Inatt påbörjade jag andra säsongen av True Blood. Och för er som inte vet det, så är Alexander Skarsgård en av "huvudkaraktärerna" i serien (eller börjar väl bli mer och mer åtminstone, han var inte med så mkt i början). Igår såg jag ett avsnitt där han och en av hans vampyrinnor började prata svenska. Och jag fick verkligen rå-koncentrera mig för att höra vad de sa!

Det blev helt kaos i hjärnan. Jag var så inställd på att höra engelska och läsa svenska, så när det sedan blev tvärtom så var jag tvungen att kolla två gånger för att kunna läsa på engelska och lyssna på svenska. Snacka om kortslutning i skallen.

Uhm, and also... han är ju inte fel att kolla på, den där Skarsgårdsgrappen...!

Varning för äckel-päckel...

När jag hade varit på däckfirman och skulle åka in mot stan så insåg jag att mina FaR-papper låg hemma, så jag bestämde mig för att åka hem och hämta dem. När jag hade parkerat så ringde Andreas en sväng, och när vi höll på att avsluta samtalt så stannar en bil strax bakom mig, och en kille kliver ut.

Han har en jacka på armen. Han går ett par meter, och sedan ser jag hur han böjer sig framåt och det kommer en hel del vätska någonstans ifrån honom. Min första tanke är att han "låtsas-spyr" med hjälp av en vattenflaska under jackan, som nåt skämt till den som släppte av honom. Han rätar upp sig, går nån meter och sen kommer det igen. Fast då ser jag ju att han faktiskt står och spyr. Ordentligt mkt dessutom. Som en jäkla fontän! Några meter till, upp på gräsmattan, stödjer sig mot ett träd, och sen sätter det igång igen. En kort stund senare rätar han upp sig igen, torkar av sig på tröjärmen, och går vidare som om inget har hänt.

Jag går upp till mig och hämtar mina papper. När jag kommer ut möter jag samma kille igen. Han kollar snabbt på mig och får sen en jäkla fart iväg. Jaja, inte så kul att folk ser en spy på öppen gata kan jag tro.

Ni vet hur man, när man ser andra gäspa, vill gäspa själv?
Well, när jag såg honom kräkas var det inte långt ifrån att jag skulle göra detsamma.
Uuuuääck!

Men det har jag rätt att vara.

Inatt var det helt omöjligt att somna. Datorn hängde sig vid 3-tiden, och då kändes det väl "lagomt" att gå och lägga sig, men jag var inte så jättetrött. Kollade på lite True Blood, och försökte sen somna. Gick inte. Så här höll det då på. Strax innan fem dök Andreas upp och när han väl hade gått och lagt sig och kommit till ro så somnade jag direkt, men då var väl klockan nästan sex. Det är enormt avslappnande att lyssna på någon annan som sover. Ja, så länge inte den personen extrem-snarkar då vill säga. Men så var nu inte fallet. Den här gången. Hihi ;)

Klockan nio ringde alarmet och jag hade ju väckningsansvar så den där karln blev lite knuffad på. Efter lite morgonstök tog vi sedan varsin bil upp till däckfirman och dumpade av hans däck, som jag ska hämta om nån timme igen. Sedan tog han min bil och åkte iväg till sin kurs-grej, och jag tog hans bil och åkte till biltvätten. Efter lite mixtrande där så tog jag sedan den korta svängen förbi Friskis och löste mig FaR-träningskort, så nu jäklar ska jag ... försöka komma igång :) Förkylningen är ju så gott som borta, så nu är det hög tid.

Nu ska jag dock lägga mig och vila nån timme, annars kommer jag inte orka med natten. Lider med chauffören dock, HAN kommer nog vara lite småtrött inatt...!

Okej, lite tråkigt kanske, men jag har valt två svenska tävlingsryttare. (Varför tråkigt? Jo, för att så gott som alla som gör de här listorna väljer tävlingsryttare)

Jag valde Jan Brink (dressyr, här på Briar, för den som inte visste det.. hehe) och Helena Lundbäck (hoppning, här på Mynta). Två ganska icke-aktuella ekipage eftersom Briar och Mynta båda har pensionerats från tävlingsbanorna, och varken Brink eller Lundbäck är väl speciellt mkt "i ropet" nu för tiden. Men det är två ryttare som jag gillar. Två enormt skickliga ryttare inom sina grenar.

Det är väl inte så svårt att lista ut varför man vill byta liv med två så enormt skickliga ryttare och hästmänniskor. Vi gjorde dessuton studiebesök på Tullstorp (Brinks gård) med ridskolepedagogerna, en helt enormt härlig anläggning.

Hur som helst. Varför? Jo, jag vill känna känslan av att få hästarna att dansa fram så som Brink gör, och jag vill känna känslan av att flyga över höga hinder a'la Lundbäck. It's just as simple as that.

Sådärja! Ljuspartyt är nu avklarat och det var en väldigt trevlig tillställning. Blev en hel del shoppande med, vilket innebär att jag ju fick en bra provision att köpa varor för =) Oh happy day! Om två veckor kommer prylarna, jag har beställt två ljuslyktor och resten ljus. Åhhh nu kommer det lukta gott hela vintern =)

Om ett par timmar får jag besök av finevän som ska få pausa här ett par timmar innan det är dags för jobb igen. Inte helt lätt att jobba natt och sedan gå kurs på dagen. Så jag har fått väckningstjänst. Imorn ska jag även passa på att fixa hans däck och så ska jag nog ta och tvätta bilen hans med. Hahaha jaa, jag vet, jag låter som värsta slaven, men det är skönt att ha nånting att göra, och kan jag då dessutom göra nåt vettigt med min tid så är det ju bara bra. Jag ska passa på att gå till Friskis och leta rätt på deras FaR-ansvarige dessutom eftersom hon inte ville prata i telefon idag..

Blablabla. Nu ska jag läsa alla 98 olästa inläggen på bloglovin som legat och väntat på mig sen i förmiddags. Så nu har jag det jag gör en stund framöver :)

Tack tjejer för en suverän kväll!

Jag hatar när man får lappar om att det ska göras nåt arbete och att man ska godkänna att huvudnyckel får användas om man inte är hemma. Speciellt om jag vet att jag ska vara hemma när arbetet ska göras. Jag hade fått en lapp häromveckan om att man idag skulle måla balkongreparationerna som tidigare utförts. Detta innebär i min värld att en morgonpigg hantverkare kommer stå här och banka på dörren relativt tidigt och jag är som bekant inte morgonpigg på en fläck. Jag är galet rädd att jag inte ska vakna när nån sån här kommer, vilket då alltså skulle innebära att en vilt främmande människa går in i min lägenhet medans jag sover. Det är för mig en helt fruktansvärd tanke.

Jag behöver väl kanske inte säga att jag sovit helt sjukt uselt inatt? Så fort jag hört minsta ljud i trapphuset så har jag satt mig rakt upp i sängen och bara väntat på att det ska ringa på dörren. (So what att klockan var både tre och fyra och fem när jag gjorde det första gångerna).

Så, jag klev upp där mitt i natten och gjorde vad jag kunde för att undvika obehagliga överraskningar i mitt sovrum: Jag skrev en lapp och satte fast den på en remsa silvertejp som jag dragit för dörröppningen. Då kan man lixom inte gå in dit av misstag såvida man inte är jäkligt kort. Och enligt mina fördommar så är hantverkare minst 170, vilket innebär att man måste böja sig under tejpen och lappen för att komma in. Då kan man liksom inte missa den. (Ärligt talat så borde man märka den om man är 150 också, men aja).

Klockan 11 så hade fortfarande ingen hantverkare dykt upp, och jag var blodigt jäkla trött. Därför klev jag upp, satte på säkerhetslåset på dörren (försök ta er in nu va!? Moahahah), tog ner tejpen och gick o la mig igen. Och sov stenhårt i två timmar. Skönt. Jag är fortfarande galet trött, men nu är jag åtminstone så pass vaken att jag kan ta itu med listan som innehåller dagens göromål. Vi får väl se om det dyker upp nån hanterkare framåt dan eller om de lurat mig....

En av mina största rädslor är att jag ska vara en "dålig" person om en krissituation dyker upp. Jag minns att jag hade en återkommande dröm (mardröm?) när jag jobbade på Vissmålen och JFK. Jag drömde att det hände olika typer av olyckor på lektionerna, som på ett eller annat sätt gjorde att mina elever blev allvarligt skadade.

Jag har gått många HLR-kurser/L-ABC och brandskyddsutbildningar. Både på gymnasiet, med olika jobb, genom ULK-en och senast med både JFK och Ridskolepedagog-utbildningen. Så rent teoretiskt så vet jag ju vad som ska göras, hur det ska göras, i vilken ordning, osv. Men ingen vet ju hur man presterar när man väl sätts inför den typen av stress. Vissa blir kanske extra fokuserade, andra blir hysteriska, och så finns det väl de som blir apatiska. Jag är väl rädd för att jag ska vara någon av de som inte blir extra fokuserad.

Lång och knölig mening coming up, pay attention:
Så, åtminstone en av mina största rädslor, är att mitt handlande som ansvarig vuxen i en krissituation på något sätt leder till att skadorna eller tillståndet förvärras hos den person som råkat ut för en olycka. Den tanken skrämmer mig otroligt mkt.

Jävlar vad gott det blev.
Jag ville bara ha det sagt!

Tid... Jag har hur mkt tid som helst till att göra vad tusan jag än känner för. Jag har verkligen massor med tid. Och jag har inte så jättemånga tvång och måsten. Och ändå känner jag mig helt sönderstressad. Hur normalt är det?

Imorgon är det ljusparty. Yaaay, det har jag sett fram emot länge nu. Blir en ganska liten skara, men trevligt blir det. Troligtvis så kommer Ann-Sofie, Jessica, Joanna, Emma M, Therese, moster Eva och mamma, sen har vi frågetecken på moster Lena och syster Emma. Och så har vi ju självklart den fantastiska Anette som kommer hit och visar upp en massa fina ljus och lyktor. Jag kommer att befinna mig här med. Ifall nån undrade. Jag lääängtar!

Om det är någon som är sugen att göra oss sällskap så hojta till, det går ju också att beställa ljus "på distans" genom att kolla internetkatalogen HÄR och sedan beställa genom mig... :) Jag älskar alla Partylites grejer, hade jag varit miljonär hade jag köpt allt... och tredubbla doser "Vita Snöbär"-ljus.. I löööööööööööve!

Rent spontant, hästrelaterat eller ej, så är det ju att någon som står en nära ska råka illa ut, på ett eller annat sätt. Men tyvärr är det ju ändå sånt som kan hända, varesig man vill eller inte. Tro mig, jag vet.

Någonting som inte får hända, som händer ändå, men som till viss del går att förhindra, är väl i så fall självskador, skada på annan eller skada på djur.

Källa: Tidningen Ridsport

Det är bara så sinnessjuk! Hur i hela friden kommer man på att man vill skada djur på det här viset? Det var ju inte ens längesedan man kunde läsa om någon som skurit en häst i könsorgandet här i Sundsvallsområdet. Jävla as till människor som gör sånt här. Det är sånt som inte får hända, men som man borde kunna förhindra. Ja, drömma går ju...

Källa: Tidningen Ridsport

Hey freaks, det är dags för lite snusk igen.... :)

Veckans tema för Vecka 6 är smärta.
Beskrivningen av temat löd:
"Bra smärta. Dålig smärta. Hjärtasmärta."
Kort och gott. Så därför ska jag skriva nåt om smärta.
Sexrelaterad smärta, alltså.

Jag började först tänka på det här med sadister och masochister. Fast jag vet inte, jag tycker nog att det handlar mer om plåga än om smärta. Jag menar, en sadist kan ju vara jävligt "elak" genom att inte utföra något som h*n vet att partnern gillar. På så vis blir det ju en plåga för den som vill få något, men som istället blir utan. Då handlar det ju inte alls om smärta, men det är likväl plågsamt. Sadisten blir nöjd för att partnern plågas. (Däremot, termen mashochist är för mig en person som även gillar smärta, så visst tror jag väl att sadister även kan gilla att ge smärta till någon).

Nej, smärta för mig är inte riktigt det. Smärta är, enligt vad jag åtminstone kan föreställa mig, att få stearin droppat på sig (aaaaj!), att bli piskad med en rottingkäpp tills röven är randig (aaaaj!), att fästa klädnypor i könsorgan eller bröst (aaaaj!), hänga någon slags tyngd från sina känsligare delar (aaaaj!), eller kanske att ha kroppen fixerad i någon relativt onaturlig ställning utan några större utrymmen att röra sig (aaaaj!). Vissa saker kanske är smärtsamma för vissa, medans det hör att "vardagsmyset" för andra. Who am I to judge?

Vad är då bra smärta respektive dålig smärta? Ja, men det beror ju helt och hållet på personerna som är inblandad i leken. Det som funkar ena dagen kanske inte alls funkar dagen efter, och då är det ju självklart viktigt att det finns trygghet och säkerhet mellan de inblandade personerna så att man snabbt och lätt kan avbryta om det går över gränsen för vad som är njutbar smärta.

Jag har sett personer på internet diskutera huruvida någon verkligen kan tända på smärta. Att ge, eller att få. Oavsett vilket så anses dessa personer "inte vara riktigt kloka". De som gillar smärtan, alltså. Personerna som diskuterar anser att man egentligen inte gillar smärtan, utan att det är en idé som porren har tryckt in i våra huvuden att det ska vara okej, och därför går vi med på det trots att vi egentligen vill springa all världens väg åt motsatt håll. Så kanske det är för vissa, men långtifrån alla. Okej jag kan förstå att det inte ter sig speciellt logiskt att bli upphetsad av nånting som gör ont. Men det är nog minst lika mkt situationen som personerna befinner sig i, samt vilken partner de har, som avgör om det är en njutbar upplevelse eller inte.

Jag menar, en örfil och ett strypgrepp från mannen i ditt liv kanske är dagens höjdpunkt för en person medans det för någon annan är grunden till en misshandelsanmälan.

Alla njuter på olika sätt, även om vi i grunden kanske är ganska lika varandra. Jag tror att det handlar mkt om att testa sina gränser, att det är där njutningen ligger. Hos dig kanske gränsen går vid en liten dask på rumpan när du blir tagen bakifrån medans den där propert klädda grannen i trapphuset bredvid dig går igång på piskor, kättingar, stearin och nålar. Vem vet? Och vad spelar det egentligen för roll? Så länge det inte skadar någon som inte är med på det frivilligt så får man väl roa sig bäst man kan? Det är min syn på saken. Sen får ni tolka det på vilket sätt ni vill.. ;)

Mamma och Leif var här i slutet på förra veckan nån gång och hjälpte mig få diskmaskinen på plats. So far so good. Nåt som däremot inte är "so good" är att jag måste byta blandare för att kunna använda den, det gick inte att göra en cowboylösning och plocka på och av slangarna för varje gång man vill använda den. Typiskt.

Men men, nu är den på plats iaf, och micron har fått flytta in i skafferiet, en lösning a'la Joanna och Mange. Funkar finemang!

Jo förresten, jag hittade stekpannan. Den hade bara smitit extra långt in i skåpet. Haha.

Jag tror att jag har tappat bort min stekpanna. Hur lyckas man med det?!

Ja, nu är det ju en sån här utmaningsdag som egentligen inte passar mig, eftersom jag för tillfället inte har någon "egen" häst och inte heller är elev/personal på någon ridskola. Så jag tänker helt enkelt lägge ut lite bilder från hästarna som fanns hos Per-Ola på slutet innan jag slutade vara där.

Sen kom det ju fler beteshästar under sommaren med, men de här var väl "basen" den sista tiden iaf.

Ja, ni märker ju att bloggen går på sparlåga. Det har jag redan konstaterat. Men det lilla jag känner för att blogga om kommer på nätterna så det får väl duga.

Jag har spenderat större delen av både gårdagen och idag i sängen. Har haft sällskap större delen av sängen, två små men ack så håriga herrar. Mina sambosar alltså, the cats. De håller sig i närheten för det mesta. Jag är alltså inte helt frisk för tillfället, och då syftar jag inte till min psykiska status ;P Jag tror dock att det börjar bli bättre, jag hostar inte lika mkt längre och näsan känns inte fullt lika irriterad, så jag hoppas det går över snabbt.

Jag har iaf snart plöjt mig igenom första säsongen av True Blood. Helt klart en bättre serie än vad jag hade trott, hade inga större förhoppningar om den men den har överaskat mig. Och ju mer jag tittar desto mer fast blir jag ju. Ser fram emot att se fler avsnitt, helt klart!

Sen håller jag ju iofs på och matar mig igenom Criminal Minds med. Men den serien har ju lixom ingen "handling", alltså jag menar, det är ju mer fristående avsnitt eftersom varje avsnitt handlar om ett nytt brott så att säga. Sen att det ändå finns nån slags handling karaktärerna emellan, sure, men det är ju inte riktigt samma sak som i True Blood eller typ One Tree Hill, Desperate Housewives eller Greys Anatomy.

Yes indeed, jag är ett tv-serie-freak!

Jag har egentligen ganska många favoritbilder, men för att inte det där inlägget ska bli femton kilometer långt (believe me, it could be!) så ska jag begränsa mig lite.

Men bara så ni vet. Jag har inte valt några bilder som är fototekniskt korrekta. De flesta är knepigt beskurna (jag har dock inte ändrat originalen), men de är oftast förknippat med ett minne eller en känsla, och det är det som gör dem till favoritbilder.

Det här är ingen nyhet för alla Facebookanvändare. Facebook har nyligen gjort en del förändringar, såvitt jag förstår så är det väl en del av att likna delar av Google+ (som jag förövrigt inte alls förstår mig på). Istället för "kretsar" som det väl kallas på G+ så har FB "listor". Sen har de även lagt till nåt som kallas "ticker box". En annan funktion är att man kan ställa in vad man vill se från respektive användare, som till exempel livshändelser, foton, spel, musik osv. Så om jag inte vill se foton från en person, men jag vill se personens livshändelser (relationer o sånt antar jag), så kan jag liksom filtrera det.

Well, det här är väl troligtvis ingen nyhet för er som har FB, vilket med största säkerhet är de allra flesta. Men det skickas iaf runt ett meddelande där nu, folk lägger ut den som statusuppdatering, och den ser ut ungefär så här:

--------------------------------------------------------------------------------

---------------------------------------------------------------------------------

Det finns alltså flera olika varianter av den här texten som går runt, med budskapet är detsamma. Att man inte vill att det man skriver ska bli "offentligt". Men herregud folket, vad tänker ni med? Tro det eller ej, men i det här fallet är det ingenting som är annorlunda jämfört med förut. Man har alltid kunnat se vad mina vänner kommenterat eller gillat, men, det beror ju på vad deras vänner i sin tur har för inställningar. Om man vill visa för "public" eller bara för vänner.

Är du förvirrad, så läs vad Sociala Sussi skriver om det hela, för hon förklarar det mer genomtänkt än vad jag gör.

Det var dock egentligen inte det som var min poäng den här gången. Jag tänkte mer så här: Om man inte vill att det man skriver ska synas, varför i hela friden skriver man då saker öppet och ogenerat på Facebook? Om man vill skriva hemliga meddelanden till varandra, då kan man skriva i chatten, eller genom de privata meddelandena. Eller för all del - i en lösenordsskyddad blogg. Eller snigelpost, det funkar också. Vad jag menar är att det känns rätt naivt att tro att det man skriver på Facebook, oavsett om det är en kommentar hos någon annan eller en statusuppdatering i sin egen "profil", ska vara hemligt och skyddat. För det är inte så FB fungerar.

Så. Det var bara det jag ville ha sagt.

Svårt att säga faktiskt... Klart det finns saker man är bra på, men att peka ut dem...? Duger det att säga nåt man är mindre dålig på? ;)

Enligt mannen från Strömsholm som bedömde vårt instruktörsprov så var jag till exempel rätt bra på hoppning. Jag fick ganska höga poäng på både teknik, följsamhet och tempo/takt/rytm. Men just när det gäller hoppningen så är jag ju även väldigt feg, som jag skrev igår.

En annan sak som jag är bra på, enligt mig själv åtminstone, är att leda hopplektioner, och att komma på övningar som passar allt från nybörjare till avancerade ekipage. Jag tycker dessutom att det är sjuuuukt kul. Ju mer avancerade ekipage och övningar, desto roligare. Det är väl något av det jag saknar mest med jobbet som ridlärare.

Minns speciellt ett jullov när jag hjälpte Ninnie när hon hopptränade både Ballerina, Sarabi och Sabina. Sinnessjukt roligt!

Ni vet den där; "Vad kom först, hönan eller ägget?". Det är lite samma med min bloggning just nu. Jag vet inte om jag latat till mig eftersom jag kör bloggutmaningen eller om jag kör bloggutmaningen för att jag verkligen inte har nåt annat att skriva om just nu.

Men en sak kan jag ju säga. Jag var på ICA Maxi idag en sväng. De har ju en liten sån "kundtjänst"-avdelning precis vid ingången, där man kan hämta ut paket, spela på sport, köpa dricka, godis, små apoteksgrejer och så just kundtjänst och reklamation då. Dit gick jag iaf, för jag skulle köpa frimärken. De hade min näspray där med, så jag passade på att be om en sån med. Så alltså: Tre frimärken med sverigeflagga på och Nasin för vuxna. Jag hade kontanterna framme.

- Har du legetimation?

Alltså, va?
Har jag missat att det blivit åldersgräns på nässpray och frimärken? Alltså ärligt talat, hade det varit tobak eller spel, eller nån slags nikotinnässpray så hade jag absolut förstått (fast ser jag verkligen ut som 18?), men frimärken och nässpray? Kvinnan bakom disken måste ju ha gått i andra tankar och bett om leg på ren vana, men ni kan ju fatta att jag blev rejält brydd.

Bäst att ta leg, hon ser lite suspekt ut den där tjejen...!

Det finns alltid en miljon saker som man kan bli bättre på. Rent spontant behöver jag träna mer, rent generellt. På allt, alltså. De senaste åren har jag mest bara mysridit. Jag har inte ridit ett "normalt" pass sen jag bodde nere i Jönköping och gick skola på Riddersberg.

Några saker som jag dock behöver jobba på är:

• Min sits och min inverkan. Jag blir lätt stel och orörlig i midjan, vilket gör att jag inte blir speciellt följsam, vilket i sin tur stör min inverkan på hästen.
• Jag måste våga. Framförallt när det gäller hoppningen. Jag vet att jag kan, jag är inte dålig på att hoppa, men jag är feg och jag har inget självförtroende.

Jag var ju på lantliga och kollade på lektion för nån vecka sedan. Ikväll såg jag att de skulle ha hopptävling (eller egentligen är det väl mer banträning skulle jag tro) så då bestämde jag mig för att locka med mig min gamla medbrottsling och medryttarvän Joanna och åka dit o kika lite.

Tycker om att ha en hästeri-vänlig vän. Nere i Jönköping var ju i princip alla utom han som inte vill nämnas i bloggen och hans familj hästmänniskor, här uppe är det väl egentligen bara närmsta familjen (mamma och Emma) och Joanna som ÄR hästmänniskor. Ja, alltså, jag känner ju till rätt mycket hästfolk här uppe med, men inte som jag har nån direkt regelbunden kontakt med.

Jag menar, jag och Joanna. Vi hyrde häst samtidigt uppe på lantliga en sommar. Jag hade ju världens bästa bruna Diana och hon hade fuxen Fröja (viktigt att nämna färgen där så alla förstår direkt vilken häst som är bäst =brun), och jag har säkert tjatat om det många gånger men herregud, galopp-racen på "världens ände" kommer alltid vara ett av de mest underbara hästminnen som jag har. Dessutom rekryterade jag ju Joanna som med-medryttare på Pinnen med, så även där hade vi ju häst gemensamt, även om det bara hände ett fåtal gånger att vi faktiskt kunde rida tillsammans då, jämfört när vi var på lantliga.

Anyway, nu ska jag åka o hämta the fuxlover och sen bär det av till Kovland.

Nu är det helg. Jag tänkte att jag skulle unna mig ngt gott såhär till helgen, men jag kände inte för att baka nånting själv. Så när jag gick förbi "tårthyllan" på ICA så hade de morotskaka där, och jag tänkte "Morotskaka är ju gott", så det fick bli mitt helg-gotta.

Sen har jag ju inte direkt nån karaktär heller, så jag tjuvstartade på min bit morotskaka redan nyss. Ärligt talat var den inte mkt att hänga i julgranen. Morotskakan som jag bakar är tusan så mycket godare! Så nu måste jag nog baka morotskaka till nästa veckas ljusparty. Vet ju att Ann-Sofie har önskat det iaf, och tror inte att någon annan gnäller heller.

För sanningen är, när det kommer till morotskaka så är Erika waaaaaaaaaaaaay bättre än ICA :D

Jag kommer inte riktigt ihåg hur gammal jag var när jag började rida, men jag tror att jag gick på lågstadiet. Jag minns att jag följde med en klasskompis' lillasyster till Svarta Hingsten/Sundsvalls Lantliga ryttarförening när hon skulle rida lektion, och på nåt vis red även jag.

Jag har fått för mig att jag red ett antal gånger "i smyg", utan att mamma visste, men samtidigt har jag svårt att tro att mamma inte skulle veta en sån sak.

Varför jag började rida är väl egentligen inte speciellt svårt att tänka sig - jag var totalt kär i hästarna. De tidigare nämna systrarna, hade flera hästar hemma på gården, de var dock travhästar och var alltså inte till ridning. Men jag var gärna där ändå, bara att få vara i stallet, klappa på hästarna, det var ju det mest underbara jag kunde komma på att göra.



Och så fortsättningen då:
Och när väl började rida... Ja, jag var fast. Kunde ju inte bara sluta igen, och på den vägen är det. Jag red på Lantliga ganska många år. När jag började på högstadiet hade jag prao på Sundsvalls Fältrittklubb, och efter ett par veckor där, och senare ett ridläger på sommaren, så började jag rida där istället. Det var som att allt släppte då, och det kändes som jag blev betydligt mkt bättre på väldigt kort tid. Om det var hästarna, instruktörerna, den nya miljön eller något annat som gjorde det vet jag inte, men nånting hände åtminstone.

Men. Nånstans här minskade hästintresset och jag satsade på friidrotten istället. Det blev nåt års riduppehåll, men sen hamnade jag på Lantliga igen. Och nån gång här fick jag Diana som min foderhäst. Det går inte att beskriva hur lycklig jag var, det var en ära att få rida den här fantastiska hästen. Men sen flyttade jag till Umeå. Bara en kortis visserligen, och när jag kom tillbaka så red jag Diana lite sporadiskt, men det var inte samma sak. Hon kommer dock alltid vara samma underbara häst i mitt hjärta.

Sen flyttade jag till Jönköping. Det var noll och ingen hästkontakt tills dess att han-som-inte-vill-nämnas-i-bloggen presenterade mig för en av sina vänner, vars familj hade två "trädgårdshästar" som jag fick rida om jag ville. Charity och Lisa... Haha galet stela hästar. Det blev några uteritter längs grusvägarna i närheten, men det gick inte att jobba dem speciellt mkt tyvärr. Hade säkert kunnat vara fina hästar, speciellt Lisa.

Nästa hästkontakt blev min arbetsträning hos Gert Brandon - Tenhults hästuthyrning. Jag var totalt lyrisk över att få göra min arbetsträning där. Även om det inte fanns så många hästar på gården under sommaren så fanns det ändå några, och stallarbete fanns det ju ändå. Dessutom roade jag mig med att smörja varenda pinal i hela sadelkammaren, cirka 40-50 sadlar och minst lika många träns. Jag tvättade täcken och schabrak. Jag hjälpte till med höskörden. Jag och en tjej till målade om stallet invändigt. Jag skötte om de hästar som fanns på gården. I loved it.

Jag sökte skola. När jag sökte utbildningen hette den nåt i stil med "Barn och ungdomsledare på ridskola", men när jag började utbildningen så hette den istället Ridskolepedagog. Två år av hästerier, och sen var jag färdigutbildad. Grymt bra utbildning som öppnade mina ögon på fler än ett sätt. Jag fick rida flera av skolans underbara hästar, jag gjorde bland annat mitt instruktörsprov på Clemens och Rocky, härliga hästar! Att jag sen fick bedömningen att jag var bättre på hoppning än dressyr... Ptja, det är väl bara att gilla läget!

Samtidigt som jag gick i skolan fick jag jobb. En klasskompis fixade in mig på 4H-gården Vissmålen, där jag jobbade upp mig från stallvärdinna till knatteinstruktör till ridinstruktör med mer. Stolt som en tupp! Andra året blev jag dessutom erbjuden jobb som ridinstruktör på Jönköpings Fältrittklubb tack vare min femveckors LIA-period där tidigare på våren. Självklart tackade jag ja till det, och jobbade 4 timmar i veckan där.

I juli 2009 flyttade jag hem till Sundsvall igen, och då blev det en ny paus i hästeriet. Frampå vårkanten 2010 träffade jag S, och genom honom fick jag kontakt med Maggan som berättde om en häst som behövde en medryttare. Det var alltså Pinnen det. Eller Chopin, som han egentligen heter. Jag och Pinnen var kamrater i ... ja vad kan det ha varit... från april till december ungefär. Nånstans efter det flyttade Pinnen till Enköping och jag hade huvudet fullt av annat, så även om jag hade haft en häst då så hade jag nog inte varit så aktiv ändå.

Vid påsk 2011 frågade Maggan allmänheten på FB om det var någon som ville följa med ut och motionera frieser. Jag högg snabbt som ögat och erbjöd mig som sällskap. Sagt och gjort, det blev några ritter där under påskhelgen och efter det frågade Per-Ola om jag ville fortsätta rida Naomi. Vilket jag självklart tackade ja till. Jag var inte överdrivet förtjust i lilla häst i början, men som hon växte i mina ögon! Och mitt hjärta med för den delen. Jag hade en riktigt härlig vår och sommar med underbara Naomi, men som bekant så såldes både stall, gård, hästar och allt annat i slutet av juli. And so, så blev jag hästlös igen.

Jag saknar att ha en häst att rida. Jag har inget emot att lulla i skogen, men det vore kul att få träna lite igen. Hoppa. Rida organiserat markarbete och dressyr. Helst på en häst som kan. Men det får bli en senare fråga.

Det är väl egentligen en av de enklaste maträtter man kan göra, men igår gjorde jag makaronipudding. Och gott blev det.

Kökspersonalen fanns givetvis på plats för att ge assistans om så behövdes:

Jag tycker egentligen inte alls om att laga mat till bara mig själv. Det känns tråkigt och onödigt. Men å andra sidan så är det få saker som är så gott som hemlagad mat. Så enkelt är det.

Även fast hon inte längre finns ibland oss, så kommer hon alltid vara nummer ett i mitt hjärta.
Världens mest underbara Diana ♥

Det cirkulerar en bloggutmaning på de allra flesta hästbloggarna nu, och eftersom jag rent generellt har dåligt med inspiration nu så hakar jag på. Nu har jag ju ingen "egen" häst längre så jag kommer väl modifiera listan när det kommer behövas, men annars kör jag väl på så gott det går.

Listan är som följer, och jag kör igång med inlägg ett imorgon... :)

1. En bild på favorithästen
2. När & varför jag började rida
3. Det här behöver jag träna mer på
4. Det här är jag bra på
5. Favoritbilder jag tagit
6. Alla hästar i stallet
7. En sak som aldrig får hända!
8. Min största rädsla inom ridsporten
9. Någon du skulle vela byta liv med för en dag, och varför?
10. 10 saker du inte visste om mig
11. En låt som påminner om en häst du älskar
12. Min favoritgren
13. Min högsta dröm
14. Saker du gör vardagligen (i stallet och till vardags)
15. Varför får hästar och ridning mig att må bra?
16. En bild som gör dig lycklig
17. Låtar som jag lyssnar på när jag är arg,ledsen och glad
18. En bild jag aldrig publicerat förut
19. Bild på min bästa vän och varför han/hon är det
20. Något jag vill göra
21. Någon jag vill träffa
22. Någon jag vill träffa igen
23. Hoppning eller dressyr?
24. Mitt motto
25. Någon jag träffar vardagligen
26. Hur mina vänner beskriver mig
27. Såhär vill jag att mitt liv ser ut om ca 20 år
28. Någon som älskar dig
29. Någon jag skulle riskera livet för
30. Mitt mål med ridning

Fick ett infall förut och åkte till Kungsnäs för att kika lite när Joanna red lektion. De hade sin nya instruktör idag, fast det visste jag ju inte innan. Hur som helst, jag kände när jag satt där att jag hade mina kritiserande glasögon på mig. Inte det att jag med flit satt och letade fel, men ibland reagerar man ändå.

Det första jag tänkte på var fördelningen av ekipage över ridbanan. Jag blev nämligen lite full i skratt, för det var alltså individuell uppvärmning och nånstans där precis när jag anlänt så såg ju hur sju av åtta ekipage trängdes i ett och samma hörn. Det såg rätt kul ut. Den åttonde ryttaren var dessutom på samma halva av ridhuset, fast i det andra hörnet. Resten av ridhuset var alltså heeelt tomt. Lite humor i det faktiskt, men nörd som jag är så tänker jag ändå; "Men säkerheten då?".

Nästa sak som jag tänkte på var det här med ridhusregler. Individuell framridning är bra på många sätt, speciellt när man som ny instruktör ska få lite koll på vad det är för ekipage man ska hålla lektion för. Men för att det ska funka så måste folket ha lite koll på ridhusreglerna, annars blir det totalt kaos. Och det var väl just det som jag reagerade på i det här fallet. Ingen som brydde sig om högerregel, eller "snabbast gångart på spåret" eller att avsaktningar ska göras innanför spåret. Det är ju som upplagt för krockar och kaos. Nu är ju visserligen den här gruppen så pass duktiga att de kan lösa det ändå, men man får ju ett bättre flyt i sin egen uppvärmning om alla rider efter samma förutsättningar och regler. (Jag gillar regler, okej?).

När vi ändå är inne på regler och säkerhet. Ska man klä av sig när man sitter till häst, tröja, jacka, eller liknande, då är jag av den åsikten att det ska finnas en medhjälpare i närheten som kan hålla i hästen. Det är bara en principsak. En säkerhetsgrej. "Men min häst är snäll, han står alltid stilla". Yeah right. Hästar är ett flyktdjur, och det finns alltid en risk att de kan bli skrämda, och då kan även den snällaste häst få raketfart iväg. Om du då har oturen att sitta med ena armen halvvägs ur tröjan och ingen koll på varesig tyglar eller balans, då kan det gå illa. Och en sak till, om du har en tröja som ska tas av över huvudet: Om hjälmen måste av så ska även ryttaren sitta av hästen. Jag blir knäpp på alla som rider utan hjälm, även om det nu bara gäller ett par sekunder medans tröjan ska av. Sådetså!

Egentligen kan man ju sammanfatta de här observationerna med att de alla handlar om säkerhet. Och jag vet av egen erfarenhet att det är lätt att släppa på vissa grejer när man tycker att man är tillräckligt duktig och att hästen är trygg, men shit happens ändå tyvärr. Och det är omöjligt att förespå när. Så därför är jag löjligt petig med säkerheten. Tyck att jag är fånig om ni vill, men så är det.

Bild från google.
Bilden ovan visar egentligen inget ovanligt. Det är vanligt, framförallt bland privatryttare som vill ta "naturliga" säsongsbilder. Nu är det dock lite orättvist att visa just denna bilden, för jag kollade igenom tjejens blogg och det var så vitt jag kunde se den enda bilden där hon inte har hjälm, men det var mest bara för att visa min poäng. Så det här är alltså inget illa ment mot tjejen på bilden, om hon mot förmodan skulle hitta hit.
Säker häst eller ej - Man tar bort så gott som allt vad säkerhet heter när man skippar både hjälm, vettiga skor och utrustning till hästen (tänker i detta fall på träns).

Nästan 90 unika besökare sen jag la upp Vecka 6-inlägget, och bara fyra personer som vågat svara på vad som är deras favoritställning. Fyra tuffa personer indeed, speciellt den enda tjejen som inte var anonym, starkt!

Kom igen och svara nu, ni får ju vara hur anonyma ni vill... :)
Svara i DET HÄR inlägget :)

Vaknade för ungefär en timme sedan av att det står en vilt främmande karl på min balkong och täcker golvet med plast. Inget angenämt uppvaknande kan jag tala om. En blandning av förvåning, chock, panik och "vad-fan-gör-han-där?"

Jag menar, jag visste ju att de höll på med balkongreparationer förra veckan, men jag trodde ju att de var klara.

Aja, nu ska jag kolla på säsongspremiären av Glee. Yaaay!

Veckans ämne i Vecka 6 är Ställningar. När jag först läste ämnet så funderade jag lite på vad jag ville skriva om. Jag började först rabbla upp en massa ställningar för mig själv. Betygsätta dem efter personlig smak? Nej, för personligt. Bara räkna upp dem för att se hur många jag kunde komma på? Nej, för tråkigt.

Jag kom helt enkelt inte på nån bra vinkling.

Men sen tänkte jag på det här med hästmänniskor, ridning och ridställningen. Jag har väldigt svårt att tänka mig att jag är ett undantagsfall, och det har ju garanterat även att göra med vilka "kretsar" man rör sig i, men det har många gånger hänt att man berättat att man är en hästtjej, och otrooooligt många gånger fått tillbaka nåt i stil med; "Höhö, gillar du att rida nåt mer än hästar då?" eller "Då är du ju säkert bra på att rida annat med", eller klassikern "Du kan få rida på mig om du vill".

Allvarligt talat grabbar, variation?! Det kanske var kul första gångerna man hörde det, men efter en sisådär 100 gånger med samma replik (i olika utföranden) så är det ganska lätt att hålla sig för skratt.

Jag tror faktiskt inte att det har nåt samband. Jag menar, huruvida man gillar ridställningen eller inte bara för att man är hästtjej. Eller för den sakens skull, att det skulle finnas nåt slags likhetstecken mellan att vara bra på att rida hästar eller att rida killar. Det är nämligen en viss skillnad i teknik! (Tycker åtminstone jag).

Och en annan sak; personer som har hundar - får de frågan om de gillar doggystyle? Jag bara undrar.

Men för att spinna vidare på ämnet Ställningar så tänkte jag även på en annan sak. Det finns en uppsjö av olika ställningar, många har man gjort, många vill man kanske prova, och många vill, eller KAN, man under inga omständigheter prova. Fast det som jag egentligen funderade på, var hur det "fungerar" hos par som varit tillsammans bra länge. Hur mkt varierar man sig då, när det gäller att testa olika ställningar? Jag vet ju hur JAG fungerar (och det tänker jag inte gå på i nu, haha), jag tänker mer på par som varit tillsammans i 5 år, kanske 10 år, 20 år, eller ännu längre. Hur mkt varierar man ställningarna då?

Är det missionären en vecka, bakifrån veckan därpå, ridning vecka tre och skeden vecka fyra, och sedan börja om? Kanske lite oralsex om andan faller på? Jag kan tänka mig två olika scenarion. Det första är ett par som kör missionären-sex nån gång i månaden "bara för att". Det andra är det där experimenterande paret som provar allt från kamasutra till gruppsex. Needless to say att jag tror att par nummer två provar fler ställningar än par nummer ett.

Ja, jag fattar att det finns massa varianter mellan dessa två "extrema" exempel, men det var de första bilderna som kom in i huvudet när jag tänkte på det.

Hade jag haft det tekniska kunnandet så hade jag velat lägga ut en omröstning om vilken eran favoritställning är, bara för kul. För jag tror inte att någon kommer svara på en sån fråga i kommentarsfältet - men what the hell, jag ger det ett försök:


Du får självklart vara anonym, men skriv gärna kön åtminstone.

Aja. Osammanhängande och ointressant inlägg kanske. Men jag skrev ju åtminstone nåt! :)

Måste förresten fråga, är det någon fler än jag som haft problem med att kolla på inbäddade Youtube-klipp i olika bloggar? Har testat i massa olika bloggar och det funkar bara inte, jag måste klicka så jag kommer in på själva Youtube för att kunna titta. Om jag däremot försöker titta i min egen blogg, då funkar det varje gång (peppar peppar).

Så, är det någon som upplevt samma problem, aningen i min eller någon annans blogg, och är det nåt jag kan göra för att rätta till?

Här har ni ett testklipp som ni kan titta på. Ignorera ljudet, den gamla digitalkameran jag hade då hade fått nåt fel...

Funkade det?

Det är fullt av i-landsproblem i mitt liv. Det är sånt man får leva med. Ungefär som att jag igår tappade röst och allt vad tonläge heter. Det är fruktansvärt att höra sig själv försöka sjunga när varenda ton hamnar helt fel, men samtidigt är det lite småkul med, så dåligt kan jag inte ens sjunga när jag försöker annars... :P Nu har iaf rösten och ton"säkerheten" återkommit, och det känns ju skönt. Fast man kanske inte ska överanstränga rösten ändå, men det är svårt att vara tyst när man lyssnar på bra musik.

Kom på förut att ja inte har städat bort allt efter födelsedagen. Ballongerna är borta sen tidigare, katterna roade sig kungligt med att jaga efter dem och smälla dem en efter en. Så nu har turen kommit till serpentinerna. Kapten, aka Tjockis var dock helt nöjd med att bara snurra in sig och sen lägga sig och sova. Aja, alla sätt är bra som det så fint heter.

Annars har irritationen varit hög ikväll. Som de flesta av er säkert vet så fick jag en diskmaskin i födelsedagspresent av min älskade familj. Den blev dock inte inkopplad direkt, utan den har stått på mitt köksbord sedan dess. Ikväll flög fan i mig, och jag tänkte att nu ska den bannemig kopplas in. Men innan (som tur var) jag började kånka och bära på den, så slog det mig att den verkar vara ganska hög i förhållande till höjden mellan diskbänk och skåp. Så jag mätte. Och tror du inte på själva FAN att jag hade rätt. Det sitter dels en trälist nedanför skåpen, och gömd bakom den listen så sitter en lång jäkla lampa. Needless to say, båda dessa faktorer gör att min efterlängtade diskmaskin inte får plats på diskbänken. Jävlar vad less jag blev när jag insåg det. Slog nog september-rekord i svordomar, det kan jag lova.

Annars har kvällen varit helt okej. Lite seg i huvudet och lite ont i nacken, men det uppvägdes av trevligt chattsällskap på msn plus att pannkakan ringde och surrade om sin tvådagarsvistelse i stockholm. Bajs i duschen på vandrarhemmet. UUUUUUUUUUUUUUUSCH!

Aja. Nu ska jag nog ta och skriva veckans "Vecka 6"-inlägg, om inspirationen slår mig, vill säga.
Annars - godnatt.

Andra bilbranden i Sundsbruk/Birsta-området på kort tid. Folk har för mkt fritid tydligen.

För det är väl helt normalt att göra det vid 2-tiden på natten?

Jag var och gjorde studiebesök på Birgittakörens träning tidigare ikväll. Läxa från pyskologen. Det gick väl bra antar jag, men jag sjöng ingenting. Halsen har strejkat hela dan så jag ville inte utmana ödet. Kantorn var rolig, innan de började sjunga upp så sa han: "Ja nu har vi en ny aspirant här, som är här och kollar in om vi är ett kul gäng. Så om vi är roliga nog så kommer hon börja här. Och vet ni, hon är SKITBRA. Hon är riktigt riktigt bra. Jag lejde in henne på högmässa häromveckan och hon är verkligen riktigt bra. Så nu ska ni visa att vi är ett bra gäng så att hon vill komma och vara med oss i fortsättningen".

Nä men vadå att jag känner pressen nu då?! Nu måste jag ju vara på topp när jag väl ska dit o sjunga... Haha. Stabilt. Men det var väldigt roligt att höra att han tyckte att jag var så pass bra att han ville berätta det för hela gruppen... Då kan jag ju inte ha varit allt för dålig ju... :P

Just nu är jag dock helt oförmögen att ta en endaste ton rätt. Jag började smånynna för mig själv förut, och insåg att rösten är helt kaputt. Halsont-et har väl mer eller mindre gått över, men det onda tog tydligen rösten med sig när den gick. Schysst då! Så därför visslar jag.

Godnatt.

Jag tror att jag berättade att jag fått nå skumma kliande prickar på ena handen. Det börade förra veckan, och det har blivit fler och fler under veckan som gått. Så i fredags fick jag nog och gick till vårdcentralen. Fick träffa en AT-läkare och en annan läkare, men ingen av dem verkade veta vad det egentligen är för ngt. Jag fick dock en salva som skulle strykas på utslagen, "steroider". Inte vet jag. Nåt slags hydrocortison antar jag.

Problemet är bara att jag och salvor inte går ihop så bra. Jag tycker inte om klet och kladd, och salvor är både kletiga och kladdiga. Det är en sak om det liksom "sugs upp" av huden ganska snabbt, då är det bra, men det här kletet vägrar ju gå in i huden. Det ligger bara utanpå som en kladdig hinna, liksom. I don't like.

Så därför gjorde jag en egen lösning. Det är säkert inte speciellt smart, för jag är helt övertygad om att den större delen av kletet sugs upp i handduken istället för in i huden, men hur kul är det att gå och lägga sig med en kletig hand/arm då?! Ja, min lösning är alltså att jag lindar in handen/nedre delen av armen i en liten handduk (och "fäster" med ett bandage typ). Works for me. Fast vi får väl se hur lång tid det tar innan det blir bättre eller om jag sabbar läkningen helt och fullt med min "lösning". Själva utslagen har blivit mindre nu iaf, men det kliar fortfarande. Blä!

Tummen upp för hemmagjorda lösningar!

Jag känner det på mig. Det började riva i halsen igår, och idag är det ännu mer rivigt och ont. Blä.

Hur som helst så har jag haft en sjukt bra helg. Lördagens resa till sthlm var helt grym. Resan gick bra, Mange körde och jag småsov delar av vägen. Jag fick hjälp med "platespotting" under resan, men det verkar vara helt jäkla omöjligt att se en 002:a. The chase continues.

Vi stannade på Heron City innan matchen för att få i oss lite mat. Vilket enormt ställe! Herrejösses. Man känner sig verkligen som en lantis när man kommer till "storstan" och allt känns så himla enormt. Och själv lekte jag turist (so what?) och knäppte kort emellanåt.

Det blev O'learys som fick stå för maten, gott som vanligt.

Efter maten gav vi oss ut på vägen igen för att ta oss till Hovet. Jag kan ju säga så här, det var tur att Mange körde för jag hade garanterat kört vilse femtio gånger om. Men fram kom vi iaf, utan några större problem. Duktig chaufför alltså! :P

Intrycket av Hovet var väl "gammalt och slitet". Men det hade väl sin charm det med förstås. Matchen i sig var grymt bra och underhållande, men det fanns en annan sak som var grymt bra med. Järnkaminerna, Djurgårdens klack. Nåt så makalöst bra! Jag har aldrig varit med om något liknande, jag kom på mig själv flera gånger med att sitta helt hypnotiserad och titta och lyssna på dem. Enormt samspelt, och röststark klack. Det vore riktigt häftigt att vara där på nån match då de har ett organiserat stortifo, det måste ju vara en galet frän upplevelse alltså. (Kollade på lite youtube-klipp nu, och ska lägga upp ett i slutet av inlägget. Aaaaaawesome!)

Några bilder under matchen blev det inte, mitt batteri i telefonen var så galet dåligt så det var inte nån mening. Dålig planering från min sida :P Men å andra sidan är det väl inte så mkt att fota heller. Det som hade varit kul att ha hade ju isf varit nån film på DIF-klacken, framförallt när alla stog och hoppade. Men aja.

 

Hemresan den gick bra den med. Precis som på resan ner så satt jag och småsov nån stund, så jag missade tex när vi passerade Gävle. Men, det är ju ingenting att se ändå. Hähä.

 

Apropå Gävle, jag och pannkakan har kommit fram till att vi ska skeppa iväg Timrå ner till Gävle, och så tar vi upp Brynäs hit upp istället. Det stog mellan det, eller att han skulle förhandla om kommungränsen för Timrå så att jag blev Timråbo istället för Sundsvallsbo. Och så kan vi ju inte ha det.

 

Tror jag ska gå o lägga mig en stund igen nu. Hämtade pannkakan sent igår, och han skulle till jobbet tidigt imorse. Jag är galet trött men det är det värt. Trevligt sällskap och många skratt som vanligt. Men som sagt, trött trött trött nu.

 

Här kommer förresten den utlovade tifo-filmen. Gryyyymt! (Filmen är alltså inte från matchen vi var på, bara för att vara övertydlig).

Snillen spekulerar, ni vet. Och igår tänkte jag på det där med dejting-sidor. Nyfiken som jag är, så är jag, eller har varit, medlem på en uppsjö av diverse kontaktsidor, mer eller mindre seriösa.

Det slår sällan eller aldrig fel. Det kostar pengar. Det kostar MASSOR med pengar. De lockar folk. "Registrera dig gratis idag!" Låter ju bra. "Skapa din egen profil, helt kostnadsfritt!" Schysst! Men det är ju såklart inte hela sanningen. För visst får du registrera dig och skapa profiler till höger och vänster. Lägga in bilder på dig själv, få "matchningar som passar just dig". Skitbra. Men, och det finns alltid ett men, sen kommer haken.

Du måste betala för att kunna läsa de meddelanden som andra medlemmar skickat till dig. Du måste betala för att kunna skriva till andra medlemmar. Du måste betala för att kunna titta på bilder, få reda på vem som är din perfekta match, för att kunna söka bland medlemmar. Och så vidare.

Och så var det ju den där detaljen om priset med. För i regel är det SKITDYRT att vara betalande medlem på sånna här sidor. Det är väldigt sällan under 200 kr per månad, och det tycker jag faktiskt hör till kategorin skitdyrt. Men sen är det ju en intressant grej med det där med. Alla sidor skryter med sina goda resultat osv, det är ju inte så konstigt. Och precis som hur många olika affärer som helst, så kan man få mängdrabatt.

Betala en månad; 250kr
Betala tre månader; 700kr, du sparar 50kr
Betala ett halvår; 1200kr, du sparar 200kr
Betala ett år; 2000kr, du sparar 1000kr!

(Slå mig inte om matten är fel, det är bara ett exempel taget ur mitt eget huvud).

Men då kommer ju det fiffiga. Om de här sidorna nu är så fantastiskt effektiva, varför ska du då måsta vara medlem i ett år för att det ska ge resultat? Och hur optimistisk är du själv om du betalar ett års medlemskap bara sådär, liksom? Borde det inte mer vara i stil som; "Vi hittar din sanna kärlek, annars får du pengarna tillbaka!" Men nej, det går ju inte, för alla vet ju att det inte finns några garantier. Inte ens med flera års dyra medlemskap på dejtingsidor.

Jag säger inte att kontaktsidor är dåliga. Absolut inte, men jag tycker att det är sinnessjukt att det ska vara så förbannat dyrt. Jag menar, vad ska vi fattiga människor göra? Vi som inte har råd att nätdejta? Måste vi alltså gå ut på stan? Träffa nån på jobbet? Eller gymmet? Eller i affären? Sånt händer väl ändå bara på tv... ;-)

Det blev ju fullt upp på Erika-schemat. Igår var jag allmänt slö hela dagen, och när sedan Andreas ringde vid 17-tiden och frågade om jag ville åka lastbil så var ju svaret precis vad det alltid annars är: Ja. Så det blev en tur till Tärnsjö tur och retur. Vi kom överens om att skippa Gul bil-leken, men istället roade sig herrn med att slå mig varje gång jag kliade på min förbannade jäkla prick-hand.

Vi kom hem på morgonkröken som vanligt och jag var väl hemma vid 4-tiden. Döm om min förvåning  när jag såg att pannkakan hade skrivit på msn nån timme tidigare, och sedan fortfarande var vaken när jag svarade. Han var på lite hängigt humör, så jag lånade ut ett öra och höll honom sällskap en stund tills han insåg att det var bäst att sova. Jag somnade med. Vaknade vid nio, somnade om, och sen upp i ren chock när klockan ringde klockan 12. Var nog tur jag hade ställt alarmet, annars hade jag nog sovit över mitt affektiva-besök.

Pannkakan ringde precis innan jag skulle in till läkaren, så vi fick hålla det kort, men vi hördes igen efteråt och pratade väl på ett tag. Han var fortfarande inte så munter, men vi pratade och vi skrattade ändå lite så då känns det väl ändå som att man gjort en lite bra insats åtminstone.

Nu måste jag skynda mig, fick precis sms av Joanna att hon åker från jobbet nu, vi ska ju till ÖRNSKÖLDSVIK och se Modos premiärmatch för säsongen. ÄNTLIGEN drar det igång igen, jag är sjuuuukt taggad! Jag menar, det kan inte gå så himla mkt sämre än förra säsongen (går det sämre så blir det AS istället och det är visserligen bra, men jag hoppas på att det går bättre än så förstås).

"Vi är bara vänner".

Har du hört den förut? Det är en rätt klassisk mening, kort och koncist, och det finns säkert inte en käft som aldrig sagt den.

Tjejkompisarna frågar vem den där killen var som hon pratade med på stan. "Vi är bara vänner", svarar hon diplomatiskt. Flickvännen frågar vad det var för tjej han träffade på affären. "Vi är bara vänner", svarar han med en axelryckning. Du får frågan om du fortfarande har känslor för ditt ex. "Vi är bara vänner" svarar du kort och undvikande.

Jag tänkte först fråga mig varför man måste försvara sina relationer, men sen insåg jag att det inte handlar om att försvara sig. Folk är nyfikna. Herrejösses, JAG är galet nyfiken. Fast ibland vill jag inte veta. Alltså, jag vill veta, men jag vill inte veta. Men det är väl lite så ändå att man måste förklara när vänskapen går över könsgränserna. För det är ju sällan man ger ett sånt svar om någon frågar vem tjejen var som jag lunchade med häromdagen. Då svarar man säkert istället att det var en kollega, en medlem från samma klubb, eller liknande. Man behöver då inte förklara att man "bara är vänner".

Sen finns det ju förstås andra sorters vänskapsrelationer, som man kanske inte pratar högt om på samma sätt. Jag tänker väl främst på kompisar som man gör "the naughty-nautghty" med. Knullkompisar, ni vet. Jag tror inte att man rent spontant svarar "Vi är bara sexvänner" om man blir ifrågasatt och om nu situationen är sådan. För varför skulle man? Det är ingen annan som har med den saken att göra förutom de personer som i så fall ingår i den typen av "vänskapskonstellation". Och då kör man med "Vi är bara vänner" som cover-up, för dejtar gör man ju inte. Och inte är man tillsammans. Det är inget seriöst. Man är vänner, men man ligger med varandra.

Whatever works for you.

Och förresten. Vad är det som är så "bara" med att vara vänner? Vänner är ju tammefan bland det viktigaste man har i livet. Sådetså.

...att ingen av hästarna på bilden jag postade till förra inlägget är kvar som ridskolehäst.

Pottan, Maxima och Ior är i trapalanda. Junior är tillbaka på High Chaparall, Acenom och Daphne är sålda och Jack har återgått till att enbart vara privathäst (såvitt jag vet).

Generellt sett så är det inte många hästar kvar nu på Vissmålen, som var där när jag jobbade där. Och så finns ju inte heller jag kvar där, förstås. Eliten har försvunnit... ;) Nej, skämt åsido, men är var en knepig känsla bara.

Flummiga gruppen som försöker lära sig banan jag byggt upp som avslutningshoppning ♥

Jag drömde inatt att jag höll på och planera ridlektioner. Såg framför mig hur jag plockade fram mina gamla planeringar från JFK- och Vissmålentiden och gjorde en lektionsplanering för fyra olika kunskapsnivåer, som skulle räcka ett helt år framåt. Det var både markarbete med diverse skolor, bomövningar, men framförallt hinderövningar.

Jag och mina elever i fredag19 (2008/2009)

Jag saknar att hålla lektion. Jag saknar att hålla hoppträningar med lite mer avancerade övningar. Jag saknar att få rida hästar som har en stabil utbildning och som faktiskt vill jobba. Jag saknar Diana. Den perfekta hästen.

Jag funderar på att åka upp till Kovland nån kväll och kolla på en ridlektion. För att se om det fortfarande finns en del av mig som vill börja rida där igen eller om det bara är nåt slags nostalgiskt rosa-skimmer som lagt sig framför mina ögon.

Och en annan sak som slog mig... Jag har lust att göra om hela lantligas hemsida. De har haft samma hemsida sen Adams dagar (dvs sen min tid) och den känns lite ... utdaterad. Den fungerar såklart som den är nu, och det är absolut inte sett som kritik med den/de som driver hemsidan nu. Jag fick bara sån där oplanerad inspiration till att göra nåt nytt, nåt annorlunda, nåt som nån kan uppskatta (förhoppningsvis). Men, jag leker ju bara med tanken. Jag är inte ens medlem i föreningen, och har inte varit det på många år. Men som sagt, det är kul att leka med tanken.. =)

Häromdagen hittade jag en ny blogg att följa, tack vare en Facebook-länkning. Det är egentligen inga personer jag känner, mest bara känner till, men däremot känner jag mycket väl till deras omgivning. Det är nämligen fyra tjejer som skriver som sitt häst-liv på Sundsvalls Lantliga Ryttarförening. Vad är det för speciellt med det då, frågar ni. Jo, det är ju där jag är mer eller mindre uppväxt, säger jag.

Det var där jag började rida. Det var där jag lärde mig rida. Jag glömmer aldrig första gången jag hoppade ett "högt" hinder (det var kanske 90-100cm) med Fröja. Ingrid hade hoppat före mig, och då tyckte Lajla att "Ja men kom du med Erika!" Jag sa nej, det där kan inte jag. "Nåja, men HON kan!" (Hästen kunde, alltså). Så jag hoppade. Och fick ett sånt sjukt felsprång. Jag landade framför sadeln och kände mig som världens sämsta. "Det där var inte riktigt bra, kom en gång till!" ropade Lajla, och jag hoppade igen. Och över kom jag. Och bra gick det.

Och på den vägen är det. Även om man själv var osäker på om man egentligen klarade av saker, så fick man göra det ändå, och visst lyckades man. Men jag har aldrig lyckats så bra med min ridning som när jag fick vara fodervärd åt den mest fantastiska hästen som någonsin gått i järnskor. Diana. Gud vad jag saknar den hästen. Vi gjorde saker som jag annars bara kunnat drömma om. Dressyr-rörelser från de högre skolorna med byten i vartannat språng, alla möjliga olika skolor och rörelser. Och hoppningen. Herregud, jag som alltid varit hopprädd kunde hoppträna som om jag aldrig gjort annat. Vi hoppade 1,35 på en Aili-träning och jag svävade på små rosa moln. Hoppade banor på 1,10 och jag fattade inte att det var sant. Gjorde lydnadsövningar och maken till dresserad häst har jag aldrig suttit på. Och vacker som en dag, i mina ögon.

Jag har säkert reda visat de flesta, men här kommer lite SLRF-bilder

Världens vackraste Diana ♥


Skönhet!



Dakir främst, och Kexet där bakom


Huj, den snällaste gamla farbror som man kunde hitta.
Men jäklar vad han kunde när han ville :)


Ariezona-skruttan! Min första tävlingskamrat. Jag ramlade av på vartenda KM i hoppning, och vi hade hyfsat kassa resultat i dressyren med. Och hon var sur rätt ofta... men jag älskade henne ändå ;)


Och så en bild på världens finaste igen. Vinst i KM, 90cm. Jag var så galet stolt!

Jag förstår verkligen inte varför jag utsätter mig för det här gång, på gång, på gång. Det är lika plågsamt varje gång, och det har nu pågått i flera år. Jag mår fysiskt dåligt och det gör ont i mig.

Herregud, varför i hela friden kollar jag på Idol-uttagningarna varje gång de återkommer?! Det är ju inte ens roligt längre när de är så där pinsamt usla (ja men förlåt, men de ÄR hemska!), och de visar ju många fler kassa uttagningar än de som är bra. Men visst, sen kommer det nån som är jättebra och då är det väl kanske värt det då, men däremellan.. Nej, jag får obehagliga rysningar i hela kroppen.

Om man inte kan sjunga, snälla ställ då inte upp i TV och låtsas som att du är totally amazing..
(Och nej, jag är långt ifrån perfekt själv, men så ställer jag inte upp i Idol heller.)

Jag har fått ett gäng små konstiga utslag, åtta stycken närmare bestämt, på ovansidan av min vänstra hand. De fanns inte igårkväll, såvitt jag vet, men jag upptäckte inatt att jag kliade mig på handen flera gånger utan att egentligen veta varför. Och nu har som sagt små myggbettsliknande små prickar dykt upp.

Jag är för övrigt galet trött idag. Det blev inte mkt sovet inatt, av flera olika anledningar antar jag. Igårkväll sammanstrålade jag med pannkakan för en matbit på McD och där satt vi och surrade ett bra tag. Efteråt fick jag sällskap hem och vi somnade väl inte förrän framåt 3-tiden. Mkt prat och mkt skratt, väldigt trevligt helt enkelt. Fast jag sov inte nåt vidare. Brukar ju sova bra när har sällskap men inatt var inte fallet sådant. Sov oroligt helt enkelt. Vaknade väl till någotsånär runt halv nio, och en halvtimme senare började hantverkarna greja med balkongreparationerna, så det var nog lika så bra att vi redan var vakna. Skjutsade pannkakan till jobbet och sedan hem igen. Nu har jag suttit här i halvkoma och gäspat sen jag kom hem. Skulle vilja lägga mig och sova nån timme, men risken är ju att de kör igång med balkongerna igen precis när som helst och då är det omöjligt att sova.

Äsch. Jag får se hur jag gör. Istället får ni två helt oviktiga bilder:
1) Fotot jag tog ur aftonbladets "hockeybibel" och skickade till pannkakan. Det var inte helt uppskattat, men jag såg humorn i det hela!
2) Jag behöver ju aldrig leta länge för att hitta mina hårsnoddar... Fast frågan är ju hur gärna man vill ha dem i håret efter att de har legat i kattmat?

En annan bild på mig och håret. Fortfarande nöjd =)

Idag har det alltså varit dubbla läkarbesök på affektiva, både hos psykologen (eller kurator eller vad han nu är, jag vet inte, men jag fick reda på att han heter Kenneth iaf, alltid nåt) och sen hos en läkare (som jag fick reda på heter Tobias. Tobias såg inte alls ut som jag trodde han skulle göra efter att ha pratat med honom i telefon, men skit samma).

K tyckte iaf att jag hade gjort en bra sammanfattning av veckan som gått, och att jag faktiskt även kom till en insikt som jag aldrig ens tänkt på innan. Men det tänker jag INTE berätta för allmänheten, jag måste nog komma till ro med det själv först. T gav mig en del att tänka på, och nu ska vi köra igång med nån vettigare medicinering så jag kommer få sova som en normal människa (kan man ju hoppas på) men det allra bästa: jag har fått F.A.R. Fysisk aktivitet på recept alltså. Så nu kan även jag, som fattig, få träna på annat sätt än ta tråkiga promenader. Skitbra tycker jag. Känns bra att det händer saker, både med behandling på plats och sånt man kan göra hemma. Tummen upp LVN!

Info till lillasyster: Det här är två hockeyspelare. Men titta på klippet ändå, åtminstone bara lite. Kolla på killen i hatt. Sååååååå snygg.

Ni andra kan också kolla förstås. Det här är grabbar som ska hjälpa modo att hålla sig över ytan i år. Hoppas jag!

Bilderna får väl visa hur det blev. Jag är nöjd so far, men slutbeskedet kommer väl när man hunnit tvätta det och "styla" det ett par gånger på sitt eget vis, när man märkt hur det beter sig så att säga. Det känns iaf som att det blev en bra bit kortare, kolla framifrån-bilderna och jämför längden mot trycket på tröjan eller övre delen på linnet, då ser man att det är lite skillnad iaf. Annars är det inte så stor skillnad motför hur det var innan, men det känns fräschare nu iaf, och det är huvudsaken. Jättetrevligt ställe var det iaf!

Är återigen inne i en enorm Glee-period. Längtar till nästa säsong, verkligen. Men jag håller på att återupptäcka några låtar, och det här är en sån som jag bara tycker om.

Leah Michele (Rachel) - Get it right



Kvaliteten på musiken i klippet är inte jättebra, så om någon vill lyssna på låten som icke-youtube så lyssna på den på Spotify [Click me!]

Alldeles strax ska jag klippa mig. Klockan 14:30. I timrå. Det kommer kosta ungefär 310 kronor, plus/minus eventuell schamponering (fast jag tvättade ju håret inatt så det borde inte behövas kan man tycka. Men men).

Det är första gången på många många år som jag klipper mig i Sundsvallstrakten, om man inte räknar att mamma klippte mig hemma i köket för typ 3,5 år sedan eller så. Vill göra nåt nytt. Snagg? Lugg? Kort-kort-kort? Nej, både alternativ ett och tre går fetbort kan jag lova. Däremot är jag liiiiiite sugen på nåt lugg-aktigt, även om det så bara är nåt uppklippt-sneluggs-aktigt.

Jag kommer säkert ångra mig om jag gör nåt lugg-aktigt. Det har jag gjort förr om åren. Men what the hell. Det växer ut. Och nu är hösten här så då kan man ha mössa på sig jämt om det skulle krisa. Jag har en jättefin modomössa.


Nej, så kommer jag ju inte se ut. Det var mest bara en tanke till mig själv. Det är mer lugg ett än lugg tre jag är ute efter OM jag nu väljer att ha lugg. Den som lever får se, det är allt jag har att säga. Sen får frisörskan säga sitt om resten.

Nu jag åka ska.
Bajbaj

Det blev ju en sväng till birsta igår. Hittade detta fina plagg på Lindex, helnöjd. Så detta blev alltså vad JAG köpte för presentkortet som jag fick av mina mostrar!


Ja jag har suddat ut mitt ansikte eftersom jag såg ut som en mupp. Frågor på det?

Det känns alltid friskt i luften efter att det har regnat. Som att någon bildligt talat har rensat luften.

Men det finns en klar nackdel till efter-regn. Mask. Äckliga små ringlande daggmaskar. Skitäckliga, och ärligt talat, har ni aldrig känt att det luktar mask? Or is it just me? På vissa ställen kommer det en väldigt ... jag kan inte ens beskriva den, men en lukt, och det luktar mask. Skitäckligt. Var ut på parkeringen nyss och det fullkomligt vimlar av daggmask. Vissa levande, andra överkörda - alla lika äckliga.

(And don't get me started on när det faktiskt regnar och alla grodor kommer fram... Uuuuuuuuusch!)

Detta är en skärmdump från EliteProspects
(Länken visar hela samlingssidan för Lokomotiv Jaroslavl, laget vars flygplan kraschade igår.)

Det är så overkligt så att det inte går att beskriva. Nästan ett helt lag, sånär som på tre spelare, avlidna. Just like that. Från en dag till en annan. Jag mår illa av skärmdumpen. Men jag ville posta den ändå. Hela grejen är så overklig och svår att förstå.

Jag vill inte blogga nåt mer idag. Jag skulle vilja skriva nåt om flygkraschen som raderade ett helt hockeylag från världen, men jag hittar inte orden. Så därför kör jag på en tyst "minut" resten av det här dygnet...

Vila i frid, alla omkomna från laget Lokomotiv Jaroslavl, däribland Jönköpinssonen Stefan Liv...

Så därför ska jag nu bege mig till det fantastiska Birsta City och promenera runt en stund. Fick ju presentkort på Birsta av mina mostrar, och så fick jag presentkort på IKEA av mina underbara vänner ♥ Så jag har ju faktiskt möjligheten att shoppa "gratis", och det kan man ju inte tacka nej till.

BTW så har jag jättelock för höger öra. Skitirriterande. Det är sådär massivt så man riktigt kan höra pulsen bulta i örat. And I don't like it one bit!

...och enormt glad av att se att min "Sinnesro"-låt har blivit nedladdad två gånger! Visst, det kan ju vara "vänta ska du få höra värsta klippet någonsin, så kasst!"-nedladdningar, men jag väljer att se det som att det är för att jag var duktig.

Ärligt talat, ni får ursäkta att jag är lite enkelspårig för närvarande, men jag är fortfarande uppe bland molnen nöjd över hur det gick i söndags. Länge sedan jag kände mig så nöjd och stolt över en egen prestation.

Jag slänger upp alla låterna här inunder, även den som jag redan lagt ut. Mest för att ha dem på ett och samma ställe. Det går alltså, om det är någon fler som skulle vilja, att ladda ner låtarna. Det finns en liten ikon som ser ut som en nedåt-pil, klicka på den så laddar du hem låten :) Och om du gör det så får du mer än gärna berätta vem du är eller så, det vore kul att veta :) Meeeen det går såklart likabra att vara anonym. "Det är inte tjejen i filmen som har skrivit brevet", lixom.

Erika - My life is in your hands by Erika Näsberg

Erika - Sinnesro by Erika Näsberg

Erika - Tro by Erika Näsberg

Erika - Så länge jag lever by Erika Näsberg

Jag hittade det här klippet i Ninnies och Jessicas blogg, och känner bara att det måste spridas. Enormt bra klipp. Enormt.



Sprid det du med. Det är viktigt.
Det är okej att känna.

Och sen finns det är helt jävla urblåsta människor. Allvarligt talat. Läs DET HÄR blogginlägget på hockeysverige's sida (det handlar om manligt och kvinnligt - inte hockey!) och försök övertyga mig om att den här "mannen" inte är kvar på stenåldern. Seriöst.

Om vi kvinnor nu är överlägsna när det gäller städning (och enligt honom även det enda som vi är bättre än män på) så ska jag gladeligen ta fram min städutrustning och sopa till honom så att han aldrig kommer glömma det...

Kära katter. Ni vet hur de i filmer sätter en strumpa eller en meny på dörrhandtaget när de av olika (?) anledningar inte vill bli störda? Det betyder PRECIS samma sak när min sovrumsdörr är stängd. Så se till att gilla läget, håll tyst och låt mig vara ifred. Kan vi vara överens om det till nästa gång? Bra.

Erika - Sinnesro by Erika Näsberg

Okej, man ska inte tro att man är nån, alla känner väl till Jantelagen, men trots det måste jag väl få säga att jag tycker att det gick sjuuuuukt bra idag! Lite småmissar, men det var nog bara jag som märkte det tror jag. Största missen, som inte märktes alls om man inte visste om det, var att både jag och kantorn missade sticket i Carola-låten. Hahaha. Fail. Men å andra sidan var det ju bra att vi missade det båda två... Så då märktes det ju faktiskt inte :) Men förutom det så kändes det riktigt, riktigt bra.

Mamma var på plats och tittade iaf. Såg även skymten av en "ytlig bekant", men han försvann efter första låten pga andra planer för dagen. Men det var kul att någon tittade förbi! Annars var det sjukt klent med folk i kyrkan. Förutom mamma så var det sju personer i publiken. Jättetråkigt. Hade hoppats att någon i bekantskapskretsen skulle släpa sig upp ur sängen, men jag är väl medveten om att kyrkobesök inte står högt upp på prioritetslistan för de allra flesta jag känner, så jag hade egentligen inte väntat mig det heller :)

Mamma hade med sig Leifs inspelningsmojäng, så alla låtarna finns på mp3 i min dator. Skitnöjd. Däremot så har jag inte lagt upp dem nånstans, för jag har ärligt talat inte lust att göra nån "bildspels-video" och lägga upp på youtube bara för att få ljudet. Får se om jag hittar nån lösning.

Men å andra sidan, det är kanske ingen som är intresserad av att höra det heller...!

Hursomhelst.
Frampå eftermiddagen så kom moster Eva, kusin Clara, moster Lena, mamma, syster och Evelin hit för att fira födelsedag. (Pannkakan tolkade det som att det innebär att jag nu fyllt även 28 och att även jag borde börja åldersnoja. I say no!) Det var hemskt trevligt som vanligt. Jag bjöd återigen på fika, fast den här gången blev det köpetårta för jag orkade inte göra någon ny faktiskt.

Och Emma då. Som konstaterat att hon inte skulle ha nåt fika:

Hon fikade minsann precis lika mycket, om inte mer, som alla andra :P Hon fick dessutom med sig ett lass morotskaka hem. Så nu är det faktiskt nästan tomt på hembakat i frysen! Super. Jag ska ju ha ljusparty i slutet av månaden dock, så då blir det till att baka mer!

Nu orkar jag nog inte skriva nåt mer. Är sjukt trött efter dagen, hur trevligt den än har varit. Tror jag ska lägga mig i sängen och kolla på Glee, det känns lagom ansträngande.

Den här dagen har varit obeskrivligt lång. Sov ändå rätt bra inatt, vaknade av klockan när det var dags att åka till affektiva. Var där innan min tid, som vanligt, men hellre det än att vara sen. Däremot så var farbror doktorn något försenad, men det gör mig inget.

Det gick bra iaf. Jag ska börja med nån slags veckorapportering, ett papper man fyller i en gång om dagen och "redovisar" olika "punkter" som man sedan tar upp på kommande träff. Ganska omfattande, och det ska hjälpa en att minnas och att se eventuella mönster för när man mår bättre eller när man mår sämre. Jag tror det här kommer bli skitbra faktiskt, för jag har alltid svårt att komma ihåg när jag mått dåligt, varför, eller att se samband. Äntligen händer det nånting, äntligen går det åt rätt håll.

Ja hur som helst så har dagen varit lång. Och skittråkig. Jag har inte haft lust att ork att göra nånting. Jag sov i 2-3 timmar mitt på dan, var helt galet trött. Är sjukt trött nu med, så jag ska strax gå och lägga mig. Imorn blir en bättre dag, då ska jag gå på SCA-cupen med Joanna och Mange. Först blir det Modo-Brynäs och sen Sundsvall-Timrå. Pannkakan lovade viss "ersättning" och jag hejar på Brynäs imorn, men nåt sånt kan jag ju inte gå med på. Däremot hejade jag ju på Brynäs ikväll, jag hoppas att det ger samma ersättning även om det var mot ett annat lag, och var en förlust. Haha! Nåja. Blablabla. Sorry syster. Inget mer hockey nu.

På söndag är det dags för sjungeri! Läääängtar! Håller fortfarande på att flörta mig till lite besökare, men det går lite dåligt på den fronten. Däremot blir det troligtvis mer födelsedagsfirande på söndag med, då mina mostrar och kanske ett par kusiner har tänkt att dyka upp här då. Myyyycket trevligt! Så det kommer bli en bra helg. Helt övertygad.

Heja Modo! :D

Det är väl ingen som missat det. Internet är skitstort. Det finns typ hur många bloggar som helst. Och vet ni hur många människor det finns på jorden? Typ hur många som helst. Så om jag nämner dig i min blogg, med ditt förnamn och inget mer, fattar du hur liten chans det är att nån ska kunna leta upp dig med hjälp av det?

Ja, jag är lite irriterad, och lite bitter. Jag kan förstå att man inte vill bli nämnd i olika bloggar av olika anledningar. Det finns bättre anledningar, och det finns klart mycket sämre anledningar. Sen är det ju olika beroende på hur väl man känner bloggaren i fråga, om man kan lista ut vilka de omnämnda personerna är genom bara förnamn. Jag menar, om jag skriver att jag ska träffa Joanna så vet ju varenda människa som känner mig vilken Joanna som jag menar. Om jag däremot skriver att jag ska paddla kajak med Kurt, då kan jag istället svära på att ingen vet vem Kurt är. Dels för att jag inte skrivit om nån Kurt tidigare, och dels för att Kurt är påhittad. Men, om man inte känner mig för fem öre, och det är första besöket på bloggen, då spelar det ingen roll om jag skriver Kurt eller Joanna, för det säger inte den personen nånting ändå.

Och en annan sak. Jag skriver inte ut någons adress i bloggen. Skulle aldrig falla mig in. Så om man nu vet vem Joanna är, då vet man säkert redan vad hon heter i efternamn, och då kan man söka hennes adress på andra sätt. Min blogg gör varken till eller från om det är så att någon vill hitta henne.

Som sagt, alla har olika anledningar till varför man inte vill synas i någon annans blogg. Men om man nu vill gömma sig från omvärlden, om det är det som är anledningen, då finns det andra trådändar att börja i istället. Typ Eniro, Hitta och Facebook. Men om det nu bara är en skenmanöver för att gömma sitt förflutna med någon för någon annan, då hör det till kategorin fåniga anledningar. Så nu säger jag vad jag tänker, och jag har inte nämnt någons namn, så därför kan inlägget vara kvar. Det var bara det jag ville säga.

PS. Joanna och eventuella Kurt-ar som besöker min blogg: Jag lånade era namn. Hoppas det är okej ;-P

De pratade om kräftskivor på P3 Populär förut. Eller ja, mer som "Vad ska du göra ikväll? Kräftskiva, jaha vad trevligt" och sen snurrade vidare lite på ämnet. Jag kom att tänka på att jag faktiskt bara varit på en enda kräftskiva. På Vissmålen, för tre år sedan. Och då kan jag berätta att det gick till så här: Jag hade inte ätit en enda kräfta om det inte hade varit för att han som inte vill bli nämnd i bloggen gjorde iordning kräftorna åt mig.

Kräftor är skitläskiga! Oavsett de är röda eller svarta, jag är helt övertygad om att de kommer återuppstå och nypa mig med klorna. Livsfarligt. Jag vågade knappt ens gå in i köket. Det närmsta jag kom en "erika-ovänlig" kräfta var när jag skulle knäppa kort. Det var skitläskigt. Livsfarligt. Jag tror att jag kommer drömma mardrömmar om kräftor inatt.

(BTW, räkor som man inte gjort om till små rosa ostkroksliknande

gobitar är precis lika livsfarliga som kräftor. Bara så ni vet)

Lilla Nova som var så nöjd när hon fick bada igår. Hoppade och plaskade ordentligt i vattnet. Jag var beredd på att få en sån där "skaka-av-sig-vattnet"-dusch när hon var klar, men det slapp jag. Goodie! Det är ett riktigt charmpaket, den där hunden.

Nu ska jag bege mig iväg för mitt andra besök på Affektiva. Sen ska jag hem och fortsätta sova. Gääääsp.

Sara Bareilles - Gravity



Something always brings me back to you.
It never takes too long.
No matter what I say or do
I'll still feel you here 'til the moment I'm gone.

You hold me without touch.
You keep me without chains.
I never wanted anything so much
Than to drown in your love and not feel your rain.

Set me free, leave me be.
I don't want to fall another moment into your gravity.
Here I am and I stand so tall, just the way I'm supposed to be.
But you're on to me and all over me.

You loved me 'cause I'm fragile.
When I thought that I was strong.
But you touch me for a little while
And all my fragile strength is gone.

Set me free, leave me be.
I don't want to fall another moment into your gravity.
Here I am and I stand so tall, just the way I'm supposed to be.
But you're on to me and all over me.

I live here on my knees as I try to make you see
That you're everything I think I need here on the ground.
But you're neither friend nor foe, though I can't seem to let you go.
The one thing that I still know is that you're keeping me down

You're on to me, on to me, and all over...

Something always brings me back to you.
It never takes too long.

Ja, på söndag ska jag alltså sjunga på gudstjänst, så därför frågar jag eder:

Vill någon komma och lyssna på mig då?

Som jag fattade det på kantorn så trodde han inte att det brukar vara så mkt folk, och dels tycker jag om att sjunga inför folk och dels så vill jag att någon ska filma/spela in när jag sjunger! Pleeeeease? Klockan 11 i Birgittakyrkan i Skönsberg.

Var där och repade igårkväll iaf, och det gick faktiskt förvånansvärt bra för att vara en förkyld och halvhes tjej. Carolas låt gick väl sådär, hon har ju lite mer pipa än vad en förkyld Erika har, men det kommer vara bra på söndag. Bättre, åtminstone. Däremot så gick Kirk Franklin-låten sjuuuuukt bra. Jag vet inte om det blev extra bra med den hesa rösten eller om jag helt enkelt är så fantastiskt bra, men bra gick det iaf ;) Kantorn var veeery pleased iaf, och det är ett bra tecken =)

And on another note (haha)... Jag skulle fan ge min vänstra arm för att kunna läsa tankar!!

Dessa två herrars tankar kan jag redan läsa:
"Döda. Ballonger. Döda. Men vilken ska vi döda först?"

Och för den nyfikne: Ja, de har hunnit döda alla ballongerna på bilden. Rip.

Idag är jag hundvakt åt världens sötaste Nova. Jag passade därför på att kidnappa henne, och så åkte vi till lögdösjön. Jag red ju där med Maggan i påskas typ, så jag tänkte att det kunde ju vara en fin promenad-slinga. Och det var det ju! Nova skötte sig så fint så. Vi mötte en man längs stigen, men hon kom till mig när jag ropade in henne och hon så inte ett pip när mannen gick förbi oss. Duktig väluppfostrad tjej :-) hon fick springa på lite i koppel bara, för jag kan ju inte släppa lös en hund som inte är min, man vill ju inte gärna tappa bort någon annans hund! Men det var som sagt en riktigt mysig stig att gå.

Sen kanske man inte ska berätta för husse och matte att det blev ett livet höstdopp med, det var ju inte direkt planerat och ingen tillståndsförfrågan hade gjorts... Men det var en galet glad hund som plaskade i vattnet iaf. Och hon busade sig torr så jag släppte in en helt torr hund i bilen. Goodie!

Nu ska jag dock strax lämna vovvan åt sitt öde tills nästa hundvakt tar över, för jag är så vansinnigt hungrig så jag måste äta och det snart. Men det är ju bara två timmar innan nästa tar över och hon har ju inga större problem att vara ensam heller såvitt jag vet :-) men tack Ann-Sofie för att Jag fått busa lite med knäpphunden ;-)