Min mage behagar spöka idag. Inget vidare. Jag har inte den minsta lusten att sätta mig på bussen just nu, jag vill hellre sitta på en annan typ av stol.... :-S

Jag satt nyss och kollade på nån dokumentär-serie på femman som handlade om världens fetaste människor. OTROLIGT skrämmande. Inte för att jag är i närheten av dom fett-nivåerna, men jag vill absolut ALDRIG hamna där heller.

Såg tidigare idag denna annonsen på blocket, men tänkte att jag nog inte har råd med det, även fast jag ska sälja bilen på lördag.


Direkt när programmet var slut så ringde jag tjejen som annonserat och slog till. Här ska minsann inget fett få bygga bo.

Och vet nu vad det roligaste var?
Tjejen i annonsen var från Sundsvall! :-D Är det inte en liten värld så säg... :-)

Kan det här vara nåt för mig kanske? Det var ju inte skamligt dyrt iaf.

Det är en länk till en massör i Jönköping, för er som är nyfikna men inte vill/orkar klicka!

Ni som hängt med vet att jag hade mitt efterlängtade besök hos sjukgymnasten idag. Och snacka om besvikelse. Jag vet egentligen inte vad jag hade väntat mig, men.... inte det här.

För det första, den sjukgymnasten som jag egentligen skulle ha träffat var sjuk, och dom sa att dom inte hade ngt telefonnummer till mig så de kunde avboka. Eller hur? När jag ringde och bokade tid gav jag dom BÅDA mina mobilnummer (även fast jag bara använder ett, lite onödigt, men vadå) och mitt hemnummer. Så om de nu inte hade ngt nummer så var det iaf inte mitt fel.

Hur som helst så hade jag turen (?) att få en annan sjukgymnast, en äldre dam vid namn Boel eller Bodil eller nåt sånt. Hon frågade vart jag hade ont, när jag hade ont, och så kände hon på ryggen, och ja, hon märkte ju att jag var öm även vid lätt beröring. Sedan började hon prata om Sundsvall, hur det kom sig att jag flyttade hit ner, om min depression osv osv, och jag kände väl mest att det var underligt att vi inte pratade om min nacke, rygg eller axlar. Sedan säger hon; "Kan du tänka dig att prova bassängträning?" Ja, säger jag, jag provar väl vad som helst, för jag vill ju bli bättre. "Okej, då ska jag skicka en remiss till sjukgymnastiken på Ryhov, så får du en kallelse dit så småningom." Hon tackade för sig, och sa hejdå.

Jag lovar, hela besöket tog knappast mer än 10 minuter, och 5 minuter tomprat. Jag är SÅ glad att jag har frikort och inte betalade 80 spänn för det där. Ja, jag är besviken! Visst, jag ska ge det ett försök, men jag är ändå skeptisk. Men, om bara ekonomin tillåter det så tänker jag gå till en massör.

Punkt.

Den gör ont. Mest nacken och axlarna. Det har blivit värre senaste veckorna, men mest nu senaste veckan. Min krage och min pojkvän är min räddning, David försöker massera mig, och smörjer in mig med sån där smärtstillande salva. Tyvärr gör Zon-salvan ingen större skillnad. Men det är tanken som räknas.

Strax avfärd till arbetsförmedlingen och Basinformationen. Då kommer väl domen med, på min lilla altzheimers-episod från igår. Illa... Wish me luck.

MP3-spelaren är laddad med ny musik (ny är relativt, men annan musik än förut iaf!) och jag är redo för take-off.

Adieu,eller nåt

Jag har så ont i nacken just nu att det gör ont att bara hålla upp huvudet. Ligga ner är det enda drägliga alternativet, jag HATAR att ha det så här.

Och då kan jag ju bara tänka på stackars mor som har en whiplash-skada - hur ont kan inte hon ha?? Och jag gnäller över min nacke. Känns löjligt. Men så här ont jag nog aldrig haft utan att ha trillat av hästen innan. OLIDLIGT!

Jag dör.

Jag måste gå till vårdcentralen snart känner jag. Känns som att hela kroppen håller på att rasa sönder. Ja, jag vet att jag överdriver, men jag är SÅ sjukt less på att gå och ha ont.

• Nacke, rygg och axlar. Stel som ingen annan jag känner. David har försökt massera mig, men jag vrider mig av smärta bara han masserar lite försiktigt. Så ska det väl ändå inte vara? Och nej, han är INTE dålig på att massera. Jag vill veta vad jag ska göra för att inte ha ont och vad jag ska göra för att förebygga.
  
• Magen. Jag har ont i magen nästan varje dag. Jag försöker variera kosten, men det är ju väldigt mkt som jag måste undvika för att inte vara garanterad magknip. Jag vill veta varför jag har ont! Gluten var det ju inte, och när dom väl hade fastslagit det så la dom ner och sa "Nu kan du äta vad du vill igen." Är dom dumma? Det kan jag ju inte, bara för att jag inte har glutenallergi så betyder det inte att min mage blev snäll igen. Jag har fortfarande ont i magen, och jag vill veta varför.
• Handlederna. Jag har ganska länge haft ont i mina handleder. När jag till exempel skruvade upp mina gardinstänger - pest och pina. Är inte det sånt man ska kunna göra utan att få så ont att man knappt kan använda händerna efteråt? Återigen - jag vill veta varför.

Okej, det var väl inte hysteriskt många krämpor, men det känns ändå jobbigt att gå omkring och ha ont. Jag vill inte mer, jag är less nu!

Saxat från Aftonbladet.se

---

Deppiga blir gladare av giftemål

Att känna sig behövd påverkar den mentala hälsan
   Äktenskap har en positiv inverkan på den mentala hälsan. Det framgår av en studie som amerikanska forskare nyligen genomfört. 3 000 deprimerade ogifta personer som senare ingick äktenskap studerades av forkarlaget.
Forskarna, som hade förväntat sig att dessa äktenskap skulle sättas på prov ganska omgående, blev istället överraskade av resultatet.
Tvärtemot vad forskarna hade förutspått blev deras testepersoner mycket gladare efter att de hade gift sig. Att känna sig behövd och att man betyder något för en annan person tror forskarna har en betydande påverkan på den mentala hälsan. Forskarna menar också att depressionen lindras avsevärt vid beröring vilket man åtnjuter mer av i ett äktenskap eller i tvåsamhet.

---

[Sista meningen som jag gjort fet, det är det jag menar ha påverkat min hälsa. Underbara David. Men giftemål är det inte tal om. Hihi!]

Idag och igår har varit riktigt skruttiga dagar, ur hälsosynpunkt. Har mått bra så länge nu, men igår sprack det, av en sån skitsak att jag körde vilse och kom försent till jobbet. Jag höll ut några timmar, men sedan gick det bara inte. Jag orkade inte. Åkte hem. Eller, åkte till Davids föräldrar, David var där, och jag ville inte vara ensam. Så underbart att ha honom, någon som stöttar, peppar, uppmuntrar. Fick sova med honom med, och det uppskattade jag väldigt mkt med. Mådde dock inget vidare imorse heller, så jag bestämde mig för att inte jobba idag.

För att göra en dålig sak värre, så sa jag till David att jag skulle jobba senare på dagen. Jag vet egentligen inte varför jag gjorde det. Kanske för att han tror på mig så mkt, och jag ville inte "visa mig svag". Jag vet inte om det var därför eller om det vr nån annan idiotisk anledning, men hur som helst så gjorde jag det. Ljög.

"När åker du till jobbet?" frågade han
"Åker väl vid 13.30" sa jag. Skämdes.

Vi åt på en nyöppnad restaurang i Huskvarna. Vid 13 började jag säga att jag nog måste åka, för jag måste åka hem och mata katterna innan jag skulle jobba. Han frågade om han skulle följa med en sväng. Jag sa att det inte behövdes. Han frågade flera gånger. Till slut bröt jag ihop och sa som det var. Jag kände mig hemsk som ljugit för honom, och troligtvis bidrog ljugandet till att jag mådde dåligt med. Han vart inte arg. Han är underbar. Vi satt i bilen och pratade en bra stund om både ditt och datt. Kändes skönt. Är så glad att jag har honom.

Nu är det kväll. Mår fortfarande inte bra. Jag vet inte vad det är som gör det. Känner mig orolig, stressad, tyngd... Skulle väl iofs kunna misstänka att det har med min usla ekonomi att göra. Det är det mest logiska jag kan komma på. Och, om jag ska vara helt ärlig, så har det väl tryckt mig en del att David pratat om att åka till USA i slutet på september och vara borta en månad. Det känns dock inte lika "farligt" nu som när han tog upp det från början, men det är klart att det ändå känns trist/jobbigt. Jag vill inte att han ska åka, även om det "bara" är för en månad. Men, vi har pratat igenom det rätt mkt, och jag tror inte det skulle vara världens katastrof om han åkte, även om  jag inte skulle jubla åt det hela. Det är ngt han har velat göra länge nu, och jag vill inte vara den som står ivägen. Vi får se vad som händer helt enkelt.

Imorgon är en ny dag. Arbetsdag. Troligtvis. Jag vill inte vara den som mesar och är "sjuk" (jag har svårt att se mig själv som "riktigt" sjuk när jag mår psykiskt dåligt) men samtidigt vet jag att jag inte klarar av en hel arbetsdag när jag mått som jag gjort igår och idag.

Jaja,man får ta en dag i taget, och mår jag bättre imorn så jobbar jag, mår jag som idag, så jobbar jag inte.

En rörig blogg, jag ber om ursäkt.
Nu ska jag iaf sova. Natti.

Har huvudvärk, har haft det större delen av dagen. Nu börjar det dock bli värre. Ser fram emot att sova, men vet inte riktigt när mamma och Leif tänkt gå och lägga mig. Vill inte jäkta dom, men hoppas att det inte blir allt för sent. Är dock inte alls ngn höjdare att sitta vid denna datorn, bilden i skärmen skakar, så man blir alldeles snurrig. Väldigt jobbigt faktiskt, men jag vet inte vad man kan göra åt det. Om det ens finns ngt att göra.

Det var iaf trevligt på myre, även fast vi fick veckans sämsta väder. Ösregn. Så det blev ingen halvdagstur, vi nöjde oss med 1,5 timme + fika. Trevligt ändå. Jag red Goliat, söt sak. Bilder kommer senare i veckan.

Nu blir det mer tv, sedan sova, sedan tåg. Sedan David. Längtar efter min älskling! (ifall ngn hade missat det)

För första gången på väldigt länge har jag återigen känt känslan av en ångestattack-waiting-to-happen. Om den kommer att komma vet jag inte, men jag känner oron i hela kroppen. Skillnaden mot förut, är att just nu vet jag vad jag stressar upp mig över, jag vet vad det är som gnager mig. Men skulle jag berätta det för er så skulle ni troligtvis inte förstå mig. Eller kanske ni skulle. Omöjligt att veta. Känslan säger dock att dom flesta (även jag, i normala fall) skulle vifta bort det som en småsak. Sjukskrivningen har gett mig tid att andas, tid att varva ner, men bristen på pengar gör att jag nog måste avbryta den i förtid. Kanske, iaf. Jag vet inte än.

Shit, jag jagar upp mig över småsaker, jag vet det.Och jag önskar jag bara kunde slippa det... Ska prova psykologens tips; "Nu ska jag få den största jäkla ångestattack som bara är möjligt". Att tänka att man ska få det brukar ju få motsatt effekt, jag hoppas det blir så även för mig...Jag vill inte må så, jag vill verkligen inte...

Kroppen värker. Vet inte riktigt varför, men så är det iaf. Ryggen mest, och nacken. Och mina eländiga handleder. Ibland har jag tänkt att jag kanske borde kolla upp mina handleder, men jag tror knappast det kan bli nån ändring. Jag har ju inte alltid ont, så det kvittar väl. Fast just nu mår jag inte kalas. I kroppen alltså. I övrigt är hälsan bra!


David får mig att bra i själen. Länge sedan jag varit så glad, lugn, tillfreds med livet. Det är ju så här det SKA vara!

Nu ha jag varit bortskämd med att sova med David flera nätter, och jag har sovit som.... jag vet inte vad, men jag har sovit fantastiskt bra. Sen kommer man hem, ska sova ensam i sin egen säng, och helt plötsligt är man tillbaka i gamla vanor igen. No sleep. Idioti.

Jonas, som svar på din kommentar till tidigare inlägg:
Jag vet att det låter skumt... :) Men för mig har det varit helt främmande, speciellt med tanke på mitt ex. Han var verkligen anti-offentligt-gosande. Gick typ 2 meter framför mig när vi var ute och sådär. Och därför uppskattar jag David väldigt mkt, hur han är, vad han gör, allt han säger, och hur han beter sig. Dejvid is great!

----

Mmm jo, jag önskar jag kunde sova. Såååå trött!

Lite tjurig är jag. Hostar så in i ... att jag inte kan sova. Dumma David. Han som smittade mig. Dumma. Fast... Äsch. Kan inte vara sur på honom. Han är söt. Dumma hostan. Ja, just, så. Dumma dumma hostan.

Hur som helst så har jag bokat biljett till Sundsvall tur och retur nu iaf. Mor min fyller ju år i augusti, så det är klart man ska hem och fira. 8/8 kl 6.25 lämnar jag Jönköping, och den 15/8 kl 10.11 startar "återtåget". Bokade 'plats för djur' för säkerhetsskull, vet ju inte om ja ska ha med mig mina smådjävlar eller om dom ska få vara på kattpensionat under tiden. Ska ringa veterinären idag och få lite tips och råd tänkte jag.

Nu ska jag ge sovandet ett nytt försök. Åh, den som ändå fick sova lugnt och ostört en hel natt. EN natt. Är det för mkt begärt?

Så här ska min dag se ut: Nerbäddad i soffan. En pappersrulle, nässpray, halstabletter och vatten bredvid soffan (kanske även en och annan riskaka). Och så, det allra mest självklara av allt: DISNEYFILM. Det finns inget som "botar" mig som Disneyfilm. Wunderbar. Idag blir det..... Kejsarens nya stil! Heja!

David the Lastbilschaufför har varit hes och småhostig sen i helgen.
Robert som var här och hälsade på i tisdags-onsdags hade precis skaffat sig en förkylning.
Nån som behöver fler ledtrådar till min nuvarande hälsa, eller ska jag skriva i klartext? Snuvig, ont i halsen, hostig och hes. Mumma.

Jocke var här igår iaf, och hjälpte mig att formatera min gamla HP. Kalas, jomenvisst. Problemet är att nu hittar den inte mitt ena nätverkskort och jag har inga drivrutiner till ljudkortet (heter det så? jag är en riktigt nolla när det gäller datorer) så jag kan inte höra några ljud. *grinar* Jag vill ha ljud. Ljud så jag kan höra alla knasiga grejer i The Sims 2. Ämma berättar så roliga saker om det spelet så jag vill spela mer. Mer mer mer. Och nu när datorn rent allmänt funkar som den ska (hoppas jag iaf?) så funkar inte ljudet istället. Fucked up.

Det är synd om mig idag. Det är alltid synd om mig när jag är förkyld. Ska städa lite tänkte jag. Och ringa David the Lastbilschaufför (varför skriver jag alltid så? Lättroad Erika.). Och sedan ska jag gå till affären och köpa riskakor. Och kanske lite cola. Tröst"mat". Gott. För det är synd om mig. För jag är förkyld.

Den där sköna, avslappnade, goa känslan jag hade tidigare ikväll är som bortblåst. Jag kan inte sova, har försökt i snart 3 timmar. Det kryper i kroppen, nån slags oro, jag kan inte sätta fingret på den. En stresskänsla, nånting "jagar" mig. Och magen gör ont. Det är nästan lite panik över det hela, ungefär som en ångest-attack waiting-to-happen, fast ändå inte. Men nånting är det, någonting ligger där och gror.... Frågan är bara vad.

Nu har jag petat i mig en zopiklon och två atarax, det brukar göra susen. Jag må gnälla över alla mina piller, men dom är en gudagåva kvällar/nätter som denna.

Blodprov! Finns det ngt värre? Hmm, ja, TANDLÄKAREN. Men det är en annan historia.
Nu ska jag iaf till sjukhuset och ta blodprov, för att kolla leverstatus och se ifall jag underdoserar Cipralex. Jag skrev om det igår va? Ja, det gjorde jag nog. Iaf lite. Usch o fy, jag som hatar nålar...






Och tack till 'Sara' som tipsade och skrev lite om Social fobi. Det kan nog vara nyttigt, tack så mkt!

Nu bär det iväg till hospitalet.

Adjöken

Jag tänkte på en sak förut. Det här med diagnoser. Du är sjuk, du går till doktorn, du får en diagnos. Som när jag var hos läkaren och testade för gluten. Jag var jättenervös att jag skulle få "diagnosen" klutenintollerant. Men egentligen, varför? Jag blir inte mer sjuk bara för att jag får en diagnos. Det kan ju egentligen bara bli bättre, för då kan man göra ngt åt det, eller iaf behandla det på rätt sätt (äta rätt osv).

Samma sak som idag. Jag träffade min "riktiga" läkare idag. Överläkaren på kliniken. Förut har jag träffat två underläkare, en sköterska och en kurator. Underläkarna har nu flyttat, sköterskan skickade vidare mig till kuratorn, och kuratorn har semester. Men den här läkaren jag träffade idag ska alltså vara "min" läkare i fortsättningen, medicinskt sett, och så ska jag fortsätta träffa kuratorn efter hennes semester. Rörigt? Mjaa...

Hur som helst, har alltså träffat min läkare idag. Blev fortsatt sjukskriven till 31/8 iaf. Och ska prova en ny medicin som ska få mig att sova på nätterna. Yes please! Annars då? Prover ska tas för att se om jag får i mig rätt mängd Cipralex. Dom ska ta blodprover för att se hur mkt Cipralex jag har i mig, och för att se hur bra jag tillgodogör mig den (säger man så?). Men det är inte allt. Jag ska göra ett begåvningstest, för att se om jag har ngt "hack" i begåvningen (gud så dumt det låter), och att på så vis undersöka om jag kan tänkas ha en väldigt mild version av ADHD. Inte nog med detta. Hon tyckte även att jag visade tecken på social fobi. Att det kan vara därför jag har så svårt att stå på mig, säga vad jag tycker, prata inför folk, och så vidare.

Det låter helt sjukt. ADHD? Social fobi? JAG? Chrille ringde och frågade lite om hur han skulle installera The Sims2, och jag passade på att berätta vad läkaren hade sagt. "Jag hoppas det visar sig att du inte har ADHD", sa han. "Ja, jag säger detsamma" svarade jag.
Det var då jag tänkte på det där med diagnoser. Jag kommer inte må sämre eller bli konstigare bara för att jag får en diagnos. Jag kommer fortsätta vara som jag alltid varit - dvs, om det inte går att medicinera så jag blir bättre! Så egentligen. Säg att jag har både ADHD och Social fobi nu då - FINE! Då vet jag iaf varför jag beter/betett mig som jag gör/gjort.

....but she's an eagle when she flies.

I sann Dolly Parton-anda. Fantastisk låt är det. Och just nu är jag den lilla sparven.

---

Jag är drogad. Tabletter till förbannelse. Natten har bestått av ändlösa ångestattacker tack vare att jag har tid hos Soc idag. Jag vill verkligen inte, jag klarar inte av det här.
"Är du sjukskriven, ta med ersättningsbevis från Försäkringskassan".
Javisst, en smal sak. Och om man inte fått något?
Ångesten kommer krypande bara jag tänker på det.
Jag vill inte. Jag vill inte. Jag kan inte. Jag klarar det inte. Det går inte.
Men jag antar att jag måste.  Vad ska jag annars säga till mamma och pappa?  Dom fantastiska människorna som helt och hållet försörjt mig den här månaden.

Jag mår illa. Och ångesten kommer krypande - igen.