Klart och bestämt. Hur det kommer bli med betalning är ännu inte klart. Men jag kommer bli sjukskriven på heltid igen. Det funkade inte på Usland, tyvärr. Jag önskar att det hade gjort det, men nu blev det inte så. Jag har pratat med psykologen, sjukskrivningskoordinatorn och rektorn, och alla är inne på samma linje. På måndag ska jag prata med min handläggare på FK (som har semester den här veckan) och meddela beslutet. Då kommer vi även diskutera hur det kommer bli med tiden som redan gått, om den ska reggas som arbetsträning/-prövning eller om jag ska ha varit "arbetande" under den här tiden. Den som lever får se.

Det känns skönt på sätt och vis, för nu kommer jag kunna slappna av i helgen utan att behöva oroa mig för veckan som kommer. För tro mig, det hade jag gjort. Samtidigt så vore jag ju inte mig själv om jag inte kände att det här trots allt är ett misslyckande av stora mått. Jag ville så gärna att det skulle funka.

Men men. Det var kul så länge det varade. Nu bryter vi ihop och sen kommer vi igen, igen.

Sådärja. Första dagen avklarad, och det gick då så bra som man kan önska. Lite ändringar i dagsplaneringen bara men inget märkvärdigt. I början av dagen hade vi nämligen extrainsatt musiklektion med lucia-repetition eftersom det är årskurs sex som har lucia varje år.

En sak slog mig under repetitionen, varför måste alltid alla luciasånger vara så jäkla höga?! Undra på att målbrottsskakiga röster inte riktigt klarar av dem, jag kan knappt heller ta alla toner. Varför inte bara sänka dem ett par toner, de blir ju knappast för låga av det. Tror snarare att det skulle bli enklare och sjunga och därmed låta bättre. Men det är ju bara jag det. Nu lät det iofs inte dåligt när de sjung heller, det lät helt typiskt skolklasslucia, men ni fattar vad jag menar.

Efter musiken var det lite kort svenska innan lunchen. Läsförståelse. Jag höll mig mest i bakgrunden eftersom de hade eget arbete. I engelskan efter lunch så var det ungefär samma sak, eller alltså, jag höll mig i bakgrunden eftersom de gick igenom förra veckans läxor och hade nån annan liten genomgång.

Sedan tog världen en sväng och blev väl mer likt extreme makover än mellanstadieklass. Det var ju nämligen dags för klassfoto och då fick de kära eleverna en halvtimme på sig att sminka sig och fixa hår och gud vet allt, innan det var dags för själva fototgraferingen. Var det verkligen lika galet inför skolfotona när en annan gick i skolan med, eller har jag bara förträngt den delen?

Dagens roligaste var helt klart välkomnandet man fick av klassen. Kände sig som "en i mängden" (på ett bra sätt alltså) nästan på en gång. Massa goa elever. Dessutom, när det blev dags för skolfotot så frågade fotografen om jag skulle vara med, vilket jag hade antagit att jag inte skulle vara, men då är det flera ur klassen som högt och tydligt säger att "Jaaaa, klart du ska vara med!". Då blir man lite varm i hjärtat faktiskt.. :)

Undrar om jag var mer eller mindre nervös när jag på riktigt skulle gå första dagen i skolan. Som elev, alltså. Nervös lär man ju ha varit antar jag. Men jag är sjukt nervös nu med. Men det ska bli kul. Vet ni, de har SKRIVSTIL på schemat :D Jag var grym på skrivstil... Fast det ser säkert annorlunda ut nu än "på min tid". Herrejösses. Nu kände jag mig galet gammal.

Men idag ser schemat ut enligt följande:
Matte, svenska, lunch, mer svenska, engelska och läxläsningstid. Totalt tre timmar och tjugo minuter som jag ska jobba. Just lika every other monday fram till nyår... ;) Helt okej.

Aja. Dags att åka. Wish me luck...!

Grattis till mig kan man ju säga :) Även om det nu verkade som att det hela var klart innan jag ens klev in på skolan så känns det som ett rejält kliv i rätt riktning. Nu är det bara att hoppas på att det här är något som jag klarar av. Jag ser verkligen fram emot det iaf.

Förresten, är det nån som vet vad barn lär sig i årskurs sex, och hur stor risk det är att jag har glömt bort ALLT jag lärde mig i den åldern!? Eller är det sån "basic knowledge" så att man liksom bara kan det ändå? Eftersom jag inte bara ska vara elevassistent utan även resursperson i klassen så är det ju en fördel om man inte sitter där och gapar som en fisk på land om det är så att man behöver hjälpa någon. Det vore ju pinsamt.

Ni vet hur det kan vara. Man går hemma, sjukskriven, arbetslös eller whatever, och skickar ibland ut nån ansökan på måfå. Jag skickade ut några i slutet på sommaren när jag inte riktigt visste hur det skulle bli med min sjukskrivning, men som vanligt får man standardsvaren tillbaka:

"Tack för visat intresse, tjänsten du har ansökt till har blivit tillsatt av annan sökande".

Ja, eller nåt i den stilen. Idag ringde det på min telefon. Ett 060-nummer som jag inte kände igen, men skvallerbyttan (applikationen Hitta.se, fina grejer!) berättade att det var en grundskola ute på Alnö som får vara namnlös för närvarande. Jag tänkte att det är väl någon som ringt fel, så därför svarade jag och var beredd att förklara att jag inte har något barn på den skolan.

Tji fick jag, kan man säga. Det var rektorn.
- Du sökte ett jobb som fritidsledare här i slutet av sommaren
- Uhm, ja jo det stämmer ju det
- Jo, och den tjänsten blev ju tillsatt av en annan person
- Ja det fick jag ju mail om.
- Jo, men nu har vi en annan tjänst att erbjuda, 50% som elevassistent
- Okeeeej....?
- Skulle det vara något du är intresserad av istället? Vi behöver någon som kan börja egentligen förra veckan, men kan du komma hit imorgon och träffa oss så vore det jättebra. Och sen börja så snart som möjligt i så fall?

Hur gick DET till?! Snacka om överraskning. Har pratat med sjukskrivningskoordinatorn på affektiva nu och troligtvis kommer vi minska min sjukskrivning till 50% och det nu blir nåt av jobbet, eller, om koordinatorn hittar tag på nån vettig person på FK, göra jobbet till arbetsträning. Jag vet inte riktigt vad som är bäst, men poängen är att jag får nånting att göra på dagarna istället för att bara sitta hemma och rulla tummarna. Hoppas bara att det funkar att jobba så man inte backar 20 steg istället... Gäller att kunna pussla ihop det med behandlingen med... Pust.

Hur ska detta gå?

Idag kom det. Beskedet. Det där som man gått och väntat på sedan man åkte hem från intervjun.  Gissa om det kändes pirrigt... Skulle det bli ett ja, eller skulle det bli ett nej? Och vad ville jag egentligen ha? Ett ja, eller ett nej?

Jag trodde ju iofs att de skulle ringa, så när det kom ett brev från Mittsvenska i brevinkastet imorse så trodde jag att det var resultatet på det där testet, som de sa att de skulle skicka hem. Men det var det alltså inte.

Ni som har huvudet med er har nog redan räknat ut hur det gick. Jag fick det inte. De skickade nog inte brev till den som fick tjänsten.

Så, nu känns det... avklarat. Tråkigt att inte ha fått jobbet, men skönt att inte behöva flytta. Så, finsta, du får dras med mig ett tag till!

Japp, nu ska jag knata ut till bilen och bege mig iväg till Sollefteå. Dags för arbetsintervju för drömjobbet?

Jag är helt sinnessjukt nervös, men jag har ungefär 2 timmars bilterapi att se fram emot, så det hinner säkert ordna till sig. Ja, alltså, jag ska vara där klockan 14:30. Andreas sa att det tar 1,5 till lagligt med lastbil, så egentligen är jag väl jättetidigt ute om jag åker 2,5 timme innan utsatt tid - med personbil. Men va fan, jag är hellre på den säkra sidan. Måste ju ha marginal att köra vilse på med. Och aldrig i livet att jag tänker vara försenad till en sån här viktig intervju, det finns lixom inte på världskartan.

Gaaaaaaaah!

(Det där var ungefär mitt panik-skrik)
Nåja, naglarna är målade och håret är plattat, kläderna är på, tänderna är borstade, väskan är packad och musiken är redo. Jag själv... ja jag är i upplösningstillstånd, men det hör ju till. Jag är van, kan vi säga.

Hahahaha Andreas - här är en kommentar i din smak. Jag berättade precis för en bekant att jag skulle åka nu strax när jag ska vara framme kl 14:30..

- "ojojoj.. 2.5 timme?? Ska du cykla eller??;P"

Tre, två, ett...
NU ÅKER VI!

Efter påtryckningar från både höger och vänster så svarade jag på Nordeas mail och bad dem förtydliga sig, då det faktiskt var ett rätt knöligt sätt att svara på när jag redan varit på intervju.

Men jag hade ju rätt ganska rätt i att jag inte hade fått jobbet iaf. Det var rätt väntat.
Nya tag!

Jag fick det här jobbet från en kvinna på Nordea, tidigare idag.




Men alltså, jag har ju redan varit på intervju. Det var ju i måndags.
Betyder det då att jag inte har fått jobbet?

Om någon missat det;

På tisdag ska jag till Sollefteå! Jag ska på arbetsintervju för jobbet på Mittsvenska Ridsportförbundet!

Oh my god. Det är ungefär så det känns. Overkligt. Jobbet på Mittsvenska är drömjobbet, så enkelt är det. Det är så det känns just nu.

Jag är ju en sån här som går händelserna ungefär 20 steg i förväg. Därför har jag funderat ut en hel hög möjliga scenarios.

1) Jag blir inte erbjuden något jobb, varken hos Nordea eller Mittsvenska
Fine. Då vet man ju. Då är det bara att "göra om, göra rätt". Fortsätta söka jobb, och hoppas att det dyker upp något bra så snart som möjligt.

2) Jag blir erbjuden jobbet hos Nordea, men inte hos Mittsvenska
Ganska enkelt scenario, då tackar jag ju självklart ja till det som erbjuds. Inga större problem, jag bor kvar där jag bor, pendlingen blir en piece-of-cake och livet går vidare.

3) Jag blir erbjuden jobb hos Mittsvenska, men inte hos Nordea
Nu börjar grubblerierna. Som sagt, det är drömjobbet, och jag har ingen lust att tacka nej till det. Men det är ju inte fullt lika smidigt. För det första så är det i Sollefteå. Alltså måste jag flytta. Bara det är ju en sjukt stor omställning. Sälja lägenheten, skaffa nytt boende. Bök och stök. Men kanske värt det?

4) Jag blir erbjuden både jobbet på Nordea och jobbet på Mittsvenska
Det här är nästan det värsta som kan hända. För då lär jag måsta ta ett beslut som jag inte vill ta. Men det går inte att välja en deltidstjänst på annan ort före en heltidstjänst där man bor. Det är egentligen inte svårare än så. Om man inte räknar med att deltidsjobbet är "drömjobbet"... :(


Nåja, det är som sagt ingenting man kan göra någonting åt. Jag ska först och främst åka på intervjun i Sollefteå, och sedan får vi se vad man får för besked från de olika jobben. Fast just nu vet jag inte ens vad jag hoppas på. Snacka om kluvet...

30 sommarjobbsplatser och 16 ordinarie, och de 16 är till TV-supporten?! Vem fan snackar om arbetsbrist...?! Nåja, jag ska på intervju för annat, bättre, på måndag. Då jävlar...

Ja, natten var ju som sagt ingen höjdare. Men jag tog mig i kragen, och jag gick till jobbet. Min konsultchef ringde när jag var på väg dit, ville kolla läget, och jag sa som det var , jag var nervös, hade knappt sovit, men jag ville göra ett försök. Kändes som rätt sak att göra.

Väl på plats. Det tog mig först och främst nästan 20 minuter innan mitt användarkonto till windows återöppnads, det hade spärrats eftersom jag inte använt det på så länge. Bättre sent än aldrig. Sedan tog det mig strax över en timme att kolla igenom de nästan 600 mail som jag fått under den tid jag varit borta. Och då läste jag kanske max 10 av dem noggrant, resten var "säljspam", driftrapporter, resultatrapporter, mail om passbyten osv osv osv. Kollade igenom KANA och intranätet för att ha koll på alla nyheter... Men sen gick det bara utför.

Jag tog några ärenden, men det kändes verkligen inte bra. Jag kan inte sätta fingret på det, men det har aldrig känts på det viset tidigare. Det var väl inte att jag kände mig osäker på jobbet, för jag kan jobbet. Det var nåt annat. Total panik, och oavsett anledningen så är det inte det minsta kul.

Det är inte värt det. Varför ska jag sitta där och må piss i en eller fem dagar, när jag ändå är uppsagd? Jag har inga samvetskval för att jag gick hem redan innan lunch: Jag tycker jag gjorde en bra grej som ens bestämde mig för att gå dit. Så även om jag på ett sätt ser det som ett totalt misslyckande så känns det ändå liiiite bra. Så, nu är jag klar med både SC och CH. Sista "anhalten" blir att bjuda teamet (och eventuellt ett annat litet team) på fika nästa vecka, och tacka för mig då. Inte för att jag tror att någon kommer sakna mig, på ett sånt där ställe är man en i mängden. Men jag har ändå varit där i snart 1,5 år så det får bli fika varesig de vill eller inte. Sådetså!

Sicken skit-natt det har varit.. Usch... Tråk och stök och patiens-läggande till förbannelse. Gud vad bra det här känns! (Nån som kan tolka ironi?).

Men ja, nu är det dags för jobb igen då. För första gången på ungefär 1,5 månad. Jag känner mig sisådär lagomt inspirerad ska jag väl erkänna. Jag har ingen lust att förklara sjukskrivningen för folk som frågar, och jag har ingen lust att berätta att jag har fått sparken. Det känns riktigt jävla pissigt faktiskt. Men jag har gett mig fan på att det ska gå. I absolut värsta fall får jag prata med Previa, och rådgöra med dem. Vet att jag har Dr Vårdcentral i ryggen, han stöttar mig oavsett vad jag bestämmer mig för att göra. Det känns faktiskt riktigt bra.

Men men, nu ska vi inte måla fan på väggen. Vi får se hur det går. Den dåliga känslan kanske släpper när jag väl kommer till jobbet, jag hoppas det. Jag hoppas verkligen det. Jag vill sluta med flaggan i topp.

Nej, dags att bege sig... Håll tummen för mig..

Inte jag. Tjuvkollade på deklarationen (e-legitimation är bra) och upptäckte att jag påstås ska betala tillbaka 1300 spänn. Det finns inte en chans i universum att jag vill göra det. Vem vill, lixom. Men jag tänkte, eftersom jag pendlat till och från härnösand i ett års tid nu, borde jag inte då ha rätt att göra reseavdrag?

Problemet är bara att jag inte är 100% säker på om jag får göra det, och om jag får, har jag då räknat rätt? Jag hoppas svaret på båda de frågorna är ja, för i så fall känns det genast mycket bättre.. MEN, jag skulle alltså behöva lite hjälp av nån smart person så att det faktiskt blir rätt.

(Det är för övrigt första gången på alla mina år som jag får så "hög" restskatt. Jag fick på 300 kr en gång, men annars har jag alltid fått tillbaka.)



Vi kan sammanfatta med att det är en sjukt stor skillnad på om jag får göra avdrag eller inte. Det handlar om många dagar, ungefär 200, med 10 mil per dag. You do the math. Även minus de 9000 kronorna som man inte får räkna med så är det en hiskelig summa pengar. Som jag vill ha, såklart, men det ska ju vara korrekt gjort med...

Hjälp!

Det var väl ett intressant "turn of events"? De söker ju säljande personal till teknisk support, och det borde väl jag vara awesom på, en fantastisk kandidat, eftersom det är precis vad jag jobbat med de senaste 1,5 året (ungefär). Man kan ju tycka, att utav alla som kommer söka det där jobbet, så borde ju jag vara den mest rutinerade sökanden. Och eftersom jag fick gå på grund av arbetsbrist, så kan de ju inte hävda att jag inte var tillräckligt bra? Eller?

Nåja, ska bli intressant att se om de ens besvarar min ansökan på något vis, eller om jag får ett standardsvar med många sökande till få platser och tack för visat intresse. Det är väl ungefär det som jag tror kommer hända.

Vem får rätt?

Mötet med jobbet är avklarat. Och som jag misstänkte så fick jag sparken. Både från CH och från SC. Arbetsbrist, kallas det för, och eftersom CH inte kan erbjuda mig jobb, så kan inte heller SC behålla mig. Och då kommer nästa fråga: Hur går det ihop med "arbetsbrist", och det faktum att CH sedan den 2 mars har en annons ute på ams.se där de söker personal till supporten?

Nej, du behöver inte fråga om jag är med i facket. För svaret är nej. Och jag behöver inte heller någon föreläsning om hur korkad jag är som inte gått med, tro mig, jag är mer än medveten om hur dum jag är. Eller varit. Att man lärt sig till nästa gång är en klen tröst, men det hjälper inte med kommentarer som "Om du hade varit med i facket så...". JAG VET! Jag tar hellre emot förslag på saker jag kan göra som icke-fackansluten. Om jag nu ens ska göra nåt.

Det som jag vet att jag ska göra, det är att skriva jordens bästa arbetsansökning och ge 500% för att få jobbet på Mittsvenska i Sollefteå. Okej, jag vill egentligen inte jobba i sollefteå, men jobbet i sig känns som skapat för mig. Så varför inte?

Satt och tråksurfade och med tanke på ett tidigare inlägg så kom jag på att jag kunde ju kolla om det finns nåt intressant på arbetsförmedlingens sida. Det kan man man ju lätt säga att det fanns... Jag tror jag hittade drömjobbet (eller åtminstone bra mycket i närheten).

Vad är då problemet? Jo, det ligger dels inte i närheten av där jag bor (okej, allt är relativt), nämligen Sollefteå och för det andra så är det bara på deltid. JÄVLA SKIT säger man då. För inte nog med jag tror att det skulle vara ett sjukt roligt och intressant jobb: jag tror att jag skulle kunna vara riktigt jäkla bra på det. Hur ofta säger man det?

Vad är det för jobb då? Jo detta: (Erkänn att det står ERIKAS JOBB skrivet över hela annonsen?)

Okej, here's the deal. Av diverse anledningar som jag inte tänker gå in närmre på, så har jag väl i princip sedan jag fick mitt nuvarande jobb haft perioder då jag varit osäker på om jag får jobba kvar. Det handlar inte om att jag misssköter mig, men anställningsformen är ju sådan som konsult att man ibland kanske sitter lite lösare. Eller så är det bara så i mitt huvud, men det är åtminstone den känslan som jag haft.

Just nu är jag sjukskriven. Det är väl inte direkt någon hemlighet längre eftersom de flesta vet om det. Jag är stressad och sover knappt någonting, och företagshälsovården har därför bestämt (?) att jag ska vara sjukskriven. Börja slappna av igen, så jag inte blir knäckt av jobbet och allt annat runtomkring mig.

När hon föreslog (?) sjukskrivning så fick jag panik. Jag var helt övertygad om att ytterligare ett sjuktillfälle kommer att leda till att jag får sparken. Den känslan har hängt med sen samma dag jag blev sjukskriven. Läkaren på Previa tog dock upp detta med min arbetsgivare som "lovade" (?) att jag inte kommer få sparken bara för att jag blir sjukskriven. Och det var ju skönt att höra.

Idag ringde min konsultchef och ville ha ett möte, så snabbt som möjligt, imorgon. Så nu har jag haft panik ända sedan det samtalet. Jag har ingen aning om vad det handlar om, och därav frågan i rubriken - Kommer jag få sparken nu? Fy fan, jag har så ont i magen.

(Har dock haft en paus i paniken de senaste 2 timmarna eftersom Andreas varit här och hjälpt mig försöka bygga ihop projekt klösmöbel - vilket ser ut att bli ett lyckat projekt när det är klart. Just nu är det halvklart. Mer om det i ett annat inlägg).

Gissa hur lätt det är att försöka slappna av och må bättre, när man hela tiden har känslan av att man kommer få sparken vilken dag som helst? OBS - Jag har verkligen ingen aning om huruvida det kommer ske eller inte, men rädslan finns där ändå. Rädsla är inte alltid logisk.

Och jag vet, "Så har de inte rätt att göra". I've heard it before. Men där kommer det där med konsult in i bilden. Jag tror (min rädsla tror) att det inte är nåt större problem att göra sig av med folk om man bara har bestämt sig för det. Nåja, det är väl dumt att oroa sig i onödan, det kanske inte alls är någon som ska få sparken. Helst inte jag. Fast jag kommer oroa mig ändå. Det är lixom sån som jag är... Great!

Det händer ju ibland att man kastar ett öga på arbetsförmedlingens sida. Av ren nyfikenhet lixom. Och då kollar man ju alla möjliga städare och regioner. Själv kollar jag mest om det finns några häst-relaterade jobb, och döm om min förvåning när det finns ett jobb som hästskötare i Västernorrland?! Kors i taket, ungefär. Problemet är att det är "fel" ställe i västernorrland. Sollefteå. Vill man verkligen flytta sig dit, även om det kanske är drömjobbet?

Ångest.se ...

Jo, jag ska nog söka det. Av ren nyfikenhet, återigen. För att se om jag med min utbildning har något att komma med. Sen får jag väl ta ställning senare beroende om jag ens får en intervju. Och förresten, är det nån som vet hur det fungerar med tjänstledighet? Får vem som helst söka sånt, även om man är konsultanställd? Kunde ju vara bra att veta...!

Lyssnar på Rhianna - S&M




Moahahhahaa
Bra låt!