Emma kommenterade förra inlägget och funderade på om jag skulle skriva om N eller om Ante, och faktum är att jag hade tänkt skriva om båda. Båda var mina första kärlekar, men på så olika sätt.

Under egentligen hela min Vallen-tid (åk 1-7) som jag har minne ifrån, så var jag kär i samma kille. Om han visste om det vet jag inte, men jag har svårt att tro att han inte visste. Jag var dock en sådan som det var pinsamt att ha efter sig, men om han nu visste så låtsades han åtminstone inte om det. (Barn KAN ju vara elaka om man har otur, men han har alltid varit schysst). Någon gång på mellanstadiet hittade jag en sån där "När jag var liten"-bok/pärm som mamma fyllt i från när jag var liten (No shit, sherlock?) och där fanns det en rad om vem som var min första kärlek. Och det visade sig alltså att det var samma person som den jag var kär i i hela låg- och mellanstadiet. Lite småkul, faktiskt. Hur som helst så har jag alltid tyckt bra om honom. Nu var det många år sedan vi sågs (med undantag för återträffen i somras), men jag gillar honom än. Och jag tycker fortfarande att han ser bra ut, haha! Och för det sista, han är grymt skicklig på det yrke han har. Imponerade, to say the least.

Min första kärlek, part II.
Jag och Ante träffades via nätet. Just nu kommer jag inte ihåg vad som kom först, Lunarstorm eller FirstClass (intern-mailsystemet på gymnasiet), men det var så kontakten inleddes. Jag hade aldrig sett honom såvitt jag kunde minnas, men han hade tydligen sett mig på skolområdet. Det här var alltså mitt första år på gymnasiet. Vi träffades som vänner, han hade berättat att han ville mer, men det ville inte jag just då. Vi blev vänner. När jag började andra året på gymnasiet så hade vi hunnit bli goda vänner. Hade rätt mkt kontakt. I september åkte jag och vår tyska-grupp från skolan på "studieresa" till Berlin, och det var då jag insåg att jag saknade honom, och att det inte bara var som vän. När jag kom tillbaka så berättade jag nog det för honom, och vips så var det vi!

Förhållandet hade givetvis sina up's and down's, och exakt vilka ska jag inte så in så mkt närmre på, och dessutom är det ju faktiskt så att minnet inte är vad det borde vara. Det är trots allt nästan 7 år sedan vi gjorde slut. Uppbrottet minns jag dock allt för väl, det är aldrig kul att såra någon, och än mindre någon man älskat under en längre tid. Det var klart plågsamt...

Nu för tiden är vi vänner. Vi träffas emellanåt och tar en fika eller äter nåt lagomt onyttigt på donken eller nåt, det pratas hockey och det mesta är väl ungefär som det var för 7 år sedan...

Bjuder på en av de få bilder som finns på oss, taget på min student i juni 2003.

(Nej, min scanner fungerar fortfarande inte, så det blev

ett kort på ett kort, taget med mobilkamera. Awesome.)

Nästa inlägg kommer imorgon, och då är temat: Mina Föräldrar