Jag känner igen känslan. Det känns inte det minsta bra.

Vissa dagar, som till exempel idag, känns det som att jag valt helt fel utbildning. Vem försöker jag lura? Jag kan ju uppenbarligen ingenting om hästar och hur de ska hanteras. Jo, jag tar åt mig för mycket. Och ja, som vanligt överreagerar jag väl. Men det är ingenting som funkar just nu. Sedan jag fick mitt omdöme från Ulla, där hon bland annat ifrågasatte varför jag ska gå instruktörsfördjupningen och meddelade att jag inte visste hur man inverkar på hästen jag rider, efter det lyckas jag inte med någonting.

Vid tre tillfällen efter det har vi varit på Vissmålen, två gånger för att rida och en gång (idag) för att tömköra. Ingenting funkade. Rida gick inte alls, jag kunde helt enkelt inte slappna av. Mitt huvud och min kropp bara låser sig. Samma sak idag på tömkörningen, skulle köra Berci. Det gick verkligen inte. Han trasslade in sig, trängde sig in på en mini-volt och jag lyckades inte med någonting. Klasskompisarna stog vid sidan av och skrek åt mig vad jag skulle göra men jag antar att jag stängde det ute, för jag fattade verkligen inte vad de menade, och oavsett vad jag försökte med så gick det bara fel. Jag tror tillochmed att jag började gråta, jag minns inte riktigt, det blev någon mindre blackout iaf... Någonstans där i mitten ropade jag åt mina klasskamrater att ta över, så Madde kom och tog Berci istället för mig. Tack och lov.

Jag vill inte ens tänka på vad Ulla tänkte om mig och mina tömkörningskunskaper... Hon tycker väl att jag är ett hopplöst fall vid det här laget. Skit samma. Nu ska jag gräva ner mig i lite läxor och försöka få godkänt på mitt första år. Det bara måste gå, annars vet jag inte vad jag gör...

Jäkla skit. Hemlängtan har jag med. Eller ja, alltså, jag längtar efter folket som finns hemma. Familj och vänner. Det är ju bara så. Om en sak känns eländig så kryper resten fram med.

Som sagt; jag känner igen känslan. Och det känns inte det minsta bra...