Jag vet faktiskt inte varför jag är så hysteriskt rädd för tandläkaren. Jag vet inte när det börjar, jag minns inte varför det började. Men jag tror inte att jag alltid varit rädd? Men åtminstone sedan grundskolan.

Mamma har fixat och trixat så att jag har fått en tandläkartid imorgon. Det var nog lika så bra, om jag hade behövt ordna det själv så hade det väl dröjt minst ett år till. Soppa funkar ju, lixom. Saknar kanske vissa nödvändiga näringsämnen, men vad är väl lite näringsbrist i jämförelse med den totala panik som ett tandläkarbesök medför?

Åhh jag är rent illamående just nu. Har faktiskt suttit och skrivit ett litet brev till den stackars tandläkare som ska ta sig an mig imorgon, förklarat att jag är rädd, och att han/hon/den/de inte får skälla på mig. Det får inte finnas på världskartan! Jag känner mig själv, jag behöver en positiv upplevelse (finns det sånna hos tandläkaren?) för att kunna förmå mig själv att komma tillbaka och åtgärda det som behöver åtgärdas. Ja, klart jag vet att saker måste åtgärdas - det var länge sedan sist och jag har inte kunnat tugga på 2 veckor. Åt lite frukt ikväll dock, tuggförmågan har återkommit nästan helt på vänster sida. Same shit på höger dock, men det är ju van vid sedan länge.

Hur som helst så ska jag ladda upp med Atarax imorn. Återstår väl bara att se hur bra det går att köra till jobbet efteråt. Mummel mummel. Ser fram emot kvällen dock, trevligt sällskap och massage kan ju knappast gå fel. Nu ska jag dock satsa på sängen. Har inga förhoppningar om att sova inatt, är ju redan superstressad. Blidde ju inget sova hos A-S heller inatt eftersom jag helst inte vill åka på nån magsjuka... Men tack för erbjudandet ändå raring.. ;)

Nåja. Godnatt o sånt.