Det där med graviditeter.

Och innan ni hinner tänka så mkt mer - NEJ, jag är inte gravid. Men ibland vandrar ju tankarna iväg ändå.

Det är ju inte direkt en hemlighet att alla människor har olika inställningar till graviditeter. För vissa är det det mest fantastiska man kan "drabbas" av, och för andra är det den värsta mardröm man kan tänka sig. Och då tänkte jag, om två personer har helt olika inställning.... Eller vänta lite, vi gör så här istället.

Tjejen ser en graviditet som något hon längtar efter. Det där att starta familj, en riktig höjdare. Hon vet dock att killen inte är i samma tankar och att ett barn därför skulle vara helt otänkbart. Är det då försvarbart att tjejen, om hon blir gravid, gör abort utan att diskutera saken med killen?

Jag är väl egentligen emot att ta ett sånt beslut utan att diskutera med den andra parten, men samtidigt kan jag ha lite förståelse för det, ur tjejens synvinkel. Det blir ju knappast mindre jobbigt att ta bort ett barn som är uttalat oönskat. Men givetvis är det inte lätt att ta bort det i andra fall heller.

Jag är väldigt tacksam att jag aldrig behövt ta ställning till det, att göra abort eller inte. Jag har alltså aldrig varit gravid. Samtidigt kan ju det leda till helt andra frågor.

Kan jag ens bli gravid?

Jag tänker dock inte försöka bara för att försöka, och sedan stå där med lång näsa och tänka; "Hoppsan, det gick ju. Vad gör jag nu?" Nej, när det ska försökas, då får det vara på riktigt. Med någon som faktiskt vill.

Tvära kast.

En annan sak som jag kan fundera på när det gäller graviditeter är väl egentligen det motsatta till det jag nyss skrivit. På sätt och vis, åtminstone. Jag tänkte väl mer på följande situation:

Tjejen längtar efter barn. Killen gör det inte. Tjejen säger: Det är lugnt älskling, jag äter p-piller (eller har annat skydd). Killen tror henne. Och hoppsan, "det var visst inte 100% säkert", och så står hon snart där med stora magen i vädret och killen har ingenting att säga till om.

Otäck situation.

Nej, vad ska man säga. Ja, jag har väl en viss typ av barnlängtan. Fast det är mer än längtan efter en familj som det känns nu. Inte så att jag absolut måste bli gravid eller få barn för att känna att livet är värt något. Jag är mer än hyfsat nöjd med mitt liv som det är just nu, och det skulle nog varken göra mycket till eller från om jag skulle bli gravid. Mer från än till, faktiskt, eftersom det inte finns någon som vill ha familj med mig i dagsläget. Och att skaffa ett oönskat barn - Nej tack.

Och med det säger vi tack för idag och slut för idag, nu ska jag gå och lägga mig, helt och hållet obefruktad.

Det ni.