Jag läste precis ett inlägg i bloggen "Hur man inte ger upp" angående hur man ofta prioriterar bland annat sms framför de eller den personen man umgås "live" med. Patrik, som driver bloggen, skriver bland annat:


Jag känner igen det där så vansinnigt väl. Både som "the bad guy" och som "den överflödige". Jag är fullständigt medveten att jag har en äcklig förmåga att plocka upp mobilen i tid och otid för att se om det hänt nåt nytt. På FB, Twitter, nån som uppdaterat nån blogg, nya plågan wordfeud osv osv. Och värre blev det ju såklart sen jag skaffade HTC:n. Jag är medveten om att jag gör det här emellanåt, och beroende på vem jag är med så försöker jag helt enkelt att skita i telefonen. För så jäkla viktig är den inte. Sen beror det såklart, för min egen del, mkt på vem jag umgås med också. Om jag tex sitter hemma hos syrran och kollar på tv, då har jag inte så stora samvetskval över att kolla mobilen, men om jag däremot är på tu man hand med någon, då försöker jag prioritera bort telefonen.

Och då till den delen där man är den överflödige. Det händer att man får den känslan. Det är inte ofta, men det händer. Och det händer extra mycket med en specifik person faktiskt. H*n vet dessutom om att jag känner som jag gör, men jag tror inte det läggs så speciellt mkt vikt vid det hela. Och det kan jag ibland känna är lite respektlöst. För man känner sig verkligen bortprioriterad. Samtdigt som jag är fullständigt medveten om att jag inte är den som håller låda konstant och hela tiden, så visst kan man väl då få kolla mobilen. Det handlar väl om precis det som Patrik skriver ovan, varför prata med mig över huvud taget då, om du den/de andra är intressantare och viktigare?

Det kanske var bättre förr? När telefonerna var till för samtal, och datorerna inte nödvändigtvis var uppkopplade 24/7? Äsch. Internet är bra. Mobiltelefoni är bra. Men man kanske ska lugna sig lite ibland. Kanske?