in? Jag hoppas det iaf). Provet bestog av två delar. Ett vokabulär-prov, med 120 glosor som skulle översättas. 6 sidor, med 20 ord på varje sida, och svårighetsgraden ökade eftersom. Den andra delen var en text, där man skulle placera in ord eller uttryck beroende på vad som passade in i texten. Första delen var brittisk engelska, och den andra delen var amerikans engelska. Allt som allt så vill jag väl inte säga att provet var jättesvårt. Och du ska se, bara för att jag nu skrev så så kommer jag få årets sämsta poäng. Men men. Det kändes inte sjukt svårt iaf. Lite krångligt, och självklart fanns det ju vissa ord som man inte hade en aning om vad dom betydde, men så är det väl alltid. Provtiden var utsatt till 4 timmar, själv gick jag som tredje person, efter 1,5 timme.
Efteråt gick jag tillbaka till hotellet. Satt där, kände mig ensam och övergiven. Tittade på tv, men det var inget bra som gick. Fick sms av Christian, vilket helt klart lyste upp min tillvaro. Tog mig i kragen och gick till affären 50 meter bort, och handlade något som skulle föreställa middag - Baguett och juice. Och så lite snask förstås, vad är en ensam fredagkväll på ett hotellrum utan en chokladbit och lite cola?
På vägen tillbaka till hotellet ringde jag Christian. Underbara människa. Han lyckas alltid få mig på bra humör, jag älskar honom för det. Han är en underbar vän, och jag älskar honom för det. Vi pratade väl kanske 10-15 minuter eller så, sedan skulle han återgå till sitt LAN, och jag skulle äta min "middag".
Resten av kvällen bestog av TV. Jag kollade på So you think you can dance, Doobeedoo, och Liar Liar. När Liar Liar var nära slutet så ringde Christian. Oh happy day! Återigen - jag blir så glad när jag får prata med honom. Vi pratade på, om ingenting speciellt egentligen, men så underbart trevligt ändå. Sedan la vi på, jag kollade klart på min film, och sedan var det dags att sova. Eller ja, försöka duger. Jönköping är en livad stad, och om hotellet dessutom ligger vägg i vägg med en nattklubb, ja, då kan du själv räkna ut hur bra det gick. Men tillslsut somnade jag iaf, och sov som en stock.
Återtåget - Sundsvall nästa
6.20 ringde väckarklockan. Eller mobilen för att vara exakt, men det är ju alarm som alarm. Eller? Klädde på mig, packade klart det jag hade, och gick ner för checka ut. Det gick fort, och sedan styrde jag stegen mot tågstationen. Väl där satte jag mig i det lilla internetcafét som fanns där nere. Fanns inte mkt att göra, vem vid sina sinnens fulla bruk är vaken den tiden en lördagmorgon? Uppenbarligen ingen.
Precis när mina surf-minuter tog slut så rullade tåget in på stationen. Jag klev in i vagn 3, min vagn. Letade efter plats 50. Min plats. Synd bara att det bara fanns plats 1-48 i vagn nummer 3. Eh?
"Ursäkta, är inte det här vagn nummer tre?"
"Vi har bytt tåg! Du får sitta i vagn nummer fem, i den är allting ledigt. Det är bara att välja och vraka"
Aha, tack så mkt då. Jag gick till vagn fem, och mycket riktigt, det var bara att välja och vraka.
I övrigt finns det inte mkt att säga om tågresan. Tåget rullade, och jag sov lite till o från. 10.40 kom vi in till stockholm. Tåget till sundsvall skulle avgå 12.30. Dryyyygt! Jag vandrade runt och såg allmänt vilsen ut ett tag, och sedan ringde jag Christian. Vi surrade om ditt och datt i ungefär en halvtimme, ett underbart sätt att fördriva tiden.
Efter det var det dags för frukost. Jag gick in på Pressbyrån och handlade lite, kan du gissa vad? Jajjamen, en baguett, plus en päronmer, och någon tidning. Jag satte mig ute vid spåren och åt min frukost, och gick sedan tillbaka in på centralen. Där inne gick det omkring en stor gul kycklig och delade ut lappar. Om vad vet jag inte, jag höll mig på avstånd. Däremot kunde jag höra honom sjunga "mina gyllene skor"-låten. Jag såg inget samband mellan en kycklig och gyllene skor, så jag ägnade inte så mkt mer tankar åt det.
Ja, där gick jag omkring på centralen som en vilsekommen lodis. Men den som söker letar, och titta, jag hittade ett litet internetcafé där med. Jag satte mig. Och gissa vem som var online? Christian :D ett perfekt sätt att avsluta min stockholmsvistelse. Det blev visserligen bara en kortis, för mitt tåg skulle snart åka, men ändå. När jag gick mot mitt tåg hörde jag ett himla liv från en av de andra perrongerna. MODOITER! Dom skulle till Scaniarinken och se SSK - Modo. Åhh, om jag ändå hade fått följa med. Men, jag längtade ju trots allt hem med.
Även här, finns inte så mkt att säga om tågresan hem, den tog 3,5 timme som beräknat.
Borta bra men hemma bäst. Men i framtiden kanske även Jönköping är hemma. Det hoppas jag.
-----
Jag är ju inte en helt normal människa. Jag funderar över saker. Konstiga saker.
När jag satt på tåget, när jag var ensam på hotellet, då kan de mest underliga sakerna dyka upp i mitt huvud. Vill du ha några exempel? Here you go.
---------------
Slutet gott, allting gott.
Och jag har skrivkramp.
Jag har varit ute på lite äventyr, och roligt har det varit. Mestadels iaf.
En tågresenärs mardröm
Min resa började i torsdags morse. Jag packar, fejar och donar, noga med att jag inte glömmer något som kan tyckas viktigt. Ger mig av mot staden i god tid, då jag hade tänkte handla och lämna tillbaka några filmer. Väl nere på stan känner jag inget behov av att handla, och videoteket ligger på vägen till tågstationen, så jag var på plats långt före avgång. Tråkigt som tusan, och eftersom jag var så nervös och förväntansfull så mesar sig tiden fram mer än vanligt. Till slut kommer tåget, och jag hoppar på. Byte i Gävle, till ett InterCity-tåg mot Stockholm. Jämmer och elände. Två tjejer med barnvagnar kommer in på tåget, och sätter sig i vagnen bortanför min. Trots att jag mp3-spelaren igång hörde jag ungarnas skrik (ja, när dom skriker är dom ungar, och när dom är snälla är dom barn). Jag hade verkligen blivit vansinnig om jag hade varit tvungen att sitta i samma vagn som dom, och utan musik dessutom. Vansinnig I tell you. Vansinnig.
InterCity i övrigt var ingen höjdare. Det skramlade, väsnades, det var relativt obekvämt och det tog tid. Inte så att det var försenat, men det går ju långsammare än X2000 iaf. Eller försenat förresten.
Vi anlände till Stockholm i tid, men enligt tågpersonalen var det spårbrist inne på centralen, så vi var tvugna att vänta utanför "ett par minuter". Vi fick information om vilka spår som anslutande tåg skulle gå ifrån, och mitt tåg, det mot Jönköping, skulle avgå från spår 10. Vi skulle komma in på spår 12. Beräknad ankomsttid för vårat tåg var 16.30, och beräknad avgång för tåget mot Jönköping var 16.50. Du kan förstå min oro när minuterna tickar vidare. Klockan blir 16.45, och ÄNTLIGEN kommer vi fram till perrongen. Precis sekunderna innan dörrarna öppnas hör man konduktörens röst; "Och då har vi då anslutande tåg mot Jönköping som avgår från står ELVA, alltså från samma perrong som vi kommer in på."
Visserligen ett stressmoment mindre att behöva leta sig fram till ett nytt spår, men samtidigt var jag redan i upplösningstillstånd. Men men, jag hoppade på tåget mot jönköping och hittade min plats. Enkelt, slutet gott, allting gott
Äntligen Robbie!
Varför åt jag den där mackan på den enda streckan som jag åkte baklänges för? Usch. Som tur var, för min del, så byter tåget färdriktning i Nässjö, vilket betyder att jag trots allt fick åka rättvänt den sista delen av resan. Vi rullade in i Jönköping på utsatt tid, strax efter 20. Nervositet, jomenvisst. Jag plcoakde ihop mina grejer, kollade så jag inte hade glömt ngt, och klev sedan ut ur tåget. Tittade mig omkring, äntligen framme! Spanade, Robbie skulle ju komma och möta mig? Han kanske var sen. Men så såg jag - En KISS-t.-shirt. Jag behövde nte fundera många sekunder över vem det var. Har han sett mig? I thought not. Så jag tänkte vara lite busig, och gömde mig lite diskret (tyckte jag iaf!) bakom en tant som mesade sig fram. Men tji fick jag, han hade sett mig redan när jag klev ur tåget, och min lömska (?) plan misslyckades. Men vad gjorde det? Äntligen Robbie! Vi kramades, och började sedan gå mot staden medans vi pratade om ditt och datt. Lite sightseeing kanske? Han visade mig vart mitt hotell låg, som jag skulle sova på natten därpå. Otroligt nära stationen, jag hade uppenbarligen gjort ett bra val. Därefter gick vi upp till högskolan, den låg närmare stan än jag trodde, va skönt. Efter det gick vi in på Hemköp och handlade lite småsaker, och därefter var det dags att sätta sig på bussen mot Norrahammar.
Efter en inte allt för skakig resa var vi framme, och gick den korta promenaden upp till hans lägenhet. Vi kom fram, klev in och gjorde oss hemmastadda. Vi fikade lite, eller ja, JAG fikade lite, Robbie var nog väldigt hungrig :) Fast å andra sidan är det ju itne helt okänt att karlar normalt äter mer än oss kvinnfolk.
Vi kollade lite halvt på tv medans vi pratade om allt mellan himmel och jord. Och nog kan vi prata. Klockan var nog närmare 3-3.30 innan vi satsade på sömnen. Robbie somnade nog rätt snabbt, och det gjorde inte jag. Robbies TV i sovrummet var på, med Gremlins 2 som huvudattraktion. Och Gremlins är inga tysta söta små saker. Nej, dom tjattrar värre än silikondamerna i alla sveriges dokusopor tillsammans. Och inte nog med detta. Det var en viss herre snarkade som inget jag någonsin hört maken till. Men, jag bet ihop. Jag var för trött för att kliva upp och stänga av tv:n, och jag ville inte väcka Mr Snark heller eftersom han ju faktiskt skulle jobba dagen därpå.
Och dagen därpå kom ruskigt snabbt. 5.30 ringer alla hans väckarklockor, som alla finns på olika ställen i lägenheten. Det var otroligt roligt att se, jag har ALDRIG sett ngn ha så bråttom ur sängen :D Vansinne.. :) Vi kliver upp iaf, och fikar lite frukost innan det är dags att gå till bussen. När vi satt där på bussen var jag dämpad. De här timmarna var alldeles för få, och gick alldeles för fort. "Oroa dig inte, vi träffas ju snart igen! Du ska ju flytta hit" säger Robbie med ett leende. Ja, det hoppas jag verkligen. Busshållplatsen där han ska av närmar sig, vi kramas och sedan är det dags för honom att kliva av. Dörrarna öppnas, och innan han kliver av vänder han sig om.
"Vi ses i januari!"
Fredag
Bussen rullar vidare in till stan. Jag kliver av och funderar vad mitt nästa drag ska bli. När jag bokade mitt hotellrum sa damen att jag skulle checkan in efter 15, och nu var klockan inte ens 7 och jag var vansinnigt trött. Jag tog mod till mig (Jag är en ovanligt feg människa) och gick in på hotellet och frågade om jag fick checka in redan nu. Jag krånglade tydligen till det lite för tjejen i receptionen, men det ordnade sig, och jag fick checka in. Jag gick upp en trappa och letade reda på mitt rum, nr 130. Jag trivdes så fort jag hade öppnat dörren, det var precis i min smak. Enkelt, men väldigt mysigt. Jag la mig på sängen, och det tog inte många minuter innan jag sov.
Jag vaknade igen vid halv 12. Hungrig. Jag som trodde att nervositetn skulle göra så att jag inte skulle kunna äta - jag hade fel. Jättehungrig! När jag väl kom ner på stan la sig hungern lite, och jag strövade omkring och bekantade mig med staden. Slutligen gick jag in och satte mig på Åhléns Café, och fikade något så hälsosamt (?) som mjölk och baguette. Började gå mot högskolan, men svängde in och köpte en penna, ett litet anteckningsblock (tror du att jag minns alla detaljer jag ska skriva om här i huvudet?), Aftonbladet och Jönköpingsposten. Nu var det dags. Högskolan - here I come.
Provdags
Tack vare att Robbie visade mig vart högskolan låg så hittade jag den snabbt. Hittade även rätt byggnad på första försöket - Succé! När jag kom in där fick jag en känsla av att det var kalt, opersonligt. Sterilt på ngt vis. Inte alls "hemtrevligt". Det påminde mig om Västermalm, min gymnasieskola. Tegel, ingen överdriven utsmyckning. Men ju längre jag var där, desto mer för förtjust blev jag. Jag trivdes ju faktiskt rätt bra på Västermalm, och jag kommer nog att trivas här med. Det var nytt och fräscht iaf, och bara det gör ju mycket till. Och det var stort och luftigt. Som sagt, jag trivdes mer och mer bara på den korta stunden jag var där.
Jag har en sak gemensam med vissa karlar insåg jag. Jag gillar inte heller att fråga om vägen. Jag har min karta, och det ska mkt till innan jag frågar någon vart 17 jag är någonstans. Även den här gången. Jag hade ju 1,5 timme till godo innan provet började, så jag tänkte att jag ska hitta rätt sal själv. Kvinnor kan, du vet. Jag kollade efter informationstavlor, men hittade inga. Hittade däremot en slags informationskiosk, en data-grej alltså. No problems! Jag hittade min sal på kartan, och hittade den även i verkligheten. Victory!
Väl inne i salen började folket samla sig. När vi började skriva räknade jag, 18 personer. Kursen tar 30 personer, och 75% av platserna tillsätts via det här urvalsprovet som vi precis skulle genomföra. (Borde inte det betyda att jag kommer in? Jag hoppas det iaf). Provet bestog av två delar. Ett vokabulär-prov, med 120 glosor som skulle översättas. 6 sidor, med 20 ord på varje sida, och svårighetsgraden ökade eftersom. Den andra delen var en text, där man skulle placera in ord eller uttryck beroende på vad som passade in i texten. Första delen var brittisk engelska, och den andra delen var amerikans engelska. Allt som allt så vill jag väl inte säga att provet var jättesvårt. Och du ska se, bara för att jag nu skrev så så kommer jag få årets sämsta poäng. Men men. Det kändes inte sjukt svårt iaf. Lite krångligt, och självklart fanns det ju vissa ord som man inte hade en aning om vad dom betydde, men så är det väl alltid. Provtiden var utsatt till 4 timmar, själv gick jag som tredje person, efter 1,5 timme.
Efteråt gick jag tillbaka till hotellet. Satt där, kände mig ensam och övergiven. Tittade på tv, men det var inget bra som gick. Fick sms av Christian, vilket helt klart lyste upp min tillvaro. Tog mig i kragen och gick till affären 50 meter bort, och handlade något som skulle föreställa middag - Baguett och juice. Och så lite snask förstås, vad är en ensam fredagkväll på ett hotellrum utan en chokladbit och lite cola?
På vägen tillbaka till hotellet ringde jag Christian. Underbara människa. Han lyckas alltid få mig på bra humör, jag älskar honom för det. Han är en underbar vän, och jag älskar honom för det. Vi pratade väl kanske 10-15 minuter eller så, sedan skulle han återgå till sitt LAN, och jag skulle äta min "middag".
Resten av kvällen bestog av TV. Jag kollade på So you think you can dance, Doobeedoo, och Liar Liar. När Liar Liar var nära slutet så ringde Christian. Oh happy day! Återigen - jag blir så glad när jag får prata med honom. Vi pratade på, om ingenting speciellt egentligen, men så underbart trevligt ändå. Sedan la vi på, jag kollade klart på min film, och sedan var det dags att sova. Eller ja, försöka duger. Jönköping är en livad stad, och om hotellet dessutom ligger vägg i vägg med en nattklubb, ja, då kan du själv räkna ut hur bra det gick. Men tillslsut somnade jag iaf, och sov som en stock.
Återtåget - Sundsvall nästa
6.20 ringde väckarklockan. Eller mobilen för att vara exakt, men det är ju alarm som alarm. Eller? Klädde på mig, packade klart det jag hade, och gick ner för checka ut. Det gick fort, och sedan styrde jag stegen mot tågstationen. Väl där satte jag mig i det lilla internetcafét som fanns där nere. Fanns inte mkt att göra, vem vid sina sinnens fulla bruk är vaken den tiden en lördagmorgon? Uppenbarligen ingen.
Precis när mina surf-minuter tog slut så rullade tåget in på stationen. Jag klev in i vagn 3, min vagn. Letade efter plats 50. Min plats. Synd bara att det bara fanns plats 1-48 i vagn nummer 3. Eh?
"Ursäkta, är inte det här vagn nummer tre?"
"Vi har bytt tåg! Du får sitta i vagn nummer fem, i den är allting ledigt. Det är bara att välja och vraka"
Aha, tack så mkt då. Jag gick till vagn fem, och mycket riktigt, det var bara att välja och vraka.
I övrigt finns det inte mkt att säga om tågresan. Tåget rullade, och jag sov lite till o från. 10.40 kom vi in till stockholm. Tåget till sundsvall skulle avgå 12.30. Dryyyygt! Jag vandrade runt och såg allmänt vilsen ut ett tag, och sedan ringde jag Christian. Vi surrade om ditt och datt i ungefär en halvtimme, ett underbart sätt att fördriva tiden.
Efter det var det dags för frukost. Jag gick in på Pressbyrån och handlade lite, kan du gissa vad? Jajjamen, en baguett, plus en päronmer, och någon tidning. Jag satte mig ute vid spåren och åt min frukost, och gick sedan tillbaka in på centralen. Där inne gick det omkring en stor gul kycklig och delade ut lappar. Om vad vet jag inte, jag höll mig på avstånd. Däremot kunde jag höra honom sjunga "mina gyllene skor"-låten. Jag såg inget samband mellan en kycklig och gyllene skor, så jag ägnade inte så mkt mer tankar åt det.
Ja, där gick jag omkring på centralen som en vilsekommen lodis. Men den som söker letar, och titta, jag hittade ett litet internetcafé där med. Jag satte mig. Och gissa vem som var online? Christian :D ett perfekt sätt att avsluta min stockholmsvistelse. Det blev visserligen bara en kortis, för mitt tåg skulle snart åka, men ändå. När jag gick mot mitt tåg hörde jag ett himla liv från en av de andra perrongerna. MODOITER! Dom skulle till Scaniarinken och se SSK - Modo. Åhh, om jag ändå hade fått följa med. Men, jag längtade ju trots allt hem med.
Även här, finns inte så mkt att säga om tågresan hem, den tog 3,5 timme som beräknat.
Borta bra men hemma bäst. Men i framtiden kanske även Jönköping är hemma. Det hoppas jag.
-----
Jag är ju inte en helt normal människa. Jag funderar över saker. Konstiga saker.
När jag satt på tåget, när jag var ensam på hotellet, då kan de mest underliga sakerna dyka upp i mitt huvud. Vill du ha några exempel? Here you go.
- Mitt i ingenstans, någonstans mellan Jönköping och stockholm, finns det en liten stenmur längs rälsen. Ingen stor sådan, knappt en meter hög, och knappast mer än en halvmeter bred. Vem har byggt den? Och varför?
- Varför får man ont i öronen och tårfyllda ögon när man åker genom tunnlar? Beror det på tryckförändringar? Gör det ngn skillnad om man åker fort eller långsamt geneom tunneln?
- Vad är värst, fysisk eller psykisk otrohet?
- På en viss del av E4-an mellan Sundsvall och Örnsköldsvik finns det en sträcka med böjda träd. Ja, det låter otroligt simpelt, och meningslöst. Men dom är alltså böjda från båda sidorna av vägen, mot vägen. Jag såg samma sak mellan Jönköping och Stockholm. Men varför blir träden så för?
- Hur ska man kunna acceptera att det är november när det är 10 grader varmt och fortfarande grönt?
- Är självmord en enbart egoistisk handling? Borde självmordskandidaterna kanske istället tänka att "Om jag tar självmord så sårar jag fler människor än om jag finns kvar. För om jag finns kvar sårar jag ingen annan än mig själv"?
- När man är ute och åker långa sträckor, så kommer man så gott som alltid till partier av vägarna där det baaara är skog så långt ögat kan nå. Men mitt där ute i den där skogen, så långt från civilisationen man bara kan komma, så ser man kanske 3-5 hus som är i en liten klump. Lyset är tänt, det står bilar på gårdarna, någon bor alltså där. Men vem? Vem väljer att bo så långt ifrån civilisationen? Och jag hoppas att dom inte har tonåringar. (Jag tyckte det var plågsamt att bo i Kovland, som ändå bara är 12 km från Sundsvall)
- Tänk dig att du har ihop det med ngn som redan är upptagen. Har man som den "andra" personen något ansvar gentemot personen som blir bedragen?
- Finns det ett "bra" sätt att ta självmord? Snabbt och smärtfritt borde ju vara ett "bra" sätt. Funderar man ens över sånna saker när det börjar "dra ihop sig"?
---------------
Slutet gott, allting gott.
Och jag har skrivkramp.
Kommentarer
Trackback
