Mardrömmar är af ondo

Vaknade första gången vid 4.30 imorse av att Chefen hade psykbryt på en papperspåse. Jaja, shame on me för att jag inte har plockat undan den. Hängde upp den på ett dörrhandtag och sen la jag mig igen. Tog dock inte många minuter innan han hade fått ner den och fortsatte bråka med den, så jag klev upp igen, kastade in den (påsen, inte katten) i badrummet och stängde dörren.

Lugn och ro. En liten stund.

Somnade om iaf. Drömde världens mysigaste dröm, jag kände verkligen i drömmen att det är ju så här jag vill ha det! Det var underbart och lyckan var total.

Men sen vände det. In kommer en odefinerbar kvinnlig person och sätter fingret på precis allt jag är rädd för, och oroar mig för. Fraser som "Du vet väl att...", "Du fattar väl...", "Du har ingenting att hämta här" och många liknande avlöste varandra som kulor (?) från en hagelbössa.

Jag gick därifrån, nertryckt i skorna och med drömmarna krossade. Vaknade och kände givetvis lättnad över att det bara var en dröm, men samtidigt oroskänslan efter att allt jag oroat mig för "blev verklighet".

Nåja, nu har jag vaknat till liv på riktigt och har väl till största del skakat av mig drömmen.

Ska snart ta och ge mig iväg till Pinnen har jag tänkt. Trots att jag har färska minnen av smärtan från i onsdags, efter den två timmar långa barbackaturen med Maggan, så är jag sugen på att rida barbacka igen. Fast inte i två timmar. Knappast ens i en timme. Men att bara komma ut och mysa en stund vore ju inte alls fel, lixom. S är fortfarande i Bergsjö och kommer väl hem ikväll, hoppas få träffa honom då. Saknar...

Jo igår förresten, var ju på stan på dagen med tjejerna och åt lite Langos och minglade. Mkt trevligt! Och Alice måste ju vara det sötaste barnet som någonsin skapats, herre-min-himmel. Snacka om att vinna i gen-lotteriet. Nellie är oxå sjukt söt, men hon är ju så liten än... Lär nog bli en liten heartbreaker av henne med så småningom :)

Hur som helst, de skulle visst grillas hos Madde på kvällningen, men jag kände inte direkt för det. Jag vet inte, det känns ibland som att, ju äldre jag blir, desto mer osocial. Det är inget illa ment mot mina vänner, jag älskar dem. Men jag är gansksa nöjd efter någon timmes sällskap. Jag trivs med att vara själv. Och det har jag väl iofs alltid gjort. Däremot så brukar det "gå bättre" ju färre person jag umgås med. Ju större sällskap, desto snabbare vill jag hem. Irriterande, och jag vet inte varför det är så. Men jag har börjat se sambandet nu...

Bad me.

Nåja, dags att bege sig till Pinnen <3

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0