Jag visste att jag skulle sakna dig när du åkte, men jag trodde ändå inte det skulle kännas så här tomt. Fina Naomi... ♥

Jag trodde att vi skulle ha längre tid, åtminstone lite längre... men idag fick jag reda på att du försvinner ur mitt liv redan ikväll, eller som senast i helgen... Åhh fina lilla svarta häst, vad jag kommer sakna dig... ♥

Imorn ska jag träffa två gullehundar igen, plottisen Shawna och världens finaste "rodde" Chantos. Det går pinsamt länge mellan gångerna som jag träffar dem, så det ska bli riktigt kul att komma dit och "umgås" lite igen =)

Chantos har ju lixom varit min ögonsten sen jag var hundvakt åt honom när han är en "liten" bäbisvovve, fast han var ju en riktig bjässe då med.. Är ju lixom en stor ras :) Men galet fin är han, och hur snäll som helst. Och Shawna är ju ett riktigt charmtroll med... så jag ser verkligen fram emot hundvakteriet. :))

Det är inte ofta jag är rädd, i hästrelaterade sammanhang. Visst, jag kan hålla för ögonen om jag tycker att någon hoppar lite för okontrollerat, eller få hjärtklappning när man känner hur balansen tagit time-out. Men jag brukar inte bli rädd. Såvitt jag kommer på, så är det bara vid ett fåtal tillfällen som jag blir rädd.

En sak som jag vet kan göra mig rädd är många hästar i en hage, där en eller flera känns stressade, "hotade", eller om det är någon slags rang-uppgörelse i farten. Det senaste antar jag var det som hände ikväll. (Fast vad vet jag, egentligen). Jag gick in i hagen. Mitt i hagen, i "mellangången" mellan vad som säkert varit två hagar, stog en ny bekantskap, en riktigt fin skäck. Sällskapssjuk var den, men jag knatade vidare för att hämta "min" lilla Naomi.

So far so good. Alla hästar (utom Tineke som nyss hade blivit riden och inte kommit ut i hagen än) stog på andra sidan bäcken. Att ta sig över bäcken gick bra, men sen kom skäcken och berättade att här ska ingen förbi. H*n högg och sparkade efter de andra hästarna, och ungefär nånstans här började min onda aning sätta igång. Naomi håller sig till mig medans de andra hästarna börjar springa omkring i hagen, de springer mot stallet, så jag följer efter med Naomi.

När vi kommer närmare grinden så står skäcken emellan. Tar en omväg och kommer till grinden, men då kommer skäcken och sätter efter Naomi, som kastar sig och springer iväg. Men kul då! Går in i stallet och hämtar hjälmen och en långpisk i förebyggande syfte och ger mig ut i hagen igen. Passerar skäcken som återigen är placerad mellan stallet och hästarna, försöker mota bort den lite med pisken och den flyttar sig en bit. Hämtar Naomi och börjar gå mot stallet. Skäcken håller sig på avstånd, en stund. Innan den gör ett tvärutfall. Jag viftar med pisken mot den, men den bryr sig föga. Vänder rumpan åt mig/Naomi och skickar iväg bakbenen. Skithäst. Träffar mig med tån på låret. Vi kan säga så här:


Erika mjuk. Hästhov hård. = AJ.

Naomi stack igen. Jag klandrar henne inte. Och jag orkade inte bråka nåt mer. Kombinationen av envis huvudvärk och sparkat lår gav mig ett free-pass att ge upp. Tog av Naomi grimman, stog och gosade med henne ett tag, och sen plockade jag ihop grejerna och åkte hem.

Jag vet inte om det är frågan om någon slags ranguppgörelse, eftersom skäcken kom till hagen idag. Men hur som helst så är det sånt här som faktiskt kan göra mig rädd. Och jag HATAR att vara rädd. Känslan av att inte ha kontroll, att det kan gå precis hur som helst. Det går inte direkt att resonera med hästar och be dem flytta på sig, om de redan bestämt sig för nånting annat.

Imorn blir det ett nytt försök. De kanske har diskussioner inatt för hur man uppför sig i hagen. Håll tummen. I absolut värsta fall får jag väl plocka in skäcken först, innan jag tar in Naomi, och sen släppa skäcken igen efteråt. Känns ju inget kul annars...

Säg vem som vackrast i hagen är...


Jo men självklart hon som kom fram till mig i hagen när jag pratade med henne, och som bara stog och tokmyste när hon väl kommit fram... Fina hästen.. ♥

Jag vet, ibland slår det mig bara att jag kanske inte har alla hästar hemma.
Inte alla indianer i kanoten
Inte alla tomtar på loftet.
Inte alla får i fållan, så att säga.

Det kommer troligtvis inte som någon överraskning för de som känner mig. Vissa har drabbats av det mer, andra mindre.

Ikväll slog det mig igen.

För ärligt talat, hur många lyfter upp sina katter till dörrkarmen för att hjälpa den fånga (och döda/äta upp) en mal?

Just sayin'.

Mästerjägaren.

När han får assistans av matte.

På ett sätt går tiden hiskeligt fort. Samtidigt sjukt långsamt. 23 april, påsk, det var ju jättelängesedan! Fast näe, det är inte ens två månader sedan. 22 april, det var då jag började rida Naomi. Och nu är det juni. Och snart, inom en inte allt för avlägsen framtid, ska hon säljas. Känns ju inget kul... Men man får njuta så länge det varar.

Hur som helst, meningen med inlägget var att visa nyansskillnad på fina lilla (?) hästen från påsk till nu.
Gud så vacker hon är nu när vinterpälsen har släppt... (Hon var fin då med, fint apelkastad, men friesrar ska ju ändå vara svart... Det är då de är som läckrast)

Vi har nu inlett VM i Insektsjakt 2011 och än ställningen olidligt jämn.

Fegis har valt taktiken att invänta tills den utvalda insekten befinner sig i marknivå, då han lätt kan anfalla och äta upp den.
Tjockis däremot, sin kroppsbyggnad till trots, föredrar att fånga insekterna i luften för att på så vis försöka få något extra stilpoäng från domaren. Inga stilpoäng har dock delats ut i dagsläget, och därför är ställningen fortfarande 1-1.

Må bäste jägare vinna.

Ännu en hästdag avklarad in the life of Erika. Helt grymt bra väder och jag tycker mig ana en svag nyansskillnad på bröstkorgen. Men det kan ju iofs oxå vara ett rent önsketänkande. Hur som helst så blev det en bra ridtur.

På vägen från stallet var hos seg som sirap. Det gick inte speciellt mkt framåt mer än vad nöden krävde, men när vi kom bort från vägen så började hon kliva på lite mer. När vi sen kom in i skogen, och hittade ett litet galopptillfälle, då vart det glad tjej. Hon for iväg som ett skott. Blev dock ingen lång galopp, för vips så satt det en nybörjare på ryggen! Stog väl mer eller mindre på tå, framåtlutad och balansen var som bortblåst. Tack och lov för snäll häst som stannar på röstkommando, haha, annars hade jag legat vid sidan av stigen ett par sekunder senare.

Vände tillbaka dit vi kom ifrån och mötte strax ett kompani islänningar från Riiby gård som var ute på tur. Jag som mötade trafik sabbade alltså deras galopp. Tough luck, men det var inte mkt att göra. Kom ut på en annan väg, och hästtjejen ville springa. Travade lite, men hon ville verkligen iväg, så jag tänkte att vi kan väl ta en liten galopp och bete oss som folk. Alltså, någorlunda kontrollerat. Det gick väl sådär kan vi säga, men nu var åtminstone inte nybörjaren kvar längre. Det fick dock bli mestadels trav, eftersom man aldrig vet när man får möte.

Så småningom hittade vi oss in på ridvägarna bakom Timrå Ridstadion (de har jättefina ridvägar!) och jag hade väl egentligen bestämt mig för att vi inte skulle galoppera ngt mer. Till slut vart det dock liiiite för lockande, och jag kortade tyglarna. Lilla häst kröp ihop som en boll och "pep"! Galopperade på stället. Jag släppte inte iväg henne, och då tyckte hon väl att jag var pest och pina, så då passade hon på att bocka och sparka bakut lite. Tillslut släppte jag iväg henne så hon fick springa av sig lite, och hon lixom pep igen när hon for iväg! Roliga lilla häst. Knasiga, knäppa häst.

Jag saktade av efter ett tag, och det tog inte lång tid innan jag hörde kompaniet med islandshästar igen. De höll på att komma ikapp mig, så då blidde det dags för dem att sakta av med. Hehe.. men inte mitt fel att de väljer samma väg som jag! De svängde dock av efter en liten stund, och jag fortsatte hemåt. Fröken var galet pigg hela vägen hem. Gick väl halvt som halvt och travade på stället hela vägen hem, släppte jag efter så gasade hon, tog jag tygeln lite till så lättade frambenen några centimeter uppåt. Tossa. Till slut fick hon iaf trava en bit till, och hon frustade och kändes bara så sjukt positiv. Vackra häst. Och tror nog inte, när jag kommit nästan hela vägen tillbaka till gården, då hör jag kompaniet islänningar komma dundrande - igen. Alltså, tredje gången gillt som jag sabbade deras "vilda framfart". Nåja, sånt som händer.

Hur som helst så var det en rolig dag, men det sjuka är att när Naomi känns sådär pigg och "busig", då är min första tanke: "Gud vad jag skulle vilja se Ninnie rida den här hästen". Jag kan inte rå för det! Det bara är så.

Jäääklar, nu har tiden sprungit iväg för mig. Jag ska ju åka o hämta syster för vår Big Brother-kväll! Dags att lägga på ett kol minsann.

Harmoni...

Gud vilket underbart väder det varit den här påsken. Så idag satte jag på mig "skavsårs-korrekta" trosor, trotsade träningsvärken, och så blev det ännu en härlig tur med fina Naomi och Maggan och Tineke. Lite kortare tur idag dock, så inga skavsår har förvärrats, hallelulja!

Mer trött än pigg
Mer stel än mjuk
Mer svettig än ren
Mer hungrig än mätt

Mer glad över livet än på länge.

Häst är bäst.

Hallelulja, Maggan är god! ;)

Ibland lönar det sig att vara vaken på nätterna, helt klart. Såg på Fejsbok att Maggan frågade om någon var intresserad av att följa med på en ridtur, och jag anmälde intresse. Och så blev det! Så imorn är det dags att åka ut till Bergeforsen igen och återförenas med de svarta skönheterna.

Gud, jag ser verkligen fram emot det här. Det var evigheter sedan jag red nu, och jag saknar det verkligen. Eller okej, inte jättelänge, jag red ju både Harry och PimPim i Jönköping, men ändå. Jag saknar Pinnen. Fina hästen. Men imorn blir det alltså jag och Naomi. Haha jag är till och med nervös. Jag vet inte varför riktigt, men det är väl rätt standard när det gäller mig.

Hur som helst, imorn blir awesome!

Jag måste säga så här först: Jag älskar mina katter. De är inte kloka, de är galna, det är störda, de är "små" åbäken som alltid ska vara där de inte borde vara, de river ur alla mina kläder i byrån. Men jag älskar dem. De är ändå MINA åbäken.

Just nu håller jag dock på att få ett nervöst sammanbrott över att det är katthår precis ÖVERALLT! Och då menar jag alltså inte bara i lägenheten, utan jag menar på mig! I näsan, i ögonen, i munnen, i öronen - va fan, jag har katthår mellan skinkorna om lakanen är obytta i mer än några dagar. Och det är även om dörren till sovrummet varit stängt, så hur går det ihop? Jag kan svära på att jag inte har ett enda plagg som är katthårsfritt. Jo, möjligtvis ett par nyinköpta strumpor och trosor som befinner sig på annan ort, fast det skulle inte förvåna mig om jag lyckats lägga ett katthår på dem med.

Just nu finns det en enormt stor vilja i mig att låna ut katterna en kort period, så pass att jag kan vårstäda hela lägenheten. Verkligen storstäda, typ flyttstäd, fast utan att flytta. Inget illa ment mot katterna, men det vore så skönt med en kattfri vecka hemma. Även om jag vet att jag skulle tycka att det var vansinnigt tomt här utan dem. Men bara så man får städa bort ALLT JÄKLA KATTHÅR.

Så, om det är någon som är frivilligt kattpensionat för en vecka eller så, let me know! ;)
(De är faktiskt rätt charmiga, även fast de är åbäken, hihi).

Det var ju faktiskt inte det minsta smidigt. Att få in bilderna på datorn. Det blev till att ladda upp dem på Facebook genom mobilen, och sedan spara ner dem därifrån. Visst, det GÅR, men det är inte så smidigt. Nåja.

 

Here comes some photooooos.

 

This is Hairy Harry. Den fina haflingern som jag red ut på i förrgår. Mysgubbe!

 

Jag och världens farligaste (och sötaste!) Nova ska bli närmare vänner framöver... Ska bli intressant att se om hon kommer äta upp katterna eller om katterna kommer att äta upp henne...! :S Det visar sig väl... :)

Finhund! <3

När det gäller hästar och ridning så är jag nog ganska mkt ett säkerhetsfreak. Ja, för det mesta alltså, självklart har vi alla våra dåliga ovanor. Men jag tänkte väl mest på sånt som att leda häst i grimma och grimskaft, rider gör man alltid med hjälm, men det som jag främst tänkte på nu var när man ska skaffa sig en häst. Det ska vara en trygg, pålitlig häst.

Okey, here's the deal.

Jag har hört talas om programmet Ponnyakuten, ett ungdomsprogram som sänds på SVT Barnkanalen, och på SVT Play. Har inte sett det innan, trodde inte det var nåt vidare värst intressant program. I söndags råkade jag av en slump zappa förbi kanalen under programmet, och fastnade faktiskt. Det var kul att se, vettigt. Så jag gick in på SVT Play och kollade på övriga avsnitt som lagts ut från denna säsong. Det fanns några saker jag reagerade på.

I det andra avsnittet så var det som en uttagning, om vilka som skulle få åka på det här "ridlägret" då, och få hjälp med sina och sina ponnyers bekymmer. Där fanns bland annat en flicka som hade en ponny som stog mer på bakbenen än något annat. Det var väl en ponny med "för mycket blod" och hon hade inte riktigt koll på den. Tobbe, han som är den som ska lösa problemen, frågade henne ungefär när problemet uppstod, och flickan förklarade att den var ju faktistk sådär redan när de provred. Och här kommer min fråga: Hur i helsicke kan man som förälder köpa en sån ponny till sitt barn? Jag förstår lixom inte. Jag vet att vissa, framförallt ungdomar, kan tycka att det är häftigt med heta hästar/ponnys som de inte riktigt har koll på, för att de själva då framstår som "tuffare", men jag tycker personligen att det är total idioti. Samma sak med människor som lär sina hästar att stegra. Jag tycker inte det är okej, så enkelt är det. Aja, hur som helst (känner att jag glider iväg väldigt lätt...), poängen var just att jag inte förstår det häftiga med "okontrollerbara" hästar/ponnys, och hur man kan få för sig att köpa en sån till sitt barn om den beter sig så redan vid provridning. Big no-no. (För den som vill kolla på ekipaget i fråga så är det alltså säsong 2, avsnitt 2, det är en flicka med en skimmel ungefär 11:50 in i klippet)

Det ekipaget som jag beskrev nu kom inte med i programmet. Ett ekipage som däremot kom med var en tjej med ridskoleponny, alltså inte hennes egen. Denna ponny är tydligen rätt agressiv i stallet och är svårhanterad för de flesta. Att det här ekipaget kom med tycker jag är konstigt. Jag tycker nämligen att det verkar rätt självklart att ponnyn i fråga inte passar på en ridskola. Det är precis som den här Tobbe säger längre fram i nåt avsnitt, att hästar är olika precis som vi. Vissar trivs med, och passar till, att sitta i ett stort öppet kontorslandskap bland massa folk stim och stoj, medans andra vill vara så ensamma som möjligt, på lugnast möjligast plats. Så, the fix is alltså att flytta bort ponnyn från ridskolan - case closed. Det hade varit en annan sak om det var en agressiv ponny i ett lugnt stall med ett fåtal människor runt omkring sig. Då hade jag mer köpt dess medverkan i programmet.

Nåja, jag ska inte klanka ner alldeles för mkt på det, programmet alltså. Det är ett småmysigt program, och det får mig att sakna livet inom ridsporten och ridskolan nåt sinnessjukt mkt. Jag ska ju vara ridskolepedagog, vad gör jag i ett kontorslanskap?

Okej, jag hade lika gärna kunnat stoppa in detta i dagens "utmaningstext" eftersom dagens ämne är att beskriva min dag. Men jag ville ge det ett eget inlägg, och eftersom jag är bloggens ensamma härskarinna så säger jag; "My will shall be done!", och vips så blev det ett eget inlägg.

Idag har jag spenaderat några timmar hemma hos mammas förra chef Eva, och varit hundvakt! Lagom ansträngande efter ett par sjukdagar. Det blev en ny bekantskap med fem månader gamla Shauna (plotthund) och ett kärt återseende med "gamle" Chantos (rhodesian ridgeback). Och självklart även ett kärt återseende med Eva :) Och visst blev man enormt charmad av lill-vovvan, men Chantos.. Åhh jag är nog kär i den hunden, världens finaste :)



Hittade även en gammal bild från när jag passade Chantos när han bara var en "liten plutt" (han har väl egentligen aldrig varit speciellt liten, åtminstone inte på den tid som jag känt honom. Men åldersmässigt iaf!)


Sötare skrutthund får man ju leta efter! <3

Ska absolut åka tillbaka och träffa både Eva och fyrbenta snart igen!