Liten hund, stort bord

Har haft en finfin kväll hos Joanna. Modo tog en poäng och det får vi nog vara nöjda med.

Lillebror hade det nog inte helt tokigt heller. Fick lite godis o så. Gjorde ett litet experiment med. Okej, jag vet att det är enormt korkat att lära honom ta något från ett bord, men det var så roligt när han försökte första gången att jag var tvungen att låta honom göra det en gång till och då filma härligheten.



Idag är det då tekniskt sett nyårsafton. Även fast det är 23 timmar innan det är dags för "smällen" så att säga. Mina nyårsplaner har nog med största sannolikhet blivit pannkaka, så jag tror att jag kommer hålla mig hemma. Syrran var tänkt som min reservplan, men vi kom fram till att det kan vara rätt korkat att ta med Lillebror till stan (mer raketer där än här troligtvis) när jag inte vet hur han reagerar på sånt, tror nämligen inte att en sovande Evelin uppskattar en eventuellt orolig hund.

Vi får se vad det blir helt enkelt.

Åhh, jag är så trött idag

Nu har jag gjort det mesta som ska göras idag. Jag orkar ärligt talat inte engagera mig nåt mer i städningen faktiskt, det blev en halvhjärtad dammsugning och röj av det allra värsta. Jag dog lite efter att jag hade varit på affektiva, det var tufft idag måste jag erkänna... Usch. Ja, så energin försvann rätt så rejält där.

Fick dock en fin energikick och glädjestund när jag busade med Lillebror på Schenker-parkeringen i väntan på Andreas, han var så rolig när han hoppade omkring ute i snödrivorna och grävde sig fram som en mullvad, huga vad jag skrattade! Han såg ut att vara så glad med, och så fort jag ropade kom han nästan flygande, han såg så galet rolig ut. Nu ligger han på soffan och snarkar, sötskit ♥

Det ska för övrigt bli lite spännande på lördag. Ja, julafton alltså. Fast just nu känns det lite som vilken lördag som helst, bara lite extra lång. Hur som helst, vi ska vara hos mami och Leif är det tänkt. Dit ska då alltså även mostrarna och deras familjer. Om jag räknar lite snabbt så blir vi väl ungefär 10-15 pers eller nåt sånt. Och jag har ju ingen aning alls om vad Lillebror tycker om en sådan folksamling. Men det visar sig väl, helt enkelt. Vi ska ordna ett litet krypin åt honom under trappan iaf, så då har han åtminstone någonstans att gömma sig. Hur som helst, spännande!

Återanvänd bild på General Vitskägg, men jag har en känsla av att den kommer användas många gånger framöver så ni kan lika gärna vänja er ;P

Det är mycket åsikter nu...

Ni som hänger med har säkert sett, antingen här eller på Facebook, att det är avlivning av katter i krokarna. Jag skrev ju i ett tidigare inlägg att jag ska göra syster sällskap till veterinären på onsdag, och på FB delas bilden på Scala och Sully ut till höger och vänster.

Jag är enormt tacksamma till alla mina fina vänner som delar bilden vidare som ett sista försök att hitta ett nytt hem till dem, men samtidigt säger realisten i mig att det inte kommer att ske. Missförstå mig rätt, jag hoppas för allt i världen att någon kommer erbjuda sig att ta hand om dem, men ni vet lika väl som jag att det är rätt ovanligt att folk vill ta hand om vuxna katter. Även två som är så vackra som Scala och Sully.

Ni måste förstå att det här inte är ett beslut som fattades idag. Framför allt Emma och mamma (men även jag, mostrar, och andra i vår närhet) har gjort allt i deras makt för att hitta ett nytt hem till dem, annonserat överallt, pratat med katthem och alla möjliga olika personer och föreningar som kan ha bidragit till ett nytt hem. Fan, Emma har KÄMPAT för att rädda livet på de här katterna, men man kan inte kämpa i all evighet. Hur gärna man än vill. Det är skitlätt att stå vid sidan och säga "Jag skulle ha tagit dem om inte...", men det hjälper inte katterna om så 100 personer säger samma sak. En person MÅSTE säga "Jag kan ta dem", för att det ska bli ett "lyckligt slut".

Men det är ingen som sagt det.

Det här är en sista utväg, och inget som beslutats över en kaffe i fikarummet. Jag är full av beundran för min syster, och precis som hon säger så måste Evelin komma i första hand, kan man inte förstå det så finns det ändå inget mer jag kan säga. Så döm inte henne eller oss, innan ni varit i samma skor själva.

Men.

Om du eller någon du känner vill ta hand om Scala och Sully - SNÄLLA hör av er till mamma Karin Näsberg, där katterna bor just nu. Telefonnummer finns på eniro eller hitta.


Men spring då!

Nu har vi varit ute första gången med "rullkopplet". Han skötte sig minsann exemplariskt! Det är så himla roligt för han är så positiv hela tiden. Större delen av promenaden höll han sig dessutom närmare mig än vad han gör med det andra kopplet, det hade jag inte riktigt väntat mig. Det var bara ibland som han fick nåt ryck och sprang iväg till nåt träd eller så för att kissa på det, annars höll han sig mest nära.

Nån av gångerna när han sprang iväg en bra bit framför mig så stannade jag helt sonika. Ropade inte på honom eller nånting, bara stannade. Han reagerade ganska snabbt, tittade på mig, och kom sedan springandes tillbaka och ställde sig bredvid mig, ungefär som han tänkt gå fot. Duktiga killen alltså! ♥

Nu ska jag återgå till dator-mixtrandet.

Ännu några frågor till hundfolket

Jag funderade lite och blev lite nyfiken. Detta gäller nog framförallt er som ställer fram mat till era hundar vid speciella tider; Vad har ni för rutiner rent generellt? Är det promenad framför mat eller vice versa, och hur länge väntar ni mellan mat och promenad? Hur många gånger går ni ut med era hundar, och hur länge brukar ni vara ute?

För min egen del handlar det mkt nu om att hitta rutiner som passar mig och hund, och inte stirra sig blind på hur andra gör, men jag är ändå nyfiken på just hur andra gör. Det är ju lite av en "ny värld" trots allt, så därför får ni stå ut med dumma frågor från finsta-hållet ett tag framöver... :)

Fast en sak som jag är lite brydd/orolig över är ju att han knappt dricker någonting alls. Faktum är att jag hittills inte sett honom dricka en enda gång. Jag har inte heller märkt att vattennivån i vattenskålen förändrats nåt nämnvärt, även fast det finns två puckon till som tycker att det där var en ytterst lämplig vattenskål.

Vad gör man, är det nåt man ska kolla och när ska man börja oroa sig "på riktigt"?

Hurtbulle!

Morgonpromenaden idag blev en lång sådan. En timme var vi ute, värsta hurtbullarna alltså. Idag var första gången jag hört honom låta, han morrade nämligen åt en av hundarna vi mötte. Den gjorde dock inget speciellt som jag kunde märka, och Lillebror återgick till sitt "normala jag" efter att ha blivit tillsagd. Men det är ju intressant ändå, att se hur han beter sig menar jag.

Tack för alla tips och tankar kring maten förresten. De flesta verkar vara inne på linjen att ställa fram maten vid speciella tider, och sedan ta undan den en speciell tid med. Jag ska klura lite på det där.

Nu ska jag åka in till stan och möta upp syster och Evelin. Lillebror verkar vara sådär lagomt motiverad att kliva upp ur soffan, och jag förstår precis. Jag är inte heller så värst pigg. Men det är smällar man får ta efter en sån monsterpromenad på morgonkvisten... :)

Goskit!

Man vill ju liksom bara gå o pussa på han när han är sådär söt... :D ♥

Houston, we have poop!

Sjukt slö dag idag. Fattar fortfarande inte varför jag är så trött. Promenader har det blivit ändå förstås, och nu har hund bajsat :) Men dock knappt ätit nånting. Ni som är hundmänniskor, vad är bästa taktiken: att låta maten stå framme hela tiden (eftersom han då alltså äter dåligt) eller ställa fram den vid en speciell tid?

Annars funkar det faktiskt bra! Kapten har börjat röra sig i lägenheten ungefär som han brukar, istället för att bara ligga som klistrad längst uppe på klösmöbeln. Det känns jätteskönt att de verkar tycka att det är okej att ha Lillebror här. De är fortfarande lite försiktiga förstås, men det har ju bara gått ett dygn. Så de har anpassat sig bra ändå, alla tre :)

Får jag sova nu?

Jag är trött. Jääääättetrött. Funderar seriöst på att gå och lägga mig. Har precis varit ute med Lillebror nu i typ 45 minuter men nå bajs har jag inte sett av. Han har inte ätit nåt heller, inte druckit heller såvitt jag kan se. Men han ska tydligen vara lite klen på foder- och vattenintaget, och det är kanske inte så konstigt om man flyttas runt och inte riktigt hittar trygghet sådär direkt. Och äter man inte så bajsar man nog inte heller. Får väl hoppas att han väcker mig om det skulle bli akut (fast frågan är ju om jag skulle fatta det, och det är väl inte hela världen om det skulle hända en olycka inne heller).

Chefen verkar hur som helst inte ha något problem med sin nya sambo. Han är väl lite småskeptisk, men han har börjat röra sig som han brukar här hemma, och smyger inte bara omkring. Kapten är däremot lite mer svårflörtad, han har mestadels legat högst upp på klösmöbeln, men han har varit ner på golvet en sväng och tittat på hund med. Får hoppas det blir bra det där.

Nej, men jag tänker faktiskt gå och lägga mig nu. Sjukt trött och magknip dessutom. Ses imorn!

Han är ju rätt söt alltså... :)

Nu är han här! Lillebror, Tuff-Tuff, eller vad han nu kommer kallas. Han är här iaf. Just nu ligger han och sover på soffan. När han kom hit så var han först lite orolig och rastlös, gick omkring och gnydde lite, men inte så att det var nåt problem. Jag ordnade en bädd åt honom i sovrummet av två gamla täcken inuti ett gammalt påslakan (äntligen kommer något "det-kan-ju-vara-bra-att-ha"-sparat ting till användning!) och den har han redan legat och myst in sig på :)

Efter att Andreas hade åkt iväg och jobba så tog jag med mig hund, vi åkte till Hööks och fixade rätt storlek på täcket och när vi kom tillbaka hem så passade vi på att ta en promenad. Promenaden var inga problem. Förutom problemet med att blötsnö avslöjar alla möjliga hål man kan ha i skorna, så gick det som en dans. Vi träffade först en labbe, de lunkade bara förbi varandra och noterade knappt att den andra existerade. Sedan kom vi ner mot dagiset, och där stog en storväxt man och han hade en chihuahua på axeln. Denna lilla varelse morrade och skällde som besatt, Lillebror tittade lite på honom men sen gick han vidare utan så mkt som ett knyst mot den lilla hunden. Kan ju kanske ha bidragit att den lilla hunden satt längst upp på en stor man, men skit samma, han var ändå duktig! Vi gick väl i 20 minuter kanske och när vi kom in så la han sig i soffan (efter att ha blivit torr-torkad) och nu snarkar han. Hahaha sötskit.

Det blir jag, dum&dummare, och Lillebror

Idag har jag haft besök. Spännande besök för alla i hushållet. Jag skrev ju häromdagen att jag funderade på att ta mig an en vovve. Och idag var alltså nämnda vovve och nuvarande matte här och hälsade på. Vi kollade lite hur det funkade med katterna och det funkade faktiskt riktigt bra måste jag säga. Kapten låg på köksbordet nästan hela tiden som hunden var här (han heter förresten Tuff-Tuff, men lystrar även till Lillebror), men Chefen var konstigt nog väldigt mkt mer nyfiken. Han höll sig borta i början, det gör han ju alltid även om det inte är hundar här, men sedan kom han smygandes in i vardagsrummet där vi satt.

Som tur är så är ju Lillebror van vid katter, så han brydde sig inte nämnvärt mkt om när Chefen kom smygande, vilket i sin tur gjorde att mitt lilla mongo kunde smyga omkring relativt osört och bara undersöka. Det var ju mycket bra. Kapten kom in en sväng på slutet han med, men han var ändå rätt avvaktande. Men ingen av dem fräste eller visade någon direkt motvilja till att ha hunden här så länge de höll sig på varsinn kant. Mye bra!

Så nu är det bestämt. Jag ska ta mig an vovve på prov, och så får vi väl helt enkelt se hur det går. Förhoppningsvis går det bra. Den som lever får se, helt enkelt.

Ja just. Om nån undrar vad han är för ras så har jag för mig att det är typ gråhund och tax. Hahahah underligaste korsningen någonsin, men han är charmig :)

Mamma, läs inte det här!

Mamma, sluta läs. Du vill inte veta... :P

Alla med utom mamma? Kej, bra.

Jag funderar på att ta mig an en hund. Har fått frågan om jag kan tänka mig att ta hand om en hund som måste omplaceras, och jag ska gladeligen erkänna att jag är sjuuuuuuuukt sugen. Jag har lekt 20 (30?) frågor ungefär och jag kan inte riktigt påstå att jag hört nåt som borde vara ett hinder. Samtidigt har jag ju aldrig haft en hund förut så det är klart man funderar på om man skulle klara av det. Och sen beror det ju på vad katterna tycker om det hela.

Men om vi utgår från att katterna tycker att det är okej. Jag är ju sällan ute och borta speciellt länge. Men det finns ju ändå alltid tillfällen då man inte kan ta med sig hund. Som till affektiva till exempel. Ska man då lämna hund och katter ensamma hemma med risken att de slår ihjäl varandra (även fast vi nu redan utgått från att de kommer överens), eller ska hund följa med och sitta i bilen under tiden man är där inne? Jag menar, det fungerar ju kanske på hösten och våren, men knappast i iskall kyla eller stekande hetta. Så korkad är jag inte, tro det eller ej. Nu verkar det ju dock som att det inte ska vara något problem för den att vara ensam hemma, och jag har ju kompostgaller som man kan spärra av valda delar av lägenheten med om det skulle vara så.

Jag har funderat länge på att skaffa hund. Men oftast så har det varit inköpspriset som varit största hindret. Det hindret finns inte här. Jag har sedan tidigare kollat upp ungefär vad foder och försäkring o sånt kostar och såvida det inte handlar om en hund storlek deluxe så är det i prinicp billigare än katterna. Men visst, det blir ju ändå ännu en utgift.

Lots to think about...

Ahmen, asså, förlåt då...

Forgive me, sister and Johannes, 'for I have sinned.

Asså... Jag lät Ammis sitta i soffan med mig en liten stund. Bara en liten stund! Jag vet att hon inte får. Men hon hade så bra argument! Jag kunde inte säga nej. Hon sa att hon ville vara med på kort och hon lovade att se söt ut. Och sen skulle hon gå ner.

Det var en bra deal. Jag sa ja.

Dags för hundvakteri igen!

Imorn ska jag återförenas med mina fyrbenta vänner Chantos och Shawna igen! Myspruttarna.

Reunion på SLRF, del två

Jag var ju på lantliga och kollade på lektion för nån vecka sedan. Ikväll såg jag att de skulle ha hopptävling (eller egentligen är det väl mer banträning skulle jag tro) så då bestämde jag mig för att locka med mig min gamla medbrottsling och medryttarvän Joanna och åka dit o kika lite.

Tycker om att ha en hästeri-vänlig vän. Nere i Jönköping var ju i princip alla utom han som inte vill nämnas i bloggen och hans familj hästmänniskor, här uppe är det väl egentligen bara närmsta familjen (mamma och Emma) och Joanna som ÄR hästmänniskor. Ja, alltså, jag känner ju till rätt mycket hästfolk här uppe med, men inte som jag har nån direkt regelbunden kontakt med.

Jag menar, jag och Joanna. Vi hyrde häst samtidigt uppe på lantliga en sommar. Jag hade ju världens bästa bruna Diana och hon hade fuxen Fröja (viktigt att nämna färgen där så alla förstår direkt vilken häst som är bäst =brun), och jag har säkert tjatat om det många gånger men herregud, galopp-racen på "världens ände" kommer alltid vara ett av de mest underbara hästminnen som jag har. Dessutom rekryterade jag ju Joanna som med-medryttare på Pinnen med, så även där hade vi ju häst gemensamt, även om det bara hände ett fåtal gånger att vi faktiskt kunde rida tillsammans då, jämfört när vi var på lantliga.

Anyway, nu ska jag åka o hämta the fuxlover och sen bär det av till Kovland.

Det slog mig precis...

...att ingen av hästarna på bilden jag postade till förra inlägget är kvar som ridskolehäst.

Pottan, Maxima och Ior är i trapalanda. Junior är tillbaka på High Chaparall, Acenom och Daphne är sålda och Jack har återgått till att enbart vara privathäst (såvitt jag vet).

Generellt sett så är det inte många hästar kvar nu på Vissmålen, som var där när jag jobbade där. Och så finns ju inte heller jag kvar där, förstås. Eliten har försvunnit... ;) Nej, skämt åsido, men är var en knepig känsla bara.

Flummiga gruppen som försöker lära sig banan jag byggt upp som avslutningshoppning

Nu blev jag nostalgisk

Häromdagen hittade jag en ny blogg att följa, tack vare en Facebook-länkning. Det är egentligen inga personer jag känner, mest bara känner till, men däremot känner jag mycket väl till deras omgivning. Det är nämligen fyra tjejer som skriver som sitt häst-liv på Sundsvalls Lantliga Ryttarförening. Vad är det för speciellt med det då, frågar ni. Jo, det är ju där jag är mer eller mindre uppväxt, säger jag.

Det var där jag började rida. Det var där jag lärde mig rida. Jag glömmer aldrig första gången jag hoppade ett "högt" hinder (det var kanske 90-100cm) med Fröja. Ingrid hade hoppat före mig, och då tyckte Lajla att "Ja men kom du med Erika!" Jag sa nej, det där kan inte jag. "Nåja, men HON kan!" (Hästen kunde, alltså). Så jag hoppade. Och fick ett sånt sjukt felsprång. Jag landade framför sadeln och kände mig som världens sämsta. "Det där var inte riktigt bra, kom en gång till!" ropade Lajla, och jag hoppade igen. Och över kom jag. Och bra gick det.

Och på den vägen är det. Även om man själv var osäker på om man egentligen klarade av saker, så fick man göra det ändå, och visst lyckades man. Men jag har aldrig lyckats så bra med min ridning som när jag fick vara fodervärd åt den mest fantastiska hästen som någonsin gått i järnskor. Diana. Gud vad jag saknar den hästen. Vi gjorde saker som jag annars bara kunnat drömma om. Dressyr-rörelser från de högre skolorna med byten i vartannat språng, alla möjliga olika skolor och rörelser. Och hoppningen. Herregud, jag som alltid varit hopprädd kunde hoppträna som om jag aldrig gjort annat. Vi hoppade 1,35 på en Aili-träning och jag svävade på små rosa moln. Hoppade banor på 1,10 och jag fattade inte att det var sant. Gjorde lydnadsövningar och maken till dresserad häst har jag aldrig suttit på. Och vacker som en dag, i mina ögon.

Jag har säkert reda visat de flesta, men här kommer lite SLRF-bilder

Världens vackraste Diana ♥


Skönhet!



Dakir främst, och Kexet där bakom


Huj, den snällaste gamla farbror som man kunde hitta.
Men jäklar vad han kunde när han ville :)


Ariezona-skruttan! Min första tävlingskamrat. Jag ramlade av på vartenda KM i hoppning, och vi hade hyfsat kassa resultat i dressyren med. Och hon var sur rätt ofta... men jag älskade henne ändå ;)


Och så en bild på världens finaste igen. Vinst i KM, 90cm. Jag var så galet stolt!

Ingen badkruka

Lilla Nova som var så nöjd när hon fick bada igår. Hoppade och plaskade ordentligt i vattnet. Jag var beredd på att få en sån där "skaka-av-sig-vattnet"-dusch när hon var klar, men det slapp jag. Goodie! Det är ett riktigt charmpaket, den där hunden.

Nu ska jag bege mig iväg för mitt andra besök på Affektiva. Sen ska jag hem och fortsätta sova. Gääääsp.

Kattkräks på gardinen - ni vet hur det är

Ibland älskar jag mina katter. Andra dagar har jag lust att kasta ut dem från balkongen. Inatt har min kära helsvarta tjockis haft kräkskalas i hela lägenheten. Myyyys! Eller inte. Nu kanske ni undrar varför jag utgår från att samma katt lyckats med allt, men det är oftast han som kräks. Jag vet faktiskt inte varför han gör det heller.

Hur som helst.

Han låg i sin kära korg i den "nya" klösmöbeln (den är ju dock inte så ny längre, men nyare än de två gamla) och jag ser på honom, och hör, att nu är det dags att kräkas igen. Min tanke var så här: det är ju ingen mening att jaga upp honom ur korgen, för då kommer han ju kräkas all-over the place. Synd bara att han själv inte insåg samma sak, för halvvägs genom kräkandet far han upp, som skjuten ur en kanon, och tack vare det så fick jag kattkräks på gardinen, golvet och lite vid fönstret. Och så i klösmöblen med då förstås. Gosigt!

Småless på att torka upp kräks överallt faktiskt. Det spelar lixom ingen roll vad jag gör, han kräks ändå. Oavsett vad jag ger honom för mat, för det är alltså mat som kommer upp, inte hårbollar. Äckel-äckel, äckel-päckel.

Ledsen för kräksinlägget, jag är bara less.

Men ta på er hjälm!

Nu har jag suttit och stört mig igen. Jag har väldigt många hästintresserade vänner, och jag följer en hel del hästrelaterade bloggar. Och det händer ju faktiskt rätt så ofta att folk lägger ut bilder på allt möjligt. Hantering från marken, trickträning, hoppbilder, dressyrbilder, galopper-över-en-äng-bilder osv osv osv. So far, so good.

Men någonting som jag får allergiska reaktioner på är folk som rider utan hjälm. Och nu gör jag ingen skillnad på om det är grand prix-ryttare på sina mångmiljonershästar eller om det är "Fru svensson i busken" (som min pedaogogik-lärare kallade vanliga hobby-ryttare) som gör detta, jag tycker det är precis lika korkat ändå. Jag förstår inte hur man kan med att sätta sig på en häst utan hjälm. Det finns inte i min världsbild.

Jag vet att många med flit skippar att ta på sig hjälm när det är "photoshoot" som är syftet, det vill säga att man ska försöka få så estetiskt tilltalande bilder som möjligt, men jag tycker inte alls att bilderna blir bättre bara för att ryttaren har skippat hjälmen. Snarare tvärtom. Det finns förstås undantagsfall, sånna där fantastiska bilder som man tappar andan av, där ryttaren inte har hjälm, men de är lätträknade.

Nä, på med hjälm nu, oavsett vilken nivå ni rider på eller vilket syftet med hjälmlösheten har. Det är djur ni har att göra med, även den tryggaste hästen kan bli skrämd och då kan olyckor hända. Var rädd om skallen, den är svårlagad om den spricker...


Tidigare inlägg
RSS 2.0