Här kommer årets chock! Jag har en syster. Jag har dessutom världens bästa syster, och det hoppas jag hon vet. Om inte annat så vet hon det snart... =) Jag hade hoppats att jag skulle ha de inscannade bilderna på oss/henne vid det här laget, men hon är väl ursäktad då eftersom att hon har flyttat och dessutom har en del annat att tänka på... =)

Min kära syster Emma är två år yngre än mig. Min uppfattning av livet så här i efterskott (aja, livet so far då) är att vi väl kanske inte var de bästa vännerna när vi var små. Min syster har alltid haft lite mer temperament än mig, om man ska säga det snällt. Hemma har det smällt i dörrar, det har skrikits och tjutits, och då inte från mig alltså.

När lillstrumpa gick på lågstadiet (visst var det väl så?) så blev hon hundbiten i ansiktet. Det såg inget vidare ut då, (och jag minns egentligen inte så jättemkt av det egentligen), men det har läkt fint och nu ser man ingenting av det om man inte tittar väldigt nära. Min syster har nog alltid sett bra ut, trots mindre genomtänkta pott-frisyrer ;)

Det hände nog ganska ofta att jag tyckte att min syster fick väldigt mkt serverat. Blev skjutsad till höger och vänster, fick hjälp med än det ena, än det andra. Fast faktum är nog snarare att jag inte ville ha det serverat, och att jag inte ville ha hjälp. Jag ville klara mig själv. Att känslan dök upp ändå, det kan jag inte riktigt förklara, den bara fanns där.

Både jag och min syster har varit hästintresserade sedan unga år. Vi startade både vår ridkarriär på Sundsvalls Lantliga Ryttarförening, och vi har båda varit fodervärdar åt någon av Karlssons hästar (ridskolans ägare). Emma hade arabhingsten Dakir, som var en riktigt fröjd att se! De tävlade på lokal nivå i både dressyr och hoppning om jag inte minns fel. Något som jag däremot inte minns, var hur det brukade gå för dem. De var fina iaf. Och Emma lekta ofta med Dakirs förmåga att göra "kick-flip", som hon så fin kallade det ;) Han sparkade väl helt enkelt bakut när hon la galoppskänkeln för långt bak, eller nåt sånt... :)

Min syster är en av de mest musikaliska människor som jag känner, hon är OTROLIGT duktig på att spela piano och hon är dessutom väldigt duktig på att sjunga. Jag tycker om att sjunga med henne. Hon skriver riktigt bra låtar, och tillsammans med Landslide så har hon lånat Sundsvalls musiköra och bland annat fått pris på Sundsvall Music Awards för nåt år sedan. Imponerande! De har dessutom spelat på Gatufesten ett par gånger, så duktig är de... :) Jag är stolt över min syster.

En annan sak är den att min syster är en av de mest förvirrade blonda människor som jag känner. Och de som känner henne förstår vad jag menar. Men hon är förvirrad på ett väldigt sött sätt! Och hon har en massa sköna reflektioner på saker och ting som jag tror att ingen annan människa ens skulle komma att tänka på. Eller vad sägs om följande citat:
"Och kom ihåg erika, du kan säga åt mig när du vill så ska jag bajsa på HRs kudde. :)"

You just got to love my sister, because I do... :)

Här kommer ett urval av bilder ;)

(Kan nämnas som slutkläm att jag även har fem bonussyskon. Mammas sambo Leif har tre barn, Petra, Maria och Mats. Pappas sambo Kerstin har två barn, Emelie och Jonas. Det blir alltså måna plastsyskon. Därför får rubriken "Mina Syskon" stå kvar. Men när det gäller äkta systrar till blod och hjärta, då är det Emma som gäller.)