Tro nu inte att jag själv går i giftastankar bara för att jag träffat en fantastisk kille. För så bråttom har jag verkligen inte.

Dock läste jag en artikel på Aftonbladet.se alldeles nyss som handlade om själva frieriet. Och då börjar man ju fundera lite. Jag vill gifta mig. Ingen brådska alltså, men nån gång! Oavsett om jag hinner bli 50 innan det blir dags så vill jag hitta min drömman (om jag inte redan hittat honom vill säga *fniss*) och gifta mig. I kyrkan. Drömscenariot vore ju det gamla "klassiska". Ett romantiskt frieri, ni vet, som i filmerna. Killen går ner på knä och själv är man helt i upplösningstillstånd. Fast samtidigt, när jag tänker efter, det är inte hela världen.

Det jag däremot INTE vill, är att giftemål ska vara en lösning. Typ som "jo men då vi väl lika gärna gifta oss"-resonemang. Jag vill gifta mig när jag är så galen i en människa så att jag inte vill vara ifrån honom, eller alltså, just det att man vill leva med honom resten av livet. När det är ens allra starkaste känsla.

Jag vill vara kär (Ja, det är jag nu. Wonderful David. Men man ska skynda långsamt. Skulle aldrig falla mig in att tänka giftemål efter enbart en månad...!!), jag vill gifta mig, jag vill skaffa barn, ha en familj, och jag vill bli gammal med min min man, våran kärlek. Finns det något sötare än gamla människor som varit kära i måååånga år, och som fortfarande är tillsammans och kära. Pensionärer som går hand i hand. Det är vad jag vill. Vara gammal och kär.

---