Det här kommer låta som en riktigt gnällig blogg... och det är väl iofs just vad den är, gnällig och petig, men det är lika bra att varna redan i förväg.

Min syster är ett favoriserat barn. Det känns så.

I våran familj har vi aldrig haft så där överdrivet mkt pengar. Som många andra familjer mao.
Jag har haft extrajobb och grejer sedan gymnasiet, och jag har betalat för mig hemma sedan flera år tillbaka. Jag betalar mina egna räkningar, jag tigger sällan pengar av mamma eller pappa. Jag betalar bensin och besiktning av bilen.

Min syster. Jag tycker om henne väldigt mkt, men stundvis blir jag även väldigt avundsjuk på henne.
Hon är pappas gullegris, inget snack om saken. Och det gör mig väl egentligen inte så mkt. Det är en hel del annat... Hon har aldrig haft ett extrajobb. Hon har sommarjobbat på somrarna förstås, men... ja, skit samma. Hon betalde för sig det senaste året, 1000 kr mindre än vad jag betalade. Nu jobbar jag visserligen så då spelar det mindre roll, men när jag levde på studiebidrag och underhåll från pappa, då betalade jag ändå 1000kr till mamma. Emma betalade 500. När hon flyttade till Kalix nu på sensommaren gick mamma och pappa ihop och betalade hennes startavgift (folkhögskola och hon är under 20, så hon får inget från csn), och nu får hon dessutom pengar av dom varje månad för att betala räkningar och liknande.

Missförstå mig rätt nu.

När hon var liten blev hon hundbiten, och fick ut ett antal kronor på sin försäkring, dom pengarna är hennes sparpengar. Och jag menar inte att hon ska kasta ut alla dom pengarna på skolan. MEN, jag tycker ändå inte mamma o pappa ska stå för hennes räkningar och allt sånt... Hon får väl skaffa sig nåt extraknäck! Ja, jag är avundsjuk! Jag har alltid fått kämpa för att klara mig, och hon får allting serverat. Ja, det var jättesynd om henne när hunden bet henne, men det är inget hon lider av nu längre.

Jag inser själv hur hemsk jag låter. Men jag är på dåligt humör idag. Eller ja, stundvis iaf.

Och när jag ändå är igång och gnäller...

Tänkte ge mig in på att formatera om datorn. Det har spökat lite för mkt i den på slutet för att jag ska tycka att det känns bra. Så då tänkte jag, att jag bränner ut det jag vill ha kvar - musik, filmer, bilder osv. Hinner inte längre än till första skivan innan brännaren retsamt kastar ur sig att "Filnamnet på följande filer är för långt, och kommer därför inte att brännas". På typ ALLA filer! Vansinne... Så den menar alltså att jag ska sitta och ändra vartenda jävla filnamn manuellt, och det handlar inte om hundratalet filer... Pröva tusentalet så kommer du närmare. Min "entusiasm" för att bränna skivor och formatera datorn försvann som i ett trollslag. (För vem vill EGENTLIGEN formatera sin dator? Det är ju årets värsta händelse)

Och så tredje och sista klagolåten för idag.

Det verkar bli mer och mer seriöst mellan Robbie och Martina. Även här - missförstå mig rätt. Jag är verkligen glad för honom, han förtjänar att ha en underbar tjej som älskar honom, för han är verkligne något extra. Men det känns samtidigt lite trist, för vi har tappat den underbara kontakt vi hade förut... Jag är egostisk, jag vet, men så är de! Jag saknar honom. När Martina är hos honom, eller han hos henne, så hörs vi ingenting alls. Han har knappt tid att skicka sms, även fast han säger att vi ska höras. Jag är inte dum, jag förstår att han inte prioriterar att ringa mig när dom träffas, just eftersom dom inte träffas såå jätteofta. Poängen är helt enkelt att jag saknar dom. Och vad händer sedan då, om dom flyttar ihop eller nåt sånt? Kommer vi sluta höras helt och hållet då? Hemska tanke..
Ska träffa honom på torsdag iaf, ska bo hos honom från torsdag till lördag, när jags ka ner och göra intagningsprov i engelska. Måste nog ta o prata lite med honom då... Få diskutera igenom saken ordentligt. Jag vet att han kommer ha bra saker att säga, som lugnar ner mig, och får mig att känna mig trygg. Att det är klart vi inte kommer tappa kontakten, osv. Åh, om jag ändå bara viste att jag kunde lita på det till 100%..... Dock litar jag på det till 99,9%, och det är inte fy skam det heller. Men tvivel är ingen behaglig känsla, även om det bara är ynka 0,01%.

Nu ska jag äta, och sedan kika på en film. Och sedan prata med underbar Christian, min allra störta ljuspunkt just nu. Tycker om dig baby! *pussar på*

Lycka. Vad är det egentligen?
Ett lyckligt slut? Att dö utan att vara plågad?
Vad är plåga? Fysisk och/eller psykisk smärta.

(Det närmar sig prov, mina nerver är på helspänn och hela jag kokar över av tankar)

Såg nåt program på tv förut... vad det nu var.. Jo, Cityakuten, gamla avsnitt. En man, vars fru hade cancer och dog, (tror jag det var) frågar Carol om hon tror på själsfränder. Han ansåg att hans fru var hans själsfrände, och att han aldrig skulle kunna älska en människa lika mkt som han älskade henne. Det får henne att gå till sitt "ragg", säga att hon fortfarande är kär i en fadern till sina barn. Sedan sätter hon sig på ett plan till honom, och dom möts. Två älskande återförenas. Carol och Doug. Happy ending. Iaf för tillfället.

Jag vet att det är löjligt, det är ju en typisk tv-grej, I get that. Men jag vill också ha ett lyckligt slut. Eller förresten, jag nöjer mig med en lycklig början. Träffa en hygglig kille, en som tycker om mig. Som vill ha mig för mer än min kropp (haha, ser ni humorn? Vad jag menar är att killar är kåta varelser som nöjer sig med "förhållanden" som varar en natt). Jag vill ha ngn att bry mig om, någon att skämma bort, någon att vända mig till, någon som får mig att må bra. Någon att tycka om, som tycker om mig med. Någon som håller om mig när jag ska sova, någon som ler mot mig när jag vaknar, och som skrattar åt mitt fruktansvärda morgonhumör. Någon som ställer sig bakom mig och kramar om mig, när jag som minst anar det. Någon jag kan pussa på, bara för att han är för underbar för att låta bli. Någon som jag ställer mig tätt intill och sniffar på, han luktar ju så gott.

Det värsta av allt - jag tror jag hittat honom. Eller iaf en som är precis så som jag vill att han ska vara.

Men....

Du är inte min... och du är alldeles för långt bort.... :(

Suck. Pust. Stön. Stånk. Inga glada miner hos Näsberg idag.
Lönebeskedet ramlade in idag. 3955 sjuka kronor. Inga friska pengar den här gången. 4000 kr! Hur fan klarar man en månad på sådana sketna pengar?? Tack och lov att jag bor hemma, annars hade det aldrig funkat. Förklaringen är såklart att jag varit sjukskriven i 4 veckor. Men normalt har jag en lön på runt 9500, jag trodde inte att den skulle halveras... Suck. Pust. Stön. Stånk.

Kom att tänka på livet som student. Då har man (troligtvis) ngn typ av egen lya, och ca 7000 i månaden. Som ska räcka till allt, hyra, el, mat, telefon (antingen fast eller mobilt. Kanske båda?), internet (som om jag kunde leva utan det...) och säkerligen en massa annat som jag har glömt.

Therese på jobbet sa idag att chefen sagt att det ser ljust ut ang våra jobb efter nyår. (För den som missat det, så är jag och de andra vikarierna på jobbet varslade.) Och som Sara sa, jag tar det med en nypa salt. Man vet aldrig. Och dessutom - jag VILL plugga. Kommer jag in på engelskakursen jag sökt i jönköping, då åker jag! Under förutsättning att jag får studiemedel förstås, annars funkar det ju inte. Tyvärr. Men jag vill verkligen plugga. Och är det inte då det är smartast att göra just det? Motivationen och viljan är på topp, till och med tenta låter lockande. Spännande. Det känns som om det vore en tävling, och jag är full av tävlingsnerver. Taggad.

Men just de ekonomiska frågorna gör mig osäker. Hur ska det gå? Jag har aldrig varit den bästa på att hålla i slantarna, det kan jag erkänna. Det står alltid på +-0 i slutet på månaden. Ska man se det positivt så är det väl att jag sällan behöver låna pengar för att klara mig, jag gör av med det jag har och sen är det stopp. Men negativt blir det ju ändå, för jag lyckas ju sällan spara några pengar. Men jag litar alltid på att det löser sig i slutändan ändå. Och jag kommer säkert lyckas klara mig på mina 4000 kr den här månaden med, även om det blir kärvt. Upp till bevis får jag väl säga!

Och dessutom.. Jag vill ju köpa ny dator... :S Eller ja, en laptop....
Vill....
Vill
Vill

En sak som är svårt att undvika är ju att åldras. Jisses, det var bara "några" år sedan jag lallade omkring på dagis!
Min farmor är 84 år. Pappa är 56. Mamma är 49. Min faster är kanske..jaa, hur gammal kan hon vara? 60 är hon nog. Kanske. Karln hennes är nog nåt år äldre.
Jag vet inte riktigt vart jag drar gränsen för när man blir gammal. Gammal o gaggig. Njaa... Man kan vara gammal utan att vara gaggig, och man kan vara gaggig utan att vara gammal. Fast mina egna fördomar säger att när man väl blir gaggig, då är man gammal. Det är alltså gaggigheten som avgör när man är gammal. Okej, då var det klart. Tror jag.
Ett ungt sinne i en gammal kropp då? Är man gammal då? Tricky one. Man kan vara. Varför drar jag in mig själv i så kluriga "diskussioner"??

Till saken.
Satt nyss och spelade Fia med knuff på http://blip.se. Det var jag, en tjej till i 20-årsåldern, och sedan var det två "äldre damer". Den ena, 59, den andra, 65. Ursäkta mig om jag är okorrekt i mina "titlar", men dom kommer hädanefter kallas för tanter. Två tanter alltså! Hade dom inte sagt hur gamla dom var, så hade jag aldrig gissat att dom var så "gamla"!
"Ska vi ta en snaps på min veranda i sommar?"
"Ja för fasen, jag tar med mig pelle så kommer vi bort"
"Vart är det du bor nånstans då?"
"I Linköping" (påhittat)
"Jag har ju faktiskt sökt boende där!"
"Jahaja, men ta med karln din då så ordnar vi till lite rajtantajtan till sommarn då"

Inte hade jag gissat att dom var gamla som sagt. Men Tant 65 bodde visst på ett ålderdomshem, och Tant 59 skulle flytta till ett, och ta med sig karln sin. Pelle.
Ja, Pelle då? Hur gammal va han?
"Pelle är bara 46! Lammkött!"
Jisses. När man kallar 46-åringar lammkött... Det kommer dröja :)

Och som en av dom sa, minns inte vilken av tanterna, men hon hade iaf varit och kollat på sitt barnbarn som spelade innebandy. Va gulligt tänkte jag.
"Han är 22 och spelar i div 1"
Oj. Det gick från att vara gulligt till att bli seriöst.

Dom pratade om sina barn. Dom var allihopa runt 30-40 år. Återigen - Jisses. Dom var, eller hade varit gift båda med. Den ena skiljde sig efter 37 år. 37 år! Herrgud va många år det är. Och den andra, Tant 65, hon var fortfarande gift. 43 år.
Oh     my     god
Det är sådana enorma "tider" att jag knappt kan förstå.

Och samtidigt, när jag sitter där och spelar mitt tidsfördrivs spel, så dyker en bild upp i mitt huvud.
En gammal, tanig tant, grått permanentat hår, tjocka glasögon, skrynklig hud, lite hopkrupen med dålig hållning. Som sitter vid en dator. Och spelar Fia med knuff. Jag kan inte hålla mig utan börjar skratta rakt ut. Då får jag en annan bild i huvudet.
En bild av min farmor, en stadig äldre kvinna, brunt (färgat förstås) permanentat hår, dålig hållning, stora glasögon, även hon rätt skrynklig, och med tofflor på fötterna. Sittandes vid en dator. Och jag brister ut i skratt ännu en gång, ännu livligare och ännu mer högljutt.

Självklart finns det äldre människor som sitter vid datorer, tanterna på blip visade det om inte annat, men jag har aldrig föreställt mig det så i bild tidigare. Och nu blev det ju på riktigt! Det är inte längre en bild i mitt huvud, det är på riktigt. Nu vet jag ju såklart inte hur dessa två tanter ser ut, säkert inte alls som tanterna i mina huvudbilder, men ändå. Jag blev iaf så pass ställd av tanken på tanter som surfar på internet och beter sig som "vanliga människor" att jag var tvungen att blogga om dom.

Fascinerande

Det är en underbar känsla när saker och ting som tyngt ens sinne, löser sig. Det är underbart.

Nu ska jag ge mig iväg till ikea o köpa blyerspennor, sudd o dyl. Ja, inte på själva IKEA då förstås, men ...hela stället kallas för ikea. Heter egentligen IKANO-huset och är ett stort shoppingcenter. Lättare att säga ikea ju. Uhm. Ja just det. Blyertspennor sudd o dyl. Jag ska ju göra högskoleprovet på lördag. Shiiiiit! Nervös som tusan är jag. Men men, det går säkert bra. Jag kan iaf inte få sämre resultat än förra gången (eller alltså, jag kan ju få det på provet, men då har jag ju ändå kvar resultatet från det gamla, och då är det ju det bästa som gäller.)

Babbel babbel.

Nu åkte jag.

Nu är det inte så att jag gör reklam för något, utan det är så att jag kollar på Sagan om de två tornen just nu, och skriver, det gör jag i reklampauserna.

Jag har som vanligt inget speciellt att skriva om.
Dagen har varit sisådär. Fick äääntligen sova ut, det har jag längtat efter hela veckan. En dags sovmorgon till nu, sedan är det dags för jobb igen. Men men, det är rätt kul faktiskt. Kommer bra överens med dom flesta på jobbet faktiskt. Och du Sara förresten, du hör nog mer till den närande kategori. Jobbar man med dig har man sällan tråkigt iaf ;)

[Film]

Hmm, vart var jag nu igen. Jo, dagen. Sovmorgon var det ja. Wunderbar. Har väl egentligen inte gjort så mkt, pratade lite med Christian på msn innan han åkte iväg på fotboll, efter det var jag o handlade en sväng. Emma M kom hit lagomt till hockeyn, så vi satt här och surrade och lyssnade på Leksand - Modo på webradio. Som förövrigt gick åt helvete, Modo är första laget i år att förlora mot Leksand. Jämmer och elände. När hockey var slut gick hon hem iaf, och jag satt vid datorn och pratade lite med Christian igen. Vi surrade lite bara, han sa att han skulle ringa mig när han satt i bilen på väg till lite raj-raj. Gissa om jag blev glad... :) Att få prata med den karln... Underbart. Jag älskar det, det är bara så. Han är rar, okomplicerad, underbar, ja, you name it. Jag kan hitta mängder med ord, alla positiva, för att beskriva den killen.
så vad tänkte jag egentligen på? När han väl ringde, då satt jag i telefon. Jag trodde inte att det skulle bli långvarigt, så jag sa åt Christian att jag skulle ringa upp eller höra av mig på ngt vis, men jag fick fel. Det drog ut på tiden, och när jag väl hörde av mig igen, så fick jag inget svar. (Förutom svaret jag fick på ett sms jag skickade medans jag fortfarande satt i telefon). Jag hoppas han har väldigt roligt på sin fest nu iaf.

Christian, chansen är nog rätt stor att du kommer läsa det här, förr eller senare. Snälla du, tro nu inte att jag skriver detta för att ge dig dåligt samvete på något vis, det är absolut inte så. Jag skriver för att lätta hjärta. Jag tänker på dig hela tiden, hoppas att du har underbart roligt, och att du inte är arg eller ledsen på mig nu.

[Film]

Jag tror och hoppas att du känner mig så pass väl att du vet att jag aldrig vill göra ngt som på något vis sårar dig. Jag prioriterade fel ikväll. Det blev så. Man gör misstag, tyvärr.

Ja, nu kanske jag gick in på det här mer än vad som var nödvändigt. Aja, även det är sånt som händer.

---

Wellwell, moving on...
Jaha, imorn då? Blev ju inget däckbyte idag, så det kanske är lika bra att få tummen ur och göra det. Skulle även vilja träna... Får se vad det blir.
Och Christian - Jag hoppas jag får en stund (eller flera) med dig. Om så "bara" på msn.
Tycker om dig otroligt mkt, det hoppas jag du vet.

[Film]

Till sist; är det lagen om allting jävlighet att saker och ting krånglar extra mycket när man har pms? Eller är det pms'en som gör att man tycker att allt krånglar och har sig?
Vilken som så är jag jäkligt less på det.... Jag vill slippa ha ont i magen, jag vill slippa gå omkring och sura, och jag vill sluta att ta ut skiten på dom jag tycker allra mest om...


Godnatt

Underbara, visst är dom? Precis som han jag fick dom av.

Tur i spel - Otur i kärlek  < ----- >  Tur i kärlek - Otur i spel

Snälla, jag vill hellre ha alternativ nummer två ju! Men icke, jag vann 70 kr på tialotter idag. Största vinstsumman hittills dessutom, måste betyda att kärlekslivet kommer gå käpprätt åt ... ja, du vet, från och med nu. Skönt med lite omväxling iaf, just nu går det ju bara dåligt. Doh.

Apropå ingenting så började jag fundera på jobbet idag. Vad är det med mig och upptagna killar? Jag blir vansinnig... Söker jag frivilligt (fast ändå undermedvetet?) upp karlar som nyligt varit, är, eller precis ska bli upptagna? Vansinne är det... Det måste vara någon slags masochistisk läggning jag har. Jag hatar det, jag är ju så vansinnigt svartsjuk. Att sedan trilla dit för någon som är upptagen, på ett eller annat sätt, det är ju givetvis inte alls hälsosamt. Det gör ont i hjärtat, det gör verkligen det.
Jag önskar jag kunde säga ifrån, 'Vi bör inte ha så mkt kontakt när du har tjej, jag mår inte bra av det', men om sanningen ska fram tror jag att jag skulle må ännu sämre om jag kapade kontakten med dom jag bryr mig allra mest om. Det blir lite pest eller kolera över det hela.

Äsch, strunt samma. Jag ger mig iväg o köper lotter istället, det verkar ju vara mer min grej.


----


Update.

Jo just det... Fick ju dom underbaraste, och vackraste blommorna någonsin av underbara Christian... Du gör mig så otroligt glad, så du förstår nog inte själv. Men samtidigt... Det är synd att du är en av "dom"... :(

Menar du på allvar att det bara är onsdag idag?
Jisses....
Tiden gick faktiskt fortfare när man inte hade nåt att göra på dagarna - tro det eller ej.
Att kliva upp på mornarna, jag gillar det inte. Det är väl en vanesak förstås, men mornar... morgon... Känn på ordet. Och så jag då. Erika. Morgon. Det går ju inte alls ihop, det märker ju vem som helst. Morgon. Erika. Nej, inte nu heller.

Men det är bara onsdag för bövelen. En massa dagar till nästa sovmorgon ju.

Onsdag.

Blä.

---

Christian.

Jaaa, sötast

---

Jobb.

Okej då, man måste ju.

Jag skrev igår, eller om det var i söndags, i "Tänk om"...  Tänk om hjärta och hjärna för en gångs skull kan komma överens. Kan det ens hända?
I think not. Inte som läget är nu iaf. Att bry sig så mkt om ngn som bor så långt bort - det är vansinne, det vet jag. Men jag kan inte låta bli. Han är verkligen underbar. Fin, underbar, snäll, fantastisk.. En otrolig människa, en sann vän. En sann vän. Vän. Jag måste få in det i huvudet, (vän) och det är inte det lättaste kan jag meddela... Det är ju ingen hemlighet hur mkt jag bryr mig om dig. Jag vet det, du vet det. Och jag tror och hoppas att du inte ser det som något negativt. Men ibland får huvudet övertaget, (vän, en underbar) och då måste man stanna upp en stund och andas.

Andas. In. Ut.

En annan som ofta finns i mina tankar, på gott och ont, är ju Robbie. Även här blir det konflikt mellan hjärta och hjärna. Även han, en otroligt underbar människa, och en underbar vän. Men en känsla av att vara bortglömd - det är ingen trevlig känsla. Jag vill vara arg, jag vill säga vad jag tycker, säga ifrån att 'så beter man sig inte', men oftast slutar det med att jag ber om ursäkt för att jag reagerar som jag gör.
Men egentligen, varför ska jag be om ursäkt för vad jag känner?

Jag tänker citera en väldigt klok vän till mig, som sa så här tidigare idag;



Underbart sagt av en underbar person.

Andas. In. Ut.

Modo leder iaf, 2-0 mot Timrå än så länge! Det börjar bra iaf.

Andas.

Vän.

Nej, vet du vad? Huvudet har ingenting att säga till om. Jag tycker om dig som tusan, det vet du, och det tänker jag inte ändra på. Såvida du inte ber mig, säg det rakt ut isf. Du ÄR min VÄN, det kommer du alltid vara, men jag tycker om dig mer än så med. Det beror inte på att jag inte har ngt att välja på, utan just därför att jag kan välja. Jag väljer att tycka om dig, jag tycker om dig som vän, som människa, som djurgårdare, som hundmänniska, som counterstrike-människa, men framför allt för att du är dig själv.

Jag hoppas du inte tolkar det här på fel sätt, jag vet att jag kanske går lite för långt.
Och du FÅR tycka att jag är konstig, den titeln bär jag isf med glädje.

Jag bloggar som aldrig förr känner jag. Inte för att jag direkt skriver ngt intressant - det gör jag inte, men ändå. Skriver så det ryker om tangentbordet. Eller nåt.

Dags att dra sig mot arbetet igen nu då. Dag två. Just nu har jag egentligen bara nedräkning till löning, högskoleprovet och jönköping. Längtar på sätt o vis till alla tre, även proven. Det ska nästan bli kul.
Men jag lovar - det där kommer jag ta tillbaka när jag väl sitter där.

Ikväll är det drabbning iaf, Modo - Timrå. Önskar jag kunde vara där alltså! Men att åka till övik kostar pengar, pengar som jag har bestämt mig för att lägga på annat. Jönköping bland annat, och en julklapp till en viss 'special someone'.. :)
Däremot kommer jag sitta klistrad framför radion. Men men, nu är det tid att bege sig till arbetet!

Lunchtime.
Lite konstigt känns det, helt klart. Man är inte van helt enkelt. Man kommer väl in i det snart, hoppas jag!
Trött är jag, men det är väl egentligen inte särskillt konstigt. Blev inte jättesent inatt, men önskvärt framöver är väl att man knoppar in senast 00 iaf... gärna 23, men jag känner mig själv så pass väl att jag vet att det kommer bli svårt. Men försöka duger, för all del.

För övrigt har tankarna hakat upp sig idag. Jag tänker på dig hela tiden, längtar tills du kommer hit och hälsar på. Gissa om jag ska krama dig mkt då....


Update; 20.00
Det gick ganska bra idag för att vara första dagen. Känns som det har hänt en hel del nytt sen jag var där sist, men inget som var direkt svårbegriplgt.

Jag är nu även helt övertygad om att något inte står rätt till i huvudet på mig (eller är det i hjärtat felet sitter?) då det inte har gått många stunder under dagen då du inte traskat runt i huvudet på mig och fått mig att le. Kan du inte komma hem snart så jag åtminstone får gosa verbalt med dig?

Tänk om hjärta och hjärna kunde komma överens, om så bara för en endaste gång.
Just nu vore ett väldigt bra tillfälle...

Tänk om man kunde läsa tankar. Det skulle göra att man slipper en hel del ångest.
Men det skulle nog skapa en hel del med...

Tänk om man kunde förflytta sig med en blinkning. Så man kunde hamna någonannanstans genom att bara knäppa med fingrarna.
Jag skulle inte stanna kvar i Sundsvall.

Tänk om det var jag som var den där lottomiljonären på gotland. Tänk så mkt roligt man kunde göra. Och tänk vad mkt fina grejer man skulle kunna göra för dom man bryr sig om.

Tänk om jag kunde äta lök. Tänk vilken skillnad det skulle kunna bli på maten. Mums.

Tänk om Diana var min alldeles egna pålla. Jag skulle vara lyckligast i världen.

Tänk om Christian kunde vara här, alldeles precis just nu. Dreams come true.


"Why save your kisses for a rainy day
Baby let the moment take your heart away
Have you ever needed someone so bad
Have you ever wanted someone
You just couldn't have
Did you ever try so hard
That your world just fell apart
Have you ever needed someone so bad
And you're the guy I gotta have
I gotta have you baby
-------
Every dream I dream is like
Some Kinda rash 'n' reckless scene
To give out such crazy love
ou must be some kinda drug
And if my time don't ever come
For me you're still the same
Damned if I don't, damned if I do
I gotta get a fix on you"
Def Leppard - Have you ever needed someone so bad

Ja, jag går hos en kurator. Jag vet egentligen inte varför, men det är skönt att kunna prata av sig med någon som är helt neutral. Självklart pratar jag även med mina vänner, vissa mer än andra, om mina "problem", men det kan vara svårt för en som känner en utan och innan att vara objektiv och just neutral. Men aldrig i livet att jag skulle klara mig utan mina vänner.

Andra gången jag var hos min kurator, så pratade vi om "närande och tärande vänner". Hon sa att oftast kan man sätta den ena eller den andra "rubriken" på var och en av sina vänner, och jag förstog direkt vad hon menade. Utan att behöva fundera så överdrivet länge kom jag på åtminstone två som fanns i den närande kategorin, och även två som direkt placerades i den tärande kategorin. MEN, dom som hamnade i den tärande hade även inslag av närande - såklart - annars hade jag knappast haft kvar dom som vänner.

Inatt låg jag och funderade, egentligen vill jag placera alla mina vänner i båda kategorierna. Inget illa menat såklart, jag älskar mina vänner, men alla har sina sidor, både negativa och positiva. Men det behöver inte vara så att en person är lika närande som tärande, utan det kan vara 90% närande och 10% tärande på en person, medans en annan är 70% tärande och 30% närande. Ja, du förstår vad jag menar.

Varför har man då kvar vänner som till största delen är tärande? Ja, det kan man fråga sig. Det har jag frågat mig själv ett antal gånger, men kommit fram till att det beror lite på min egen dagsform, om den personen är närande eller tärande. Har jag en dålig dag, och en person säger ngt kritiskt eller negativt, då är det självklart att jag direkt placerar den personen på min "tärande-lista". En annan gång när humöret är på topp kan samma person säga samma sak, och då skakar man av sig det omedelbart, eller inser att det kanske ligger någonting i det personen säger. Och då är personen inte tärande. Kanske inte heller närande, men ändå.

Bör man "gallra" bland sina vänner mellan varven? Eller försvinner dom av sig själv om man växer ifrån varandra? Tänk om man inte egentligen "passar ihop", men ändå fortsätter man kämpa eftersom man alltid varit vänner?
En pojk-/flickvän som man inte längre passar ihop med, den gör man slut med. Man förklarar att "det här funkar inte längre", och det accepterar man oftast. Kan man göra slut med en kompis? "Det är inte dig det är fel på, det är jag. Jag vill annat med mitt liv". Känslan säger mig att det inte skulle accepteras på samma sätt.

Känns skönt iaf att jag inte har några vänner jag vill göra slut med, jag vill fortsätta vara tillsammans med er allihopa, oavsett om ni känns närande eller tärande.

Man kan känna kärlek på många olika sätt. Kärlek till ett djur, kärlek till en vän, kärlek till en familjemedlem, kärlek till en själsfrände.
I engelskan kan man lätt säga  "I love you" till vänner, bekanta osv, men vi svenskar går inte direkt runt och säger 'Jag älskar dig'. Det är synd egentligen. Sen är det ju klart, det är stor skillnad på att älska en vän, och på att vara kär i en person.

Är det fel att vara kär i fel person?

Jag minns när jag var yngre, många såg det som pinsamt om "fel" person var kär i den. Om till exempel Per är en "tönt" och Stina hör till "innegänget". Kanske ska nämna att det är påhittade personer. Men om då Per blir kär i Stina, så kunde det anses som pinsamt för Stina. Är det fortfarande så? Är det pinsamt när fel person faller för en?

Och vart går gränsen mellan att älska en vän, och att vara kär i densamma?

Sånt här funderade man aldrig på när man var liten. Man "hittade" en kille som var söt och snäll (fast vad visste man egentligen om det när man var 10 år?), och sedan var man kär. Man skrev hans namn i skolböckerna, ritade små hjärtan här och där. Någon vänlig själ kanske frågade chans på honom åt en, och kanske fick man ja, kanske fick man nej. Det var inte livsavgörande, utan livet gick vidare. Det gör det självklart nu med, men nu analyserar man mer. Varför tycker han si? Har jag gjort något? Han kanske är intresserad av någon annan? Är jag ful? Totalt meningslös egentligen.

Tänk om man fortfarande kunde fråga chans. Va enkelt det vore.
- Har jag chans på dig?
Sen får man ett ja eller ett nej.
Nej, nu ska det dejtas visst länge, man går omkring och överanalyserar allt, såklart. Är han intresserad? vad tycker han om mig? Tycker han att jag är tjock? Fortfarande lika meningslöst.

Om jag skulle säga att jag var kär i dig, hur skulle du reagera?
Oavsett om jag är jag eller Stina, och oavsett om du är du eller Per, så tror jag att den som får höra "jag är kär i dig" skulle dra sig tillbaka. Det beror iofs självklart på hur man känner för personen som säger det. Men i dom flesta fallen är kärlek sällan besvarad. Tyvärr.

Nu har jag svävat iväg lite, jag vet inte riktigt hur jag ska fortsätta. Det blir lite jobbigt när tankarna krockar med varandra.

Det finns otroligt många människor jag bryr mig om, somliga mer än andra, vilket är helt naturligt. Jag har vänner jag älskar, synd bara att det är sånt man bara vågar säga när farbror alkohol hälsat på.

Att säga till en person att man är kär i honom eller henne, det kräver mycket mod. Jag själv har inte sagt det till någon sedan jag och Ante var tillsammans, och det var 1,5 år sedan vi gjorde slut. Med det säger jag inte att jag inte varit kär sedan dess, för det har jag. Men det är ju så, man säger inte det till någon man vet inte kommer säga ngt likande tillbaka.

Kärlek är svårt, det har jag konstaterat förut.

"Du är resan som jag velat ska ta fart
Du är gåtan som jag aldrig löser klart
Du är början på nåt nytt och nånting underbart
För mig, för mig, för mig.
---
Det sägs att kärlek lovar stort men håller tunt
Du kan kalla det förnuft, men aldrig sunt
Det är sagt av någon stackare som aldrig ramlat runt
Med dig, med dig, med dig"
(Lars Winnerbäck - För dig)

Dags för en ny blogg, igen. Jag provar mig runt.
Det här blir nog den tredje i ordningen tror jag. Först ut var nåt på bloggi eller vad det hette, men det verkar ha kraschat helt och hållet. Går inte att komma åt iaf. Sen blev det "My space" på msn/hotmail eller vad man ska kalla det. Inte heller någon höjdar-variant.
Tredje gången gillt heter det väl, så jag satsar väl på den här då. Kan bli intressant. Eller så blir det inte det. Jag vet inte hur aktiv jag kommer vara här, men det märker vi.

Oavsett hur det blir med bloggen så är det mkt i huvudet på mig just nu. Högskoleprov först och främst, 29/10. Det är bara två veckor dit! Nervöst... Sedan, bara några dagar efteråt, urvalsprov i Engelska A i Jönköping. Åker ner på torsdagen, sover troligtvis hos Robbie, gör provet på fredagen, tar eventuellt en fika med en internetkompis (det beror lite på om jag ska sova hos Robbie dne natten eller om jag ska bo på hotell), och sedan bliri det troligtvis hemfärd nångång på lördagen.
Efter det känns det som att tiden bara är en transportsträcka tills det att Christian kommer hit. Datum är inte bestämt än, men jag kan inte komma på någonting jag längtar mer till just nu. Jag tror inte att någon, inte ens jag egentligen, förstår hur otroligt mkt han betyder, och hur väldigt mkt jag längtar tills han kommer hit. Det är helt sanslöst.
Ja, jag längtar iaf. Massvis.

Ikväll då?
Funderar på kinamat, det var längesedan, och det är jättegott. Sagan om Ringen ikväll på tv med, gillar den filmen. Eller dom filmerna, om man nu ska vara sån.

Jaja, man kanske skulle få tummen ur och göra ngt vettigt.
Den som lever får se.


__________________

http://aliva.webb.se