Sitter och väntar på att... uhm, ja vi kan väl säga så här, jag väntar på att kunna se en film i sovrummet. Äsch, misstolka mig inte nu, inte en SÅN film. Bara en film. Men det tar ju tid innan det händer nåt, så jag får gott sitta här och rulla tummarna under tiden. Det får väl gå an.

Sitter och knaprar på en äcklig morot under tiden, för ja började bli lite småhungrig. Och inget dämpar väl hunger som en äcklig morot? Nej, tacka vet jag fodermorötter. DET är goda morötter det. Apropå ingenting, lixom. Den här affärsmoroten är vattnig och smakar typ ingenting, det enda roande med den är tuggmotståndet. Typ. Det låter så roligt när man äter morötter, det tycker jag.

Ah-men va fan, ordbajs kompis.

Märks det att jag är övertrött eller? Kommer inte finnas en vettig poäng i hela det här inlägget, det är jag säker på. Möjligen just den meningen då. Inte den här, utan den förra. Nej, alltså, den förrförra. Äh, det blev ju skit av det där med.

Nu så, mission complete. Så nu ska jag lägga mig i sängen och se dum ut, medans jag ser en dum film. Känns som en lämplig långfredagsnatt.

Godnaaaatt!

Jag är fortfarande på rätt halvskabbigt humör. Tjurig, allmänt irriterad och bara lite smått icke-fungerande. Det finns en sak man brukar säga om folk som är på mitt humör. Och i mitt fall stämmer det. Till punkt och pricka faktiskt!

But that's just me...

Jag är yr. Mår illa. Det är ångesten som kommer krypande. Problemet är bara det att jag inte vet riktigt vad jag har ångest för. Känslan dök bara upp från ingenstans, och nu vill den inte släppa taget...

Jag vet en "sak" som kan få det att lätta. Men det är inte alla saker som ter sig positiva som i slutändan är bra. Därför blir det en överdos med musik istället...

Det verkar ju uppenbarligen som att jag sover några minuter per dygn, för tydligen så drömmer jag ju. Skumma drömmar till tusen, men ändå!

Efter att jag skrivit dagens första inlägg så gick jag och la mig igen. Låg och gosade med de håriga två, kollade lite på tv, och hux flux så övergick verkligheten till dröm, och jag befann mig i bilen tillsammans med Andreas. Vi var på väg till någon man som tydligen hade en väldigt stor och häftig bil, som vi skulle kolla på. Varför? Ingen aning. När vi väl var där så kollade vi på bilen, ett rejält stort åbäke, tänk er en förbannat stor Dodge Ram ungefär. Ägaren frågade om jag ville provköra den, och eftersom jag aldrig kört nåt så stort så tackade jag ju ja.

Klättrade upp i "hytten", knäppte bältet och gav mig iväg. Vägen som jag skulle köra, ensam, var en ganska bred, men ordentligt kurvig och backig, skogsväg. Jag hann bara köra en liten liten stund, och efter ett krön så såg jag en volvo som kom emot mig, på min sida vägen, efter att ha kört om en annan bil. Problemet var att volvon inte körde över på sin sida igen, trots att den för länge sedan hade passerat den bil som den körde om.

Okej, innan ni läser vidare så vill jag bara säga att jag inte skulle ha gjort så här i verkligheten!

När jag insåg att bilen inte var på väg att svänga tillbaka så började jag blinka med helljusen för att påkalla uppmärksamhet. Hjälpte inte. Inte förrän bilen var alldeles nära, bara ett fåtal meter bort, så bromsade jag. Det hjälpte såklart inte och vi brakade rakt in i varandra. Jag kände knappt nånting alls i min monsterbil, men de fyra pensionärerna i volvon såg ut som "Crash-test dummies" ungefär. När jag öppnade ögonen igen så såg jag att ingen av dem rörde sig. Jag började skrika och gråta i full panik - över att bilen som jag hade lånat hade fått en repa - I HYTTEN! I övrigt var bilen helt oskadd.

Nånstans här började jag väl fundera över pensionärerna. Så jag tog mig ur min "bil", och ner och drog ut dem ur bilen. De var inte döda, de var däckade. Dyngpackade alla fyra, även chauffören. Nu blev jag förbannad. Jag återgick till tidigare stadie av skrik, panik och gråt, och klättrade upp i bilen igen. När jag satt där uppe och svor så kom Andreas. Han skakade på huvudet och sa: "Du vet att du kommer få betala alla skador, både på den här och på deras bil va? Det är en ny lag, du skulle ha använt signalhornet istället för helljusen, för om man blinkar med helljus på någon som är full så somnar de, och då blir olyckan ditt fel".



Sen vaknade jag.
Så nu vet ni, om ni är på väg att krocka med en volvo full med dyngfulla pensionärer, se till att använda tutan istället för ljusen, så slipper ni bli ruinerade.

Det verkar finnas ett helt hav av saker som man borde veta i händelse av att man får sparken. Det är lagar och föreskrifter och ord som man bara trodde existerade i korsordspussel.

Allt går in genom ena örat och ut genom det andra. Jag läser och läser och läser, men jag förstår ingenting. "Gör si, gör så". Tre minuter senare har jag ingen aning om vad det är meningen att jag ska göra, vem jag ska prata med, eller vad jag skulle säga. Jag är helt tom i huvudet och folk skulle lika gärna kunna prata ryska med mig, jag förstår ingenting ändå.

Emma har en ängels tålamod som tar reda på massa saker åt mig, förklarar och svarar på dumma frågor. Lita på att jag ska spara den msn-konversationen, för tyvärr så är det lite samma princip även här, jag läser och läser och läser, men det fastnar inte riktigt. Jag är handlingsförlamad och .... tom. Tom i huvudet. Det är så tomt att det inte ens finns vacuum. Och då, mina vänner... Då är det illa.

Den senaste timmen har humöret bara dalat. Jag vet inte varför, för det är ingenting som skiljer nu motför förmiddagen. Det har varit en bra dag, så jag har ingenting att klaga på. Jag bara... jag är på ett otroligt ruttet humör. Jag lyckades dessutom få bild med VGA-converter-grejen, men jag saknar fortfarande en ljudkabel så jag kan inte använda den än. Om jag inte använder ljudet från datorn (laptopen) som är helt värdelöst. Så nej, jag avvaktar tills jag vet, så får jag köpa en sån.

Tror jag ska krypa ner i sängen och bara vara tjurig. Kolla på nån film kanske, jag skulle kunna se en "hemsk" film som man grinar till, det tjuriga humöret kanske släpper om jag får grina en stund. Jag är dessutom inte på humör för nån klämkäck komedi, tecknat eller gulligull som jag annars brukar kunna roa mig med. Synd bara att det mest är sånna filmer jag har.... suck. Nåt med Hitler kanske, det är ju varken klämkäckt, roligt, tecknat eller gulligt. Schindlers List, förstås. Sjukt bra film, och så är man garanterad att grina oavsett hur många gånger jag sett den. S

... Ikväll är det många saker, så håll i hatten för nu åker vi...

- Vanessa i Big Brother som pratar svengelska ungefär som Victoria Silverstedt.
Egentligen irriterar jag mig rätt mkt på många amerikaniserade uttryck som folk slänger sig med. Ja jag vet, det blir mer och mer så, och jag gör det med i många situationer. Men det kan fortfarande vara vansinnigt irriterande. (Åhh vad irriterande att jag inte kommer på några exempel just nu... brukar ju ha massa sånna ord i huvudet annars. Suck).

- Att jag FORTFARANDE är sugen på kladdkaka. Fast jag är inte sugen på att göra den själv, jag vill ha den med massa kladd och hallon som jag åt på Claras... :(

- Folk som inte "fattar vinken". Jag tycker inte om att vara otrevlig. De två senaste exemplen är 1) en kille som jag pratar med ett tag på nätet, som tjatar och tjatar om att han vill träffas. Från början sa jag väl mest att "vi får se" osv, men nu har jag insett att det inte räcker, och har då klämt ifrån med att jag inte är intresserad av att träffa honom som läget är nu. Jag vill inte träffa någon just nu. End of story. Ändå fortsätter han! Otroligt irriterande att behöva förklara detta minst en gång per vecka... 2) ett annat exempel med en karl. Vi har haft kontakt i flera år, till och från. Problemet är att han är så jäääääkla dryg. Han är en sån som säger vad han tycker, oavsett om det sårar någon annan. Tycker dock att det är helt okej att säga det, efter han ju "bara säger sanningen". Hatar sånt resonemang. Jag har sagt att den typen av samtal inte ger mig nåt, och att jag inte är intresserad. Han ringer ändå. Jag har sagt att jag bytt nummer, han ringer ändå. Fyra gånger bara ikväll! Åhh, jag stör mig...

- Chefen, also known as Fegis, har varit så otroligt översocial idag. Han brukar vara sån annars med, men idag har det varit extremt. Tur för honom att han är så jääkla söt när han är gosig

- Mina öron. Mina jävla öron. Är det inte lock som besvärar så är det att det kliar som fan. To much information kanske, men skit samma. Jävla öron-eksem, eller vad fasen det nu är.

- Dunka-dunka från grannen. Seriöst, det har varit tyst hela kvällen, och NU, klockan 23:40, NU BÖRJAR DEN JÄVLEN ATT SPELA?! Åhhh jag vill slå någon...

- Att jag inte kan sluta grubbla över en hel del saker. Alldeles för många saker egentligen. Och de flesta blir varken bättre eller sämre av att jag grubblar. Ändå sitter jag där och slår knut på mina egna tankar i ren frustration. Det är du. Det är dom. Det är den. Det är allt. Och nånstans där i mitten sitter jag och vet egentligen precis vad jag vill, men är samtidigt så väl medveten om att det aldrig kommer inträffa. Dags att skaffa nya mål och nya drömmar, för det här går inte som jag vill. Åtminstone inte för det mesta...

Jag vet inte om jag nämnde förra veckan att bilen fick ta sig en tur in till verkstaden igen. Den går fortfarande inte bra, och det börjar närma sig besiktning så vi tänkte ta ytterligare en titt på den. De hade dock inte kommit fram till så mkt mer än att den går på fyra cylindrar när den går på höga varv, men när det blir låga varv, som på tex femman eller på tomgång, då går den bara på tre, och då går den alltså dåligt. Slutsatsen var att den nog borde kollas på Berners, kollas "på riktigt", men att det skulle gå bra att köra den under tiden ändå. "Håll den på höga varv bara, så går det bra".

Yeah right.

Igår tog jag mig en dagstripp upp till härnösand för att hämta syrran på jobbet och skjutsa henne till mvc på Skönsmon. Tanken var ju att det skulle gå bra och smidigt. Det gjorde det med - på hemvägen. På vägen dit däremot.... Suck. Vid midlanda började bilen sacka och tappa fart. Jag anade vad som skulle hända, och som jag misstänkt så gick det åt fanders i torsbodabacken. Inte HELT åt fanders, jag tog mig trots allt upp, men det var på treans växel och i typ 40-50 km/h. Jag blev omkörd av lastbilar. Suck. Suck. Så här fortsatte det hela vägen upp till härnösand. Jag tappade fart i varenda uppförsbacke, oavsett växel. Där temperaturtavlan satt förut, är det en liten nedförsbacke innan den lång uppförsbacke, så där tänkte jag att jag får väl försöka få upp lite fart i nedförsbacken så kanske det går bättre uppför sedan. Plattan i mattan, i nedförsbacke, och jag kommer upp i 110km/h. Håll med om att det inte är helt stabilt.

Hur som helst så tog jag mig upp till härnösand, i ett stycke. Och hemvägen gick väldigt mkt bättre, visst den sackar, men inte alls som den gjorde på uppvägen. Men efter överläggning med kära mor så kom vi ändå fram till att det nog är bäst att inte köra mer än i absolut nödfall innan den kollas på Berners i veckan.

Bilskrälle. Fast jag tycker om den ändå. Frågan är bara hur mkt jag kommer tycka om den när den kommer hem från Berners med femtioelva olika fel som alla kostar sjuttiosjugohundra att laga. Blä.

Åhh jävla kladdkake-sug. Jag är fortfarande skitsugen på kladdkaka. Och den "värsta" mättnadskänslan har börjat släppa med, så nu börjar det bli farligt läge.

Visst är det intressant att läsa om hur sugen jag är på kladdkaka? Jag skulle kunna skriva om hur sugen jag är på en hel del annat med, men allt passar sig inte att lufta ute i det fria... ;) Haha!

SNÖSK!
(Förlåt mamma)

Sova? Va? Sjukt överskattat... Varför hålla på med sånna dumheter när man kan vara vaken och ha ont i magen... Lägga patiens, lägga patiens...

Snark...

Ja, där fick ju jag för att jag var så positiv angående min nya parkeringsplats igår. Tydligen så hade jag fått nåt hjärnsläpp när jag parkerade på min nya parkeringsplats, så jag låste bilen. Det fick jag sota för imorse. Fruset lås - guuuuud så kul. Stog i en kvart och försökte få upp låset, och när jag äntligen får upp låset, på passagerardörren i baksätet, så är jag redan bra mkt senare ute än vad jag skulle ha velat vara. Suck.

Klättrar fram till framsätet - för att hämta skrapan till rutorna. Slår på bilen och hoppas att låset ska börja tina. In my dreams... Skrapar klart rutorna, fortfarande med bakdörren öppen (vem fan vågar chansa?) och sedan ska jag alltså försöka sätta mig i chaufförsposition. Åhhh hej du. En morgonstel heffaklump på dåligt humör, som ska klättra igenom en liiiiten liten golf. Ja det lär ju ha varit en syn för gudarna.

Kör upp till härnösand i en låst bil, eftersom bakdörren låstes när jag stängde den. Försökte med jämna mellanrum att låsa upp den under färden, men den var lika låst för det. Började fundera över hur jag skulle ta mig ut. Försöka hitta ett varmgarage och sitta där tills låset tinar? Ringa A för att få utbrottsasssistans (haha!)? Nej. Som tur var, när jag väl parkerat så gick dörrarna att låsa upp! Hallelulja, gud är god. Eller nåt sånt. Ut kom jag iaf. Och "bara" en kvart sen till jobbet. Det tycker jag var rätt bra kämpat.

Men åhh vad jag är trött nu. All min "överskottsenergi" tog jag ut på bilen, så nu lär jag väl sitta här och pressa mig igenom resten av dan. Det är tur att jag är awesome...

Nåja, rasten slut strax, dags att återgå!

Jo för ser ni, Curt-Harry, det är min storebror. Uhm, ja nåt sånt. Nej, jag har inte tappat förståndet helt, även om det nog är på gång snart...

Vart tog vägen vägen?
Är vi ute på en åker och åker?

så kan man sammanfatta resan mellan Sundsvall och Härnösand för tillfället. Vägen är så otrooooligt ... vad ska man säga, isig? Spårig? Skakig, helt enkelt. Man har tur om man lyckas hitta nåt uppkört spår där vägen är mer eller mindre slät, för övriga delen av resan så skakar det, det dånar, det väsnas, men framförallt så skakar det. DET SKAKAR! Hela jag känns som en shaken baby ungefär. Jag blir både trött och snurrig i huvudet, och jag ser verkligen inte fram emot nästa resa. Urk.

Jag saknar sommar-väglag...

Förövrigt så kan jag inte förstå hur en dag kan gå så fruktansvärt fel, så snabbt. Känslan av att inte se dig på samma sätt som tidigare äter upp mig inifrån. Samtidigt vet jag att du inte menade illa, och du fortfarande ser mig på samma sätt som tidigare. Jag vet inte om det är bra eller dåligt, men jag antar att det är bra, för jag vet att jag byter något för dig. Jag vet bara inte vad du betyder för mig nu... Time will tell... <3

(Ja bilden förresten... Det är min toalettstol för den som inte klurat ut det. Den nyps i skinkan om man sätter sig för långt bak)

Jag vet inte vad som väckte mig egentligen. Det är ungefär som hönan och ägget - vad kom först? Antingen var det katten som väckte mig så att jag när jag vaknade så kände jag verkligen hur det rev i halsen och hur kroppen kändes som gegga... Eller så var det förkylningen som väckte mig, och när jag ändå vred mig i halvmedvetande, så tolkade katten det som att jag var vaken - dags att gosa. Jag vet inte. Vad jag däremot vet är att det är total idioti att vara vaken kl 4 en måndagmorgon helt utan anledning...

Hon har smittat mig med hosta, så nu hostar jag med, och har ont i halsen.. Dumma! Näää, nu ska vi inte vara sån. Det är nog inte systers fel, men det är skönt att ha nån att skylla på ;)

Sen var det ju det där med bilen. Nu går den lite sisådär, idag höll jag stadigt 70km/h hela vägen hit, för så fort jag kom över den gränsen så började bilen skaka. Jag tog mig hit iaf, och nu ska jag sova hos A inatt. Får väl ta mig en titt imorn och se om det är nåt jag som idiot kan fixa till. A själv trodde att det var obalans iaf, och att det kunde ha kommit snö innanför fälgen eller nåt sånt. Han trodde dock inte att han skulle vara hemma varken idag eller imorn, så då får jag klara mig själv. Funkar väl det oxå, även om jag väldigt väldigt gärna hade behövt en kram från honom just nu.. Finns väl iofs en till persons kram som skulle funka, men känns som att det är mindre hopp där.

Nåja, fem minuter kvar av lunchrasten, och jag ska rycka fram Ann-Sofies filt ur hennes skåp, för nu börjar jag minsann frysa med. Kanke var vaktis som fick igång fläktarna, synd. Tyckte det var så varmt och mysigt här, men inte nu längre. Typiskt.

Det gick ju rätt så bra att ta sig till jobbet idag. Men det är faktiskt inte speciellt kul att köra på E4:an en sån här dag. Det känns lite chicken-race över det hela. Även fast det är dålig sikt och dåligt före så ska folk ge sig fan på att köra som om det vore sommarväg. Full fart och självklart måste man köra om nån som kör lagligt. Det gör mig stressad. Om man nu ska erkänna hur man kör, så kör jag hellre liiiite fortare än vad jag egentligen skulle vilja (men alltå inte så fort att jag känner att jag tappar kontrollen), bara för att undvika att bli omkörd av nån fartblind dåre med sommar-hjärna.

Nu när jag var på väg upp så låg det en Volvo framför mig. Framför Volvon körde en Saab. Båda bilarna var modell nyare. Och de körde som jävla stolpskott båda två. Den ena körde om. Bromsade lite längre fram, troligtvis för att personen som körde insåg att det var dålig sikt. Då kör den andra bilen om. Sedan får den bilen bromsa, och då kör återigen den andra bilen om. Helt vansinnigt! Svårt att bara inse att det ÄR dålig sikt och dåligt väglag, och hålla sig på sin plats? Nej, viktigt att ligga först. Okej att man slipper den värsta snöröken, men ändå. Idioter.

Jag tycker ändå att jag tog mig upp kontrollerat och säkert. Men det känns ju nu när jag kommit fram att jag nog satt och spände mig en hel del, är skakig i musklerna. Och värre blir det väl när jag ska åka hem. Snö, dåligt väglag (antar jag) och dessutom den trevliga faktorn mörker. Nåja, det går säkert bra.

Sen ville jag bara säga att bilen startade som en klocka imorse. Inte en antydan till att inte starta. Why did I ever worry? Min bil är gullebil! <3

... och eftersom jag inte hade så mkt luft där till att börja med så vart det bara ännu kämpigare nu. Man kanske skulle ta och söka lite semester snart så man får tid över till att bryta ihop? Lunchrasten är lixom alldeles för kort...

Nåja, back to work.

Nej jag tar tillbaka det där. Det om bilen. Det är säkert mitt eget fel i slutändan, så jag ska inte vara elak mot bilen. Bilen ville dock inte samarbeta med mig när jag skulle hem från jobbet igår.

Den har betett sig lite skumt i ... ja, det är säkert två veckor nu. Den har lixom blivit "slöare", lite mer som volvon, seg i accelerationen och inte lika "pigg" som tidigare. Har tidigare kunnat köra på trean i rondeller tex, men nu måste jag växla ner till tvåan för ens ta mig runt. Very wierd har jag tänkt, men det är väl vintern. Så gick min logik.

I tisdags dog den när jag tvärbromsade för en buss som valde att svänga ut rakt framför mig. I onsdags dog den när jag skulle köra in i sjukhusgaraget, när jag satte fläkten på max för att inte bilen skulle imma igen. Igår... Den var lite seg när jag skulle ut från parkeringen, men det var ju lite kallt tänkte jag. Den var lite seg när jag kom ut på E4:an. Men, det var ju lite kallt tänkte jag. När jag kom på 80-sträckan så gick det inte att gasa. Jag kom inte upp i mer än 70km/h, inte ens när växlade ner. Jag tänkte, SÅ kallt är det ju faktiskt inte. Kan det vara brist på bensin? Jag valde att avbryta, och vända tillbaka till härnösand.

Direkt när jag svängde in på vändplatsen, så dog bilen. Förvånad Erika, men okej. Startade igen, gasade och det gick bra. Så fort jag släppte gasen, så dog bilen. Well, okej. Jag tänkte som så, att det är ju nedförsbacke en bra bit, om jag gasar och får lite rull, så borde jag ta mig åtminstone mer en halvvägs så att jag kunde skaffa mig lite mer bränsle, om det nu var det som var problemet. Insåg dock rätt snabbt att jag kommer ta mig hela vägen, så länge jag bara inte slutar gasa, och då BORDE det inte vara brist på bensin som var problemet. Enligt mina beräkningar så skulle jag ha kunnat köra minst 15 mil till innan det börjat krisa. Svängde in på Shell i Härnösand, och ringde pappa för lite råd. Pappa var dock upptagen, och kunde inte göra något, han gissade dock på nån slags bränslepropp. Jag ringde sedan min mor för att informera om läget, och för att se om hon eller Leif hade nån annan lösning. Deras tips var väl ungefär nåt med vatten i bränslefiltret. Jag kände väl rent spontant att jag inte ville chansa och se om det gick att köra hem, utan jag promenerade hem till A för att invänta lämplig buss där. Skickade ett sms till honom så att han skulle veta att jag var där med, själv var han på julbord.

Han ringde upp lite senare och föreslog att jag ju faktiskt kunde stanna hos honom. Så kunde han hjälpa mig och ta en titt på bilen när han kom hem. Bra deal enligt mig. Nu blev han dock lite "sen" hem (vi hade inte bestämt nån tid) eftersom han pausade och fick en tidig födelsedagspresent. Vi telefonerade och kom fram till att jag skulle stanna över natten så skulle bilen få sig en omgång "imorgon" (läs: idag) istället.

Imorse var vi kanske lite väl slöa. Klev upp runt 11 och runt 12-tiden kom vi bort till bilen. Han tog sig en titt i motorn och grejade och donade, kom fram till att motorn bara gick på tre cylindrar. Jahapp. Beslutet blidde att byta fördelarlock, rotor och tändstift. A körde min bil hem till mig och jag följde efter i hans mkt trevliga Audi. Handlade grejer på Biltema och A satte sedan igång och grejade med bilen. Tyvärr, trots ett mycket tappart försök, så gjorde det ingen skillnad. Visst, att vi bytte de delarna var ändå klart värt det, för det var slitet, men ändå. Den gick lika illa ändå. A menade att den GÅR ju faktiskt att köra ändå, men jag är lite för feg för att köra runt i en bil som lägger av så fort man släpper gasen. Känns ju sådär lagom lyckat. Däremot så är jag bekväm, lat och milt desperat när det gäller att ta mig till och från jobbet.

Jag HATAR att åka buss. Jag verkligen avskyr det. Jag har åkt buss från jobbet en enda gång sen jag började på Com Hem, den gången slutade med att jag fick en ångestattack på motorvägen och fick hoppa av på närmsta hållplats. Sen kom A och hämtade mig och skjutsade hem mig.

Sidospår. Varför hatar jag buss extra mycket just nu? Jo, jag jobbar stängningspass och Din Tur, det lokala bussbolaget, har valt att ändra turlistan med start imorn. Det innebär följande: Jag börjar kl 12:30. Bussen från mig går 9:58, alltså 2,5 timme innan jag börjar. Jag slutar 21:15. Bussen hem går 22:20, jag är i Bista kl 23, och sedan går det ingen buss hem till mig, så jag kommer få gå. Okej att det "bara" tar ca en halvtimme att gå, men vem fan är sugen att gå den vägen, i mörkret, den tiden på dygnet på en måndag efter att ha jobbat hela dan? Inte jag.

Jag hoppas verkligen att jag får tillbaka bilen väldigt snabbt. Fick dock nyss ett erbjudande om att samåka med min gamla klasskompis Brunström, eftersom han tydligen jobbar i Kramfors! Till jobbet är inte aktuellt, eftersom han åker redan kl 9, men däremot sa han att han nog åker hemåt runt 21-22-tiden, och jag åker ju väldigt mkt hellre med honom än behöva gå från Birsta. Så, det KAN ju lösa sig halvdant i så fall. Bara att hålla tummarna.


Och som vanligt så blev det ett lååååååångt inlägg. Sorry.