Spridda tankar om ingenting

Jag skrev igår, eller om det var i söndags, i "Tänk om"...  Tänk om hjärta och hjärna för en gångs skull kan komma överens. Kan det ens hända?
I think not. Inte som läget är nu iaf. Att bry sig så mkt om ngn som bor så långt bort - det är vansinne, det vet jag. Men jag kan inte låta bli. Han är verkligen underbar. Fin, underbar, snäll, fantastisk.. En otrolig människa, en sann vän. En sann vän. Vän. Jag måste få in det i huvudet, (vän) och det är inte det lättaste kan jag meddela... Det är ju ingen hemlighet hur mkt jag bryr mig om dig. Jag vet det, du vet det. Och jag tror och hoppas att du inte ser det som något negativt. Men ibland får huvudet övertaget, (vän, en underbar) och då måste man stanna upp en stund och andas.

Andas. In. Ut.

En annan som ofta finns i mina tankar, på gott och ont, är ju Robbie. Även här blir det konflikt mellan hjärta och hjärna. Även han, en otroligt underbar människa, och en underbar vän. Men en känsla av att vara bortglömd - det är ingen trevlig känsla. Jag vill vara arg, jag vill säga vad jag tycker, säga ifrån att 'så beter man sig inte', men oftast slutar det med att jag ber om ursäkt för att jag reagerar som jag gör.
Men egentligen, varför ska jag be om ursäkt för vad jag känner?

Jag tänker citera en väldigt klok vän till mig, som sa så här tidigare idag;

"Man ska inte vara rädd för att tro att ens tankar kan få en vän att tycka man är konstig, då är det vännen som är konstig.."


Underbart sagt av en underbar person.

Andas. In. Ut.

Modo leder iaf, 2-0 mot Timrå än så länge! Det börjar bra iaf.

Andas.

Vän.

Nej, vet du vad? Huvudet har ingenting att säga till om. Jag tycker om dig som tusan, det vet du, och det tänker jag inte ändra på. Såvida du inte ber mig, säg det rakt ut isf. Du ÄR min VÄN, det kommer du alltid vara, men jag tycker om dig mer än så med. Det beror inte på att jag inte har ngt att välja på, utan just därför att jag kan välja. Jag väljer att tycka om dig, jag tycker om dig som vän, som människa, som djurgårdare, som hundmänniska, som counterstrike-människa, men framför allt för att du är dig själv.



Jag hoppas du inte tolkar det här på fel sätt, jag vet att jag kanske går lite för långt.
Och du FÅR tycka att jag är konstig, den titeln bär jag isf med glädje.

Kommentarer
Postat av: Christian

Man är inte långt från tårar, det kan jag lova...

Något av det vackraste jag läst av en person som inte skriver prosa som levebröd.

Du är underbar gumman, du vet, jag vet och alla som känner dig vet det.

2005-10-18 @ 19:52:22

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0