Det känns ganska hårt när man inser att vänskapen man hade med någon man verkligen brytt sig om bara försvinner. Ännu hårdare när det är fler än en person man glider ifrån. Visserligen inga som jag haft kontakt med hela livet, tack och lov, men det är ändå människor som haft stort inflytande på mig och mitt liv, människor jag verkligen brytt mig om, och som jag trott bryr sig om mig.


Jag frågade varför du aldrig hör av dig längre, varken på msn eller via telefon.
- Jag hör inte av mig till någon längre, pratar bara med några få.
Jag sa att jag saknade hur det var förr, när vi pratade ofta, och hade väldigt bra kontakt
- Kul sätt att visa det, med påhopp.
Jag sa att jag absolut inte menade det som ett påhopp, jag ursäktade mig, och förklarade att det jag menade, även om det inte hade låtit så i min fråga, var att jag saknade hur det var förr.
- Du hör faktiskt inte heller av dig så mkt heller sen du träffade David
Nej, det gör jag kanske inte, men jag försöker iaf höra av mig och säga hej med jämna mellanrum.
- Det gör faktiskt jag med
Kan inte påstå att jag håller med, tyvärr. Kollade igenom history, du började kanske 3-4 samtal av 20. Även fast jag tyckte att jag hade rätt, så ursäktade jag mig, och sa samma som innan. Jag menade inget illa, jag saknade hur det var förr bara.
- Jag har haft en bra dag hittills, och tänker inte förstöra den genom att bråka med dig. Jag ska kolla på simpsons nu, och fortsätta ha en bra dag utan dig.


För det första tycker jag inte att det var jag som bråkade. Jag är hemskt ledsen över att han tog min fråga som ett påhopp, men så har det alltid varit. Så fort  jag ifrågasatt något så har han blivit ur-tjurig och det har inte gått att prata med honom förrän man krusat och smörat flera dagar. Jag tänker inte göra det något mer, jag orkar inte. Vill han inte ha med mig att göra så slipper han. Jag orkar inget mer.