Nu har jag 15 minuters rast på mig att varva ner och tänka zen-aktiga tankar... Jag blir så jävla less och arg ibland. Det är sällan jag blir arg, men ibland brinner det bara till... Jag är dock stolt över att det inte går ut över jobbet, jag kan sköta mig bra ändå. Men just nu skulle jag bara vilja ge nån en stor fet spark i arslet. Och jag skulle vilja direkttransportera mig ungefär 5 mil härifrån (home sweet home...)

Har precis kommit ur duschen och när jag stog där inne så började jag fundera. När jag duschar så står jag ALLTID, i princip helt utan undantag, men ansiktet mot badrumsdörren. Det spelar ingen roll egentligen hur duschen eller badkaret är placerat, jag vänder mig ändå så att jag har ansiktet mot dörren. Jag försöker även placera mina "tillbehör" (schampo, balsam, tvål, osv osv) så att jag inte ska behöva vända mig bort ifrån dörren.

Det var allt vi hade för idag, men vi är tillbaka snart igen!
Missa inte nästa avsnitt av;
Jag och mina tvångstankar... ;)

Ibland känner jag verkligen för att skriva precis vad jag tänker om saker och ting, livet och allt runtomkring. Men självklart vet jag att man inte kan göra så. Det skulle eskalera och skapa fler frågor än vad jag orkar svara på. Vissa saker är bäst att hålla för sig själv, och den här gången handlar det inte heller om hemligheter som bara ett fåtal utvalda får veta. Den här gången stannar det hos mig själv. Jag vet, kryptiskt, och "Säger man A får man säga B". Men som livet är så är det väl ungefär bara A och S som sedan tidigare vet vad "B" är, och det känns inte rättvist att ta all "skit" med dem. Speciellt inte S som jag knappt har nån kontakt med längre...

Det är mycket nu, helt enkelt. Och jag är trött. Jag är så trött.

Alla gör dumma saker emellanåt. Det kan variera mellan blåögda små misstag till rent enormt puckade dundermissar. Jag har garanterat täckt hela spektrat, det är jag mer än övertygad om. Sen är det ju skillnad på vilka dumma saker man gör medvetet, och det som man gör omedvetet.

Vissa dumma saker vet man, i samma ögonblick som man gör dem, att man kommer att bli upptäckt och ställas till svars för det. Andra dumma saker gör man för att de SKA upptäckas, kanske att man omedvetet vill bli ifrågasatt. Sen finns det dumma saker som gör eller säger, för att täcka upp för ngt annat man gjort, eller inte gjort. "Jodå, det är klart att jag har postat det brevet", för att sedan i nästa stund kasta sig på brevlådan och posta tidigare nämnda brev. Det finns dumma saker man gör, som mer eller mindre direkt påverkar en tredje part. Otrohet till exempel att "strula" med ngn trots att man redan har en partner. Eller att "strula" med en upptagen kille eller tjej. Det är dumt, man vet att det är dumt, men man gör det ändå.

Det finns dumma saker man gör som är förknippat med ens hälsa. Mer eller mindre allvarliga saker. För vissa är det här med att hålla på med hästar en urbota dum sak. "De bits fram, sparkas bak och är obekväma på mitten!", har man ju hört ett antal gånger. Och man SKA ha respekt för hästar, det kan gå illa annars. Men även sånna saker som direkt påverkar hälsan, tobak, alkohol för att nämna några. Självskadebeteende är en annan dumhet, och det vet jag inte riktigt vilken kategori det hör till - den som vill bli upptäckt eller den som vill komma undan. Jag tror inte det finns någon som med stolthet visar upp hur man skadat sig själv, samtidigt som det på ett annat sätt är ett tecken på att någonting inte står rätt till, och att man på något vis ändå vill ha uppmärksamhet och hjälp.

Det finns många olika typer av dumheter. Och som sagt, jag har nog täckt större delen av dumhetskartan. Och trots det så vet jag att det fortfarande finns mååååånga dumheter kvar som jag kommer att begå. Varesig jag vill eller inte.

Pratade med HR (Human Resources) och det låter inte lovande... Hon sa att Trafikledningen troligtvis kommer säga nej. Min chef däremot har gett sitt godkännande, men tyvärr så räcker ju inte det.

Åhhh jag har så ont i magen just nu... Om jag är stressad i vanliga fall, så är det ingenting emot hur jag känner mig just nu... Paniken är nära. Ge mig ett positivt besked NU tack...

En sak till innan jag ska sova bara...

Satt och glodde lite på den där sidan med den där loggan som alla känner till. Ni vet, fäjsbok. Såg ett statusinlägg med en himla massa efterföljande kommentarer och kände en bekant känsla om total idioti. Jag förstår inte hur man kan orka lägga ner så mkt energi på små skitsaker. Och för att sedan ta det ett steg längre, så kliade det verkligen i fingrarna på mig att skicka ett PM till en av personerna i diskussionen, och säga min åsikt om det hela. Nej, jag är inte alls intresserad av att ta det offentligt i den diskussionen som fanns, eftersom det jag ville säga till h*n mer eller mindre är ett varningens ord. Eller jag vet inte, varning är väl att ta i förstås. Men helt enkelt informera om min åsikt. Samtidigt som jag tänker; jag känner inte h*n. Jag har ingenting att göra med personens val i livet, och jag är övertygad om att h*n kan ta hand om sig själv oavsett vad jag säger eller inte säger.

Nej, jag har inte med det att göra. Ikväll följer jag principen "Sköt dig själv och skit i andra".

Så, nu tänker jag sköta mig själv (försöka sova) och därmed skita i er. Men bara tillfälligt förstås.. ;) Godnatt.

How come the good ones are always taken?

Fast å andra sidan, kan en karl verkligen räknas som en "good one" om han flörtar med andra tjejer samtidigt som han är i ett förhållande? Knappast, egentligen. Jag försöker att vara, och se mig själv, som en sån där bra människa som inte "beblandar" mig med karlar som har tjejer. Men det är klart, på någon nivå så blir man ju ändå smickrad av vackra ord. Det tar dock inte lång tid innan glädjen byts ut mot en viss irritationskänsla, jag fattar inte att det ska vara så svårt att hålla sig till en person.

"Se men inte röra, får även upptagna göra".

Ja men titta för all del, men sen då....
En lite smårolig incident från kvällen på msn tänkte jag dela med mig av. Det handlar om en karl från Övik som jag inte pratat med speciellt mkt, främst för att han bara verkar vara ute efter en viss sak - och det är inte jag ute efter... Därför har jag hållit mig på min egen kant. Hur som helst, ikväll under en videokonversatoin föreslog han att han kunde åka ner och hälsa på. Nej sa jag, jag känner honom inte och tänker absolut inte släppa in någon okänd i min lägenhet. No sir. Han fortsatte tjata, och jag fortsatte säga nej. Han försvinner lite kort, och under tiden börjar hans telefon att ringa. Han svarar. Fraser som "Hej älskling", "Jag saknar dig", "Längtar tills du kommer hem" osv avlöser varandra. Jag tror inte han insåg att det blir ljud under en videokonversation om man har en mikrofon. Jag stängde iaf av ljudet ganska snabbt, jag har inget nöje av att "tjuvlyssna" på någons privata samtal.

Han återkom till datorn när samtalet var över. Frågade återigen om han inte skulle komma ner och hälsa på. Jag bjuder på en inblick i den totala idiotin:

---

---

Det var dessutom ruggigt underhållande att se hans minspel under just dessa få minuter som detta pågick. Det syntes verkligen hur kugghjulen snurrade för att inte säga "fel" sak. Jag kan ju förresten tillägga att detta inte är ett av de fall då man känner sig "smickrad av vackra ord" utan snarare väldigt smutsig...

Det är ju sånna här karlar som får en att förlora hoppet om att det finns några vettiga karlar kvar där ute. Åhh det bara brinner av irritation inom mig för att folk ska ha så jävla svårt att vara trogna.  Om man inte kan hålla sig till en person då ska man fanimig kunna vara ärlig om det oxå. Total idioti...

Kanske ska säga det med, att inlägget handlar väl i första hand om de som är i ett förhållande och faktiskt aktivt söker andra typer av "förbindelser", inte de som "råkar" hångla upp fel person på krogen. Jag antar att ni förstår skillnaden. Jag tycker inte att någon av alternativen är okej egentligen, men det är skillnad i syfte och uppsåt, om man nu ska använda sånna ord.



Det märks att klockan är mycket, den vart ett ordenligt svammel-inlägg. Jag vet inte ens om det finns nåt direkt sammanhang i det hela. Jag får väl redigera det imorgon om inte annat.

Slutord:
"How come the good ones are always taken?" Nja, så är nog inte fallet alltid. Det finns säkert några goda kvar med. Hoppas jag. Men sedan är det rätt tydligt att det finns en hel "bad ones" som är tagna med, och dom slipper jag gladeligen...!

Jag vet faktiskt inte varför jag är så hysteriskt rädd för tandläkaren. Jag vet inte när det börjar, jag minns inte varför det började. Men jag tror inte att jag alltid varit rädd? Men åtminstone sedan grundskolan.

Mamma har fixat och trixat så att jag har fått en tandläkartid imorgon. Det var nog lika så bra, om jag hade behövt ordna det själv så hade det väl dröjt minst ett år till. Soppa funkar ju, lixom. Saknar kanske vissa nödvändiga näringsämnen, men vad är väl lite näringsbrist i jämförelse med den totala panik som ett tandläkarbesök medför?

Åhh jag är rent illamående just nu. Har faktiskt suttit och skrivit ett litet brev till den stackars tandläkare som ska ta sig an mig imorgon, förklarat att jag är rädd, och att han/hon/den/de inte får skälla på mig. Det får inte finnas på världskartan! Jag känner mig själv, jag behöver en positiv upplevelse (finns det sånna hos tandläkaren?) för att kunna förmå mig själv att komma tillbaka och åtgärda det som behöver åtgärdas. Ja, klart jag vet att saker måste åtgärdas - det var länge sedan sist och jag har inte kunnat tugga på 2 veckor. Åt lite frukt ikväll dock, tuggförmågan har återkommit nästan helt på vänster sida. Same shit på höger dock, men det är ju van vid sedan länge.

Hur som helst så ska jag ladda upp med Atarax imorn. Återstår väl bara att se hur bra det går att köra till jobbet efteråt. Mummel mummel. Ser fram emot kvällen dock, trevligt sällskap och massage kan ju knappast gå fel. Nu ska jag dock satsa på sängen. Har inga förhoppningar om att sova inatt, är ju redan superstressad. Blidde ju inget sova hos A-S heller inatt eftersom jag helst inte vill åka på nån magsjuka... Men tack för erbjudandet ändå raring.. ;)

Nåja. Godnatt o sånt.

Kan man verkligen kalla det "frivillig" övertid när det frivilliga kommer från tvång?

"Någon av er måste anmäla er som frivillig att jobba övertid, annars [insert threat of choice]"

Det känns väldigt fult att tvinga folk att jobba övertid, men man får ingen extra ersättning för det mer än ordinarie lön, eftersom det inte är beordrad övertid.

Jag skulle inte vilja jobba på ett ställe som "förhandlar" på det viset. Men vad gör man när man inte har något annat jobb på lager? Jo, man gnäller lite, men tar på sig det där "frivilliga" övertidspasset ändå. Man vill ju inte få sparken.

Eller, egentligen vet jag inte om det är det som är det riktiga problemet. Det finns ett par personer i min omgivning som jag bara inte klarar av. Av en anledning, eller flera. Detta är alltså inga personer som finns i min umgängeskrets, och alltså inga som jag har speciellt mkt kontakt med. Men som jag ändå ser, och framförallt hör, flera gånger per dag.

Jag kommer på mig själv med att sucka, himla med ögonen, och bara allmänt se ner på dem. Och skäms ju samtidigt över att jag gör det, det är ingen som gjort mig något ont!

Jag vet inte, jag känner mig bara allmänt bitter just nu. Men förutom det så har jag haft en mycket bra samtal med min chef idag, så nu känns jobbsituationen lite bättre igen.

Jag har även insett att det är hög tid att gå till tandläkaren. För varje dag som går så får jag svårare och svårare att tugga, igår kunde jag inte ens tugga en banan. En banan är normalt sett inte svårtuggad. Ikväll är det middag på Svensson's med jobbet, undrar om man kan få be om att få mosad mat som bara är att svälja? (Fast hur gott är det på en skala.... urk på burk, bokstavligt talat).

Nu ska jag prata med våra härliga kunder. Tjingeling.

Jag vet att man inte ska skriva något om sitt jobb, eller specifika händelser... Men när en kund ringer in och skäller på MIG, spelar ut sitt fulla register på grund av något som jag absolut inte kan påverka, för att jag vidarebefordrar information som jag fått från den berörda avdelningen, då kliar det i fingrarna om att göra nåt dumt.

Som att blogga om det, typ.

Allvarligt talat, är det så jävla svårt att göra skillnad på att vara arg eller irriterad på ett företag, eller på att skälla ut kundtjänstpersonal efter noter? Om JAG har gjort fel, då kan du gladeligen få skälla på mig. Men jag gör det bästa jag kan, och det kan jag lova att all annan kundservicepersonal på andra företag gör med.

Så en stilla önskan: Om ni ringer till ett företag och är arga - ta inte ut det på personen som svarar i telefon. Man får vara arg på företaget, absolut, men personangrepp är aldrig rätt...

FUCK OFF.

Jag somnade, och sov i ungefär en halvtimme. Under den tiden hann jag drömma att vi hade världens bråk. Jag sa allt jag tänkte på, allt jag har funderat på, allt jag ville att du skulle veta. Det var ärligt menat, allt jag ville var att bli förstådd. Du gick in i försvarsställning och idiotförklarade mig helt, som om jag vore helt dum i huvudet. Det var slutet för vår vänskap. "Du kan dra, jag vill aldrig se, eller höra från dig igen", var det sista du sa innan jag vaknade.

Jag vaknade med en enorm klump i magen, och den sitter fortfarande kvar. Jag vet mycket väl att det var en dröm, men på någon nivå så vet jag att jag skulle vilja säga åtminstone en bråkdel av de sakerna till dig. Det kommer jag aldrig kunna göra. Jag vet också att vår vänskap inte kommer att upphöra OM jag ändå skulle säga något av det, men jag avskyr konflikter och du är för viktig för mig.

Så nu tar jag med mig klumpen i magen och åker till jobbet, och hoppas att den på något vis försvinner av sig själv under dagen. Men man ska väl inte hoppas för mkt, det är ju trots allt onsdag...!

Det är verkligen som jag sagt tidigare - Onsdagar är guds straff till mänskligheten. Och nej, jag är inte religiös. Jag bara ser det så ändå.

När jag hade kommit in till stan igår för att hämta Viktor så hör jag hur det knarrar i bilen. Nästan på samma sätt som det lät när drivknuten var trasig på "Hjanne", men den här gången kom det bakifrån, inte framifrån. Och det kom både när jag stog stilla, och när jag körde framåt. Kollade lite snabbt på parkeringen, men det var inget uppenbart fel som gick att se eller känna för en drulle som mig, så jag struntade i det.

På jobbet var det hektiskt. Ringde rejält mycket, på alla möjliga olika linjer. Jag halvdog lite efter lunch, motivatonen var inte på topp. Men det känns som att det väl gick rätt hyfsat ändå. För att vara en dålig dag, alltså.

Knarret från bilen hördes igen när vi åkte från Härnösand. Under själva resan däremot så hördes inte knarrandet, däremot ett slags pipande/tjutande ljud, som kom från ungefär samma ställe som knarret (gillar mina felbeskrivningar, eller hur?). När jag kom till stan åkte jag förbi hemma hos mamma och Leif, men det var ingen hemma. Ringde pappa, men fick inget svar. Skit samma tänkte jag, då åker jag väl till stallet istället då.

Pappa ringde efter en 10-15 minuter. Han fick lyssna på ljudet via telefon och reaktionen var förvånad och förvirrad. Lät det som iaf, han hade åtminstone ingen förklaring på vad ljudet var eller vart det kom från.

Man hade ju kunnat tro att livet skulle bli mycket bättre när jag kom till stallet. Jo jävlar.

Hämtade Pinnen i hagen. Redan på väg mot stallet så blåste han upp sig, var stor, och skulle titta och lyssna efter något som jag inte vet vad det var. Samma sak nere i stallet. Stog och frustade och hade sig, hoppade till för minsta lilla ljud utifrån. Men ut kom vi tillslut, och upp kom jag. Red bort längs landsvägen mot THF, men kom inte ens halvvägs innan jag mötte en lastbil. Jag såg ljuset i tunneln eftersom det var max 15 meter till en liten grusväg bort från den väg jag red på, men trots att man kunde se (antar jag??) att Pinnen inte alls var nöjd med situationen, satte sig på hasorna, försökte tvärvända osv, så kör lastbilen framåt mot oss. Jag vinkade åt honom att stanna, men icke. Inte förrän han var alldeles nära stannade han, så då hoppade jag av och gick förbi, med en häst om var mer i luften än på marken. Suck.

Gick in på skogsvägen för att leta rätt på en stubbe eller sten eller något, att sitta upp ifrån. (Jag tycker inte om att sitta upp direkt från marken, känns inte schysst mot hästen med tanke på min storlek). Hittade en lämplig stubbe, men precis när jag skulle sitta upp så knakar det till längre in i skogen. Pinnen flyttade sig lite väl hastigt, och erika far i backen. Grattis. Nytt försök, med ny stubbe (eftersom han inte ville gå nära den stubben sen igen. Han dansade omrking som en annan ballerina, och jag kom helt enkelt inte upp. Det fortsatte att knaka i skogen, och efter en stund såg jag den med - älgen. Summan av kardemumman - jag tappade tålamodet, självförtroendet, och allt annat på en gång. Ville inte bråka med hästen heller, så jag sket i det och gick hem. Totalt jävla misslyckat. Av någon anledning ser jag fortfarande mig själv som en förebild inom ridningen, någon som ska kunna saker, lösa situationer, hålla mig lugn, veta vad man ska göra. Inget av det här fanns igår. Det enda positiva som jag kan hitta var att jag inte tog ut någon frustration på Pinnen. Men ändå, känns som att jag borde ha löst det bättre.

Fuck off vad förbannat less jag är. Onsdagar är dagen från helvetet.
Idag är det torsdag och det är dags att börja beta av de inkommande samtalen. Ikväll är det hockey, ser fram emot det sjukt mkt, men jag är ändå på dåligt humör och känner mig egentligen inte det minsta peppad. Jag hoppas att det hinner ändra sig tills ikväll.

Del 1?
Jag har egentligen mer att säga, men jag måste åka iväg och hämta min bil. Men jag måste bara säga;

Vem FAN går med på att plastikoperera en sjuåring? Okej att det "bara" var öronen (som både mor och dotter tyckte var fula), men det är sjukt ändå... Vissa TV-program får en att må illa....

Ja, sådan är jag. Och jag är mycket väl medveten om det. Men när jag gör något som jag är bra på, eller något som jag tagit initiativ till, eller helt enkelt gör något som jag tycker är min uppgift, då tar jag ganska lätt illa vid mig om någon går in helt sonika, utan att fråga, och "tar det ifrån mig". Jag vet att jag inte borde bry mig, speciellt när det handlar om små skitsaker som ingen vid sina sinnens fulla bruk skulle bry sig det minsta om... Men jag är som jag är. Och att "ta" mina uppgifter ifrån mig är i min sjuka hjärna samma sak som att säga att jag gjort fel, att det jag gjort inte duger, eller att jag inte duger. I don't need this right now. Jag kanske borde skita i allt istället? Överlämna alla eventuella uppgifter åt någon annan, så att jag slipper hamna i den sitsen?

Yeah yeah, dramaqueen. Må så vara. Jag skriver för att avreagera mig, så att jag slipper ställa till med onödiga diskussioner och problem på grund av min defekta lilla hjärna.

Nu ska iaf jag och mina tankar krypa till kojs, får väl se hur många timmars sömn det blir inatt. Ser iaf fram emot morgondagen, då ska jag och Joanna göra sällskap till los Pinnos och ta en liten "lektion" på THF. Ska bli riktigt riktigt intressant måste jag säga =)

Godnatt mina koalabjörnar.

Det knyter sig i magen så fort jag ser dig online. Det blir nästan som kalla kårar längs ryggraden. Det handlar inte om att jag är rädd för någon. Det är inte den sortens känsla. Det handlar väl snarare om att jag är rädd för vad någon tycker och tänker. Jag vet vad du har sagt, jag vet vart jag står. Men i slutändan så är det faktiskt så att handlingar säger mer än ord. Och jag borde ha lärt mig för länge sedan. Jag borde acceptera läget, eller ja, det borde jag oxå ha gjort för länge sedan. För flera månader sedan, om sanningen ska fram.

Jag förstår mig inte på mig själv. Varför söker man uppmärksamhet och bekräftelse hos någon vars handlingar så tydligt visar avståndstagande? Jag blir irriterad, och arg, på mig själv. Jag har så otroligt många människor i mitt liv som faktiskt bryr sig, som tycker om mig, och som vill ha mig i sitt liv. Varför bryr jag mig så mkt om vad du tycker?

Jag skulle vilja skaka av mig den här känslan. Men den hänger fast som ett gammalt klibbigt tuggummi. Bilden på Wallin får vara talande för energinivån just nu...



But you put on quite a show, really had me going
But now it's time to go, curtain's finally closing
That was quite a show, very entertaining
But it's over now
Go on and take a bow
[Rhianna - Take a bow]

Jag har faktiskt varit på rätt bra humör större delen av dagen. Eller ja, början på dagen iaf. Det gick riktigt riktigt bra hos sjukgymnasten, han tog mig på allvar, hjälpte mig med lite övningar och hjälpte mig förstå varför jag har ont och hur jag kan förebygga det. Awesome! Jag ska dessutom komma dit och vi ska prova att blidka mina handleder med akupunktur. Hur nu det ska gå!

Efter det har det dock gått utför. Jo, jag har fått sitta på rätt avdelning och jobbet i sig funkar bra, men som sagt, allt eftersom så blir jag på sämre och sämre humör. PMS kanske, vad vet jag. Lättretad är jag dock, och har gått och småtjurat senaste timmarna.

Dessutom bråkar Ticnet med mig, så jag kan inte använda deras nya tjänst och boka platser där man väljer själv vart man vill sitta. Evil...

Det bästa med den här dagen är att jag känner mig välkommen att övernatta hos A. Känns som jag bara tränger mig på annars (och inte bara hos honom... minst av allt hos honom, faktiskt), men nu känner jag mig faktiskt välkommen. Sen om han ska vara hemma eller inte, det är en annan historia... Haha :)

Jag tror dock det är svårt för andra att förstå hur mkt jag faktiskt uppskattar hans vänskap. Han lixom är sån, så det känns i hela kroppen att han bryr sig om en. Man behöver inte undra om man är omtyckt eller önskvärd, man bara vet att man är det. Och den känslan, mina vänner, den växer inte på träd.

Nej, nu är lunchrasten slut och det är dags att ge sig i kast med alla avtal igen. Klockan 19 börjar hockeyn och då ska webbradion igång igen.

Salut.

Ibland känns alla tankar som en enda gröt, och jag tycker inte om gröt. Sen helt plötsligt så skingras det, allt blir tydligt och man får en uppenbarelse. Synd bara att uppenbarelsen är helt skev och att man inte har någon nytta av den.

Ibland behöver man någon annan som "avslöjar sanningen" för en, och ibland kommer man fram till slutsatsen själv utan att någon behöver säga något. För en gångs skull lyckas jag dra en slutsats själv, jag vet bara inte riktigt vad jag ska göra med den insikten... Vissa saker kan man prata om, andra kan man inte göra det. Åtminstone inte med vem som helst...

Ge mig mina atarax nu på stört tack, jag vill sova och slippa tänka.