Drömde elaka mardrömmar inatt. Fy fan. Det var storm och jag var med Lillebror i kovland och tittade på ridlektioner. Sen kom det en storm. Ja ni vet, ungefär som den som varit eller nåt liknande. På något vis hade alla hästarna kommit lösa, och min älskade Diana (rip ♥) stog som fastfrusen när det började knaka i träden.

Alla människor runt omkring  sprang omkring och försökte samla ihop hästar och hundar, men eftersom Diana stog stilla så var det ingen som tänkte på henne. Sen knakade det till, ett träd knäcktes och föll rakt över henne... Och jag skrek.

Ungefär här någonstans vaknade jag. Jag hade en sån sjuk obehagskänsla i hela kroppen och mådde riktigt riktigt dåligt. Tänkte dock att känslan borde ju rimligtvis släppa nu när jag är vaken, för jag vet ju att Diana redan är borta sedan ett år tillbaka, så det är ju ingenting sånt jag behöver oroa mig över. Men känslan sitter kvar, och jag känner mig helt förstörd.

Den här jävla veckan alltså. Jag behöver verkligen nånting positivt nu.

Det är trökig känsla. Just sayin.

(Och ja, trökig är ett ord även om inte WF skulle godkänna det!)

Jag hatar pengar. Pengar är skit. Åtminstone när man inte har några.

Jag väntar på besked från FK om när jag får nästa utbetalning. På "Mina sidor" finns ingen kommande utbetalning registrerad, och den brukar finnas där ett par dagar innan. Däremot står det som "allmän information" att avvikande utbetalning sker den 23 december, alltså på fredag. Ungefär som om man vore en normal människa. Men det känns lite oroväckande att det ändå inte finns något kommande utbetalning registrerad på just min sida.

nervös.nu

Jag förstår inte hur vissa människor fungerar. För ganska precis två år sedan träffade jag en kille [A]. Vi umgicks lite under "jullovet" (han bor inte i stan) och sen var det väl inte mkt mer med det. Vi hördes via telefon emellanåt. På vårkanten träffade jag sedan [B] som jag sedan höll ihop med i några månader, [A] tog dock detta som en förloämpning eftersom han ansåg att han hade "förtur". Jag försökte förklara att det inte riktigt funkar på det viset, och att jag ju även tidigare sagt till honom att jag inte är intresserad av honom på det viset. Varje gång vi hördes av så gnällde och skällde han över att jag aldrig hörde av mig. Jag tycker inte det är så charmigt att bli utskälld, vilket jag även sa, och sedan försökte jag väl avsluta vår kontakt.

När det tog slut med [B] så började han höra av sig igen. Lite som att "Jamen NU är det väl min tur". Jag sa som det var, jag är inte intresserad av honom på det viset, men sa att visst kan vi väl ses som vänner. Det dög inte, och så fick jag ytterligare en radda utskällningar över att jag inte hört av mig om hur dålig jag är.

Ja, jag är väl elak och dum då. Jag hör inte av mig till honom, vill inte ge honom några idéer. Han hör ändå av sig ibland, verkar vara på bra humör, positiv och glad, så då är det klart jag svarar. Men oftast tar det väl bara ett par meningsutbyten innan han kommer med alla sina anklagelser och "Jaha, så du har gett upp hoppet helt om oss?" och jag bah VADÅ FÖR HOPP?! Tröttsamt... Jag hatar att vara "elak" och vara den som hela tiden "dissar" honom, men vad fan ska jag annars göra?

Han har bjudit ner mig till västkusten för att hälsa på flera gånger. Oftast har det av en slump sammanfallit med att jag träffat någon, och då tycker inte jag det känns okej att åka ner och hälsa på honom, även om JAG inte ser honom som något annat än en vän. (Knappt ens det nu längre...) Han verkar tycka att det är fullkomligt rimligt att vi ska ha ett distansförhållande, trots att han gång på gång anklagar mig (helt korrekt dessutom) för att vara ointresserad av honom. Jag är inte intresserad. Inte ens lite. Och det har jag sagt. MÅNGA gånger.

Suuuuuck!
Börjar bli något less alltså...

Snacka om att den här dagen har börjat helt jävla fel. Jag hade väl visserligen redan anat det, men CSN var inte minsta lilla samarbetsvilliga. Vilket innebär att det kommer bli rätt klent med julklappar i år. Ni får januariklappar istället, så har ni nåt att se fram emot även efter nyår. Eller så satsar jag på mellandagsklappar. Det känns ju också som en fungerande idé!

Men men. Allt löser sig på ett eller annat sätt.

Jaaa jag är ett förbannat jävla klantarsel. Fatta hur störande det är när man tror att man har stenkoll på saker, och så visar det sig att man inte har det?! Åhhh jag blir totalt vansinnig, både på "dem" och på mig, men givetvis mest på mig själv för att jag var naiv och trodde att saker och ting bara skulle funka. Idioti, total jävla idioti.

Imorn blir det en jävla massa telefonerande, för det här går ju inte.... MORR.

Happ. Nu har det hänt igen. Jävla fan. Kan du vara så snäll och kliva ut ur min hjärna, jag har inte lust med grubbla över nåt som jag redan vet är ett hopplöst fall.

Så.

Be gone!
Tank you...

Äsch.. det funkade inte... Nytt försök om en stund.
Godnatt så länge.

Just nu känns det mest tomt, pissigt och eländigt.
En sån där natt då man inte vill vara ensam, men man vill inte vara "bland folk" heller.
Gud så kul man kan ha det då. Lika bra att gå och lägga sig, ny dag imorn...

Jag fick för ungefär en kvart sedan ett reklammejl från Modo Hockey, att om jag handlar genom Sponsorhuset så tjänar Modo på det. Ptja, jag tänkte att jag följer länken och ser vart jag hamnar. 

Jävligt dum idé. Jävligt dum. Jag har fortfarande ont i ögonen.

Alla som någon gång sett färger vet att det är en rätt dum idé att blanda rött och grönt. Eller som i detta fall; grön text på röd bakgrund. En jäääävligt dålig idé.

Jag tänker inte lägga upp bilden i bloggen för jag vill inte att de ska komma upp varje gång man öppnar sidan. Men jag tänker däremot länka till den. Men helt seriöst så varnar jag för att man (eller åtminstone jag) får ont i ögonen av den.

Idag är motviljan total igen. Verkligen T-O-T-A-L. Jag hatar när det känns så.  Och jag vet inte riktigt hur jag ska vända på det, speciellt inte när jag vet vad som är orsaken till motviljan, men att den orsaken inte går att luftas med världen. Än. Om ens någonsin. Fan.

Aja. Jobba. Barn. Undervisning. Kul?

anusråtta.anknäbb.apa.buffel.byracka.bäver.dinosaur.fiskmås.giraff.grodjävel.kossa.myggtönt

.råtta.skata.smilfink.tandapa!flatlus.pungråtta.råttskrälle.pissråtta.pottsork.parasit.aphjärna.

pucko.dåre.fjant.idiot.knäppskalle.nolla.fån.pappskalle.pucko.idiot.mupp.fan.fanskap.jävlajävel

.kräk.djur.fä.nolla.ärthjärna

ARGAORD.ARGAORD.ARGAORD!

Det känns alltid friskt i luften efter att det har regnat. Som att någon bildligt talat har rensat luften.

Men det finns en klar nackdel till efter-regn. Mask. Äckliga små ringlande daggmaskar. Skitäckliga, och ärligt talat, har ni aldrig känt att det luktar mask? Or is it just me? På vissa ställen kommer det en väldigt ... jag kan inte ens beskriva den, men en lukt, och det luktar mask. Skitäckligt. Var ut på parkeringen nyss och det fullkomligt vimlar av daggmask. Vissa levande, andra överkörda - alla lika äckliga.

(And don't get me started on när det faktiskt regnar och alla grodor kommer fram... Uuuuuuuuusch!)

Och sen finns det är helt jävla urblåsta människor. Allvarligt talat. Läs DET HÄR blogginlägget på hockeysverige's sida (det handlar om manligt och kvinnligt - inte hockey!) och försök övertyga mig om att den här "mannen" inte är kvar på stenåldern. Seriöst.

Om vi kvinnor nu är överlägsna när det gäller städning (och enligt honom även det enda som vi är bättre än män på) så ska jag gladeligen ta fram min städutrustning och sopa till honom så att han aldrig kommer glömma det...

Jag har ingen lust, jag orkar inte, jag vill inte, men framförallt så har jag ingen lust. Till vad? Det mesta. Fatta vilken störande känsla det är. Jag vill bara krypa ner i sängen igen och sova bort... ja jag vet inte ens hur lång tid jag vill sova bort, men åtminstone tills den här känslan behagar försvinna.

Jag borde städa. Helst idag, men som sista utväg imorn eftersom jag får snabbbesök en sväng imorn och då vill man ju ändå att det ska se hyfsat ut, oavsett vem som kommer Så jag borde städa. Jag ska strax åka till hospitalet för mitt första besök på Affektiva, jag har ingen aning om hur det kommer gå och jag har blivit tilldelad en manlig kontakt vilket aldrig känns bra, men som säkert kan bli bra ändå. Jag blir väl bara extra nervös då antar jag. Jag borde gå. Promenera alltså. Inte just nu, men typ sen. Fast det kommer jag känna att ja inte hinner, så då kommer jag sätta mig vid datorn eller tv:n, för att sedan inse att jag ju hade kunnat ägna den där timmen av ångest till att promenera istället. Varför kan jag inse det nu, men inte sen, för att sedan inse det igen lite senare? Störande.

Ikväll ska jag, Emma och Therese gå ut o äta och så blir det bio. Det kommer säkert bli jättetrevligt, fast just i skrivande stund har jag ingen lust med det heller. Men det är ju som det brukar vara iofs, och sen brukar jag få riktigt trevligt ändå, det är sällan jag ångrar att jag gör sånt liksom. Men just nu... hrm... Aja. Det löser sig. Mat är gott och film är förhoppningsvis underhållande, så kör i vind.

Jag borde baka. Jag hade ju världens husmors-inspiration härom veckan, men den är som bortblåst. På tisdag är det födelsedag, och jag som alltid brukar vara dyngpeppad inför födelsedagen känner bara att det ska bli besvärligt. Måste baka, måste städa, måste göra tårta, måste pyssla, pynta, fixa och dona. Jag måste få tummen ur, för jag vet att det går bra när jag väl sätter igång, men då var vi ju tillbaka till det där jäkla motivationskontot som just nu är mer tomt än någonsin.

Suuuuuck!

Sådär, nu har jag gnällt en stund. Nu ska jag strax bege mig iväg mot hospitalet. Alltid bra att vara ute i god tid, speciellt när man är nervös. Haha.

Over and out

Varför blir det alltid likadant? Man tror att man kan lita på folk och sen kommer sanningen fram. För let's face it, förr eller senare kommer sanningen alltid fram. Och någon man trodde var en vettig människa framstår istället som århundradets skit. Varför i hela friden måste man hålla på att ljuga om både det ena och det andra?

Tröttsamt. Så jävla tröttsamt.

Lyckat att både Bloglovin och "My blog posts" (på facebook) verkar ha fått spunk.

Annars väntar jag på att nån slags hantverkare ska komma hit o kolla nå värme-tjosan. Jag sov när de ringde på. Sen ringde de o sa att de behövde komma in, men att de skulle äta lunch först. Hanterverkarlunch = de kommer imorn? Nää snäll Erika.. Men nu är jag ju vaken iaf, så nu kan de få komma...

Jag kan inte sova. Orolig känsla i kroppen, kan inte riktigt slappna av...
Hum hum hum...

Random flum


Skylt utanför Willys i Skönsberg. De har humor!



Fick låna nå putsjox av Andreas som ska göra det svarta svartare. Verkar ju funka! Fast det mattades av rätt rejält när det torkade in. Så jag ska nog ta en vända till idag. Tror jag. Om vädret tillåter vill säga.



Man kan ju bli sinnessjuk för mindre... (Klicka på bilden)



Hahahahaha!



Framförallt.... Jag saknar jobbet/jobben inom ridsporten, eller som ungdomsledare överhuvudtaget. Det var nånting som jag faktiskt kände att jag var bra på, och där jag tillfärde nånting. Jag var inte bara en i mängden, utan jag var instruktör, ledare, "fröken", någon som hade koll.

Lapparna på bilden är från ULK:en (Ungdomsledarkurs). Hur några av de andra deltagarna uppfattade mig. Jag var fan i mitt esse då, jag har aldrig känt att jag var mer på rätt plats än då. Jag hade åsikter, tankar, idéer och det bästa av allt: jag kunde ventilera dem med andra! Jag satt inte bara tyst på mitt lilla hörn av världen och behöll tankarna för mig själv.

Ellens lapp. "Kompentent".

Den lappen, helt ensam, sporrar mig mer till att söka mig tillbaka till ridsporten än någonting annat. För jag är fan det. Kompetent. Jag kan.

Jaja. Kanske ska läsa lite ur den här fantastiskt upphetsande boken (den som inte förstår sarkasmen kan lämna bloggen omedelbums) så kanske man kan sova lite.

Ja alltså, den har faktiskt sina intressanta delar. Ganska mkt är ganska intressant, faktiskt. Fast jag är inte riktigt på humör just nu. Nu vill jag att oroskänslan ska försvinna så jag kan få lite sömn i kroppen. Thank you!

Jag har en överväldigande känsla över att det är nånting jag sagt att jag ska göra idag, men jag kan för allt i världen inte komma på vad. Jag kan inte komma på om det är nåt jag tror att jag ska göra själv eller med sällskap, men än så länge är det ingen som efterlyst mig och sagt att jag är sen till något, så det är säkert nåt jag kommit överens med mig själv om. Och i så fall är det väl inte hela världen om jag har glömt det.

Men det är en störande känsla...! Jag och mitt minne alltså...

Min moster Eva skrev på FB inatt att hon satt och förberedde och hjälpte kusin Joel med sin sommarläxa. Allvarligt talat?! Sommarläxa?


Erika says: "Nåt sånt hade vi inte på min tid".

Åhh, jag kände för det första att den meningen gjorde mig 10 år äldre i ett nafs. Men för det andra, seriöst, sommarläxa? Really? Ett kompendium på 70 sidor!? Personligen tycker jag det låter helt vansinnigt. Sommalov ska vara lov, och jag tycker fortfarande att även helger ska vara läxfria.

Nu vet jag ju inte bakgrunden till varför de fått sommarläxa visserligen, men jag tänker ändå bestämma mig för att tycka att det låter helknäppt. Speciellt när det inte är nåt litet häfte som ska göras, utan nåt mer rejält.

Aja. Morgontrött och snurrig. Jag återkommer när jag är mer vaken...