Jag har nästan gruvat mig för att skriva detta inlägg, för jag vet ärligt talat in vad jag ska skriva - eller VEM jag ska skriva om. Det är ofta jag beskriver någon som "en av mina närmsta/bästa vänner" och därför blir det svårt att säga att just en person är min bästa vän. Men för att ha någon att skriva om, som ändå är en av dem som jag har mest kontakt med så ska jag skriva om... Eller vänta, jag ska skriva om två personer: Joanna och Andreas.

Ja, för en gångs skull så får han heta sitt riktiga namn, varesig han vill det eller ej. Den som har hjärna listade ut redan i förrgår vad han har kunnat heta, eftersom jag faktiskt skrev att han hade namnsdag. Och dessutom - den som känner mig vet redan vad han heter...! Nåja.

Andreas.
Vi lärde känna varandra genom internet. Vi hade väl kontakt kanske någon månad innan vi kom överens om att träffas. Jag, nervös som jag var, sa att OM han skulle vända i dörren så må det väl vara hänt, och jag skulle inte hålla det emot honom. Han kallade mig knäpp redan då. Och han hade rätt, han vände inte i dörren. Vi åt tacos och kollade på film - det var trevligt. Det var vår första träff. Man skulle väl kunna säga att det blivit ett par till efter det! Vi "dejtade" i början, men alla är vi ute efter olika saker, så något mer än så blev det inte. Vi har inte kontakt varje dag, men det är oerhört sällan det går mer än en vecka mellan att vi hörs eller ses. Han är en sån person som man kan lita på att han alltid ställer upp, mer eller mindre oavsett vad det gäller. Han har hjälpt mig att sätta upp nästan alla mina lampor hemma, han hjälpte mig att byta bromsar (och senare även ett lampbyte som tog MÅNGA timmar) på Edit, han agerar bank om man skulle be honom (det har jag tack och lov sluppit). Han har tröstat och stöttat mig när jag behövt, och är en av ytterst få som sett mig få en ångestattack (och som dessutom höll min hand genom hela eländet). Han ställer upp med en kram när man behöver, eller en tillrättavisning om det krävs. Jag har åkt med honom i lastbilen ett flertal gånger, och även varit assisterande grävmaskinist (okej, jag stog på nå slags slangar medans han täckte över dem med jord...!) och han är en ÄNGEL som låter mig övernatta hos honom nästan när jag vill. Du är guld värd och jag vill aldrig vara utan din vänskap...

Min fux-älskade modovän! Joanna har jag känt i många år. Vi träffades på högstadiet, hade gemensamma gymnastiklektioner och sedan hade vi ju även FRIL-en tillsammans. Vi blidde en liten klick med folk - Emma från A, Emma, Madde och Therese från B, Joanna och Ida från C och så jag från D, och vi umgicks väl en del utanför skolan. Jag och Joanna upptäckte väl så småningom att vi hade hockeyn gemensamt, fast det var väl kanske inte förrän på gymnasiet? Minnet sviker. Men jag minns mycket annat! Som hur Joanna och Mange (killen hennes för de som inte vet) var "barnvakt" till mig en gatufest då jag druckit lite mer än rekommenderat. Festerna i Manges lägenhet i Ljustadalen. Det har blivit många hockeymatcher, vi har sett legeder som Foppa, Näslund, Sedinarna Wernblom, Weinhandl, Svarten, Susse, Timmy, Snygg-Hasse, Salomonsson, Zuccarello och mååånga många fler. Vi har bott tillsammans i lite mindre än ett halvår uppe i Umeå. Vi hyrde häst tillsammans i Kovland en sommar, utan tvekan en av de bästa somrarna i mitt liv. Joanna var den enda (förutom familjen förstås) som hälsade på mig när jag bodde nere i Jönköping, vi har hunnit med både Visingsö, High Chaparall och Liseberg. Nu för tiden mailmissbrukar vi varandra på arbetstid, kan man inte chatta så kan man maila ;) Och vi har ju dessutom "delat" på sötaste Pinnen man kan hitta. Det finns många minnen bakom oss, och jag ser fram emot att skapa ännu fler...!

Älskade vänner, ni betyder så mycket. <3
Men jag vill även vara tydlig med att jag har så sjukt många underbara vänner som jag oxå skulle kunna nämna, men ni inser kanske hur långt ett sånt inlägg skulle bli, och jag orkar inte mer nu. :)