Ett nej är inte alltid ett nej.

Har jag helt tappat förståndet tänker ni? Jo, det kan man ju med all rätt undra över, men det har jag faktiskt inte. Inte mer än vanligt, åtminstone.

I 99,9% av alla fall så är nej ett nej. Nej betyder nej. Om någon av parterna säger nej så ska det respekteras. Det kan diskuteras, men i slutändan ska det respekteras. Vill hon inte ha nåt uppkört i röven så ska hon slippa det, och vill han inte sätta ner ansiktet i våtmarkerna så ska ingen tvinga honom.

Men sen finns det ju nåt som så fint kallas för rapeplay. Alltså fejkad våldtäkt, rent krasst. Och först vill jag vara tydlig: Våldtäkt är en jävla styggelse och de som begår den förtjänar det mångdubbla tillbaka. Helt överjävligt mycket förbjudet, alltså. Men rapeplay är en helt annan sak. Där är det trots allt något som båda är med på, och oftast finns det väl säkert även ett "safeword", för i den leken är nej faktiskt inte ett nej. Nej-et i den situationen hör till spelet, och spelet skulle därmed inte bli detsamma utan att en av parterna på något vis protesterar.

Hmm jag kom av mig lite nu.
Men poängen med tankegången var iaf nåt åt det här hållet:
Våldtäkt - så inåthelvete fel som det bara kan bli
Rapeplay/Fejkad våldtäkt - helt okej så länge alla inblandade partner är med på det till 100%. Jag lägger mig inte i hur andra människor väljer att ha sex, och om de vill utöva denna variant så tänker jag inte lägga mer tanke på det.

Alltså: ett nej är så gott som alltid ett nej. Fast inte jämt.



Detta är ett temainlägg genom "Vecka 6" där veckans tema är: Förbjudet.