Favoriserat barn och andra klagolåtar

Det här kommer låta som en riktigt gnällig blogg... och det är väl iofs just vad den är, gnällig och petig, men det är lika bra att varna redan i förväg.

Min syster är ett favoriserat barn. Det känns så.

I våran familj har vi aldrig haft så där överdrivet mkt pengar. Som många andra familjer mao.
Jag har haft extrajobb och grejer sedan gymnasiet, och jag har betalat för mig hemma sedan flera år tillbaka. Jag betalar mina egna räkningar, jag tigger sällan pengar av mamma eller pappa. Jag betalar bensin och besiktning av bilen.

Min syster. Jag tycker om henne väldigt mkt, men stundvis blir jag även väldigt avundsjuk på henne.
Hon är pappas gullegris, inget snack om saken. Och det gör mig väl egentligen inte så mkt. Det är en hel del annat... Hon har aldrig haft ett extrajobb. Hon har sommarjobbat på somrarna förstås, men... ja, skit samma. Hon betalde för sig det senaste året, 1000 kr mindre än vad jag betalade. Nu jobbar jag visserligen så då spelar det mindre roll, men när jag levde på studiebidrag och underhåll från pappa, då betalade jag ändå 1000kr till mamma. Emma betalade 500. När hon flyttade till Kalix nu på sensommaren gick mamma och pappa ihop och betalade hennes startavgift (folkhögskola och hon är under 20, så hon får inget från csn), och nu får hon dessutom pengar av dom varje månad för att betala räkningar och liknande.

Missförstå mig rätt nu.

När hon var liten blev hon hundbiten, och fick ut ett antal kronor på sin försäkring, dom pengarna är hennes sparpengar. Och jag menar inte att hon ska kasta ut alla dom pengarna på skolan. MEN, jag tycker ändå inte mamma o pappa ska stå för hennes räkningar och allt sånt... Hon får väl skaffa sig nåt extraknäck! Ja, jag är avundsjuk! Jag har alltid fått kämpa för att klara mig, och hon får allting serverat. Ja, det var jättesynd om henne när hunden bet henne, men det är inget hon lider av nu längre.

Jag inser själv hur hemsk jag låter. Men jag är på dåligt humör idag. Eller ja, stundvis iaf.

Och när jag ändå är igång och gnäller...

Tänkte ge mig in på att formatera om datorn. Det har spökat lite för mkt i den på slutet för att jag ska tycka att det känns bra. Så då tänkte jag, att jag bränner ut det jag vill ha kvar - musik, filmer, bilder osv. Hinner inte längre än till första skivan innan brännaren retsamt kastar ur sig att "Filnamnet på följande filer är för långt, och kommer därför inte att brännas". På typ ALLA filer! Vansinne... Så den menar alltså att jag ska sitta och ändra vartenda jävla filnamn manuellt, och det handlar inte om hundratalet filer... Pröva tusentalet så kommer du närmare. Min "entusiasm" för att bränna skivor och formatera datorn försvann som i ett trollslag. (För vem vill EGENTLIGEN formatera sin dator? Det är ju årets värsta händelse)

Och så tredje och sista klagolåten för idag.

Det verkar bli mer och mer seriöst mellan Robbie och Martina. Även här - missförstå mig rätt. Jag är verkligen glad för honom, han förtjänar att ha en underbar tjej som älskar honom, för han är verkligne något extra. Men det känns samtidigt lite trist, för vi har tappat den underbara kontakt vi hade förut... Jag är egostisk, jag vet, men så är de! Jag saknar honom. När Martina är hos honom, eller han hos henne, så hörs vi ingenting alls. Han har knappt tid att skicka sms, även fast han säger att vi ska höras. Jag är inte dum, jag förstår att han inte prioriterar att ringa mig när dom träffas, just eftersom dom inte träffas såå jätteofta. Poängen är helt enkelt att jag saknar dom. Och vad händer sedan då, om dom flyttar ihop eller nåt sånt? Kommer vi sluta höras helt och hållet då? Hemska tanke..
Ska träffa honom på torsdag iaf, ska bo hos honom från torsdag till lördag, när jags ka ner och göra intagningsprov i engelska. Måste nog ta o prata lite med honom då... Få diskutera igenom saken ordentligt. Jag vet att han kommer ha bra saker att säga, som lugnar ner mig, och får mig att känna mig trygg. Att det är klart vi inte kommer tappa kontakten, osv. Åh, om jag ändå bara viste att jag kunde lita på det till 100%..... Dock litar jag på det till 99,9%, och det är inte fy skam det heller. Men tvivel är ingen behaglig känsla, även om det bara är ynka 0,01%.

Nu ska jag äta, och sedan kika på en film. Och sedan prata med underbar Christian, min allra störta ljuspunkt just nu. Tycker om dig baby! *pussar på*

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0