Ja, så kan man säga det. Jävla skit. Fans jävla skits helvetes jävla fan. Plus femtioelva svordomar till.

Bet precis sönder en tand. "Bara en tugga innan jag ska borsta tänderna". Smart. Jävligt smart! En kant på en hörntand visserligen, så det är väl inte så farligt "rent estetiskt", men det är inte bra. Det är tammefan allt annat än bra. Det kommer bli dyrt, det känner jag på mig. FAN. Fan, fan, fan. Inte nog med att jag har tandläkarskräck, jag har även ett extremt allvarligt fall av betala-tandläkaren-skräck.

Dessutom svalde jag tandflisan innan jag hann reagera. Tänk om den är vass. Tänk om den river sönder magsäcken på mig nu. Jag har sett Greys, och jag har sett House. Jag vet att shit happens! Små rivsår blir stora operationer! Eller ja, så allvarligt kanske det inte är, men ändå. Ni fattar.

Jävla skit. :(

Känslor kan vara jävulskt bökiga saker att ha att göra med. Eller helt fantastiska. Eller mer eller mindre likgiltiga.

I DBT:n nu så har vi börjat med ett kapitel som heter "Att reglera känslor". Jag tror att jag kan ha rätt mkt nytta av det här. Jag är en känslomänniska. Jag känner MYCKET av det mesta. Det är liksom allt eller inget. Detta har bland annat Andreas påtalat MÅNGA gånger. Och jag är medveten om det, men jag kan inte styra det även när jag försöker. Så nu ska vi alltså träna oss i att reglera våra känslor. Jag har fått väldigt klart förklarat för mig att det inte handlar om att begränsa känslorna, eller att ta bort dem, utan helt enkelt reglera dem. Observera och beskriva.

Vi fick en hemuppgift, som handlar just om att observera och beskriva känslor.

---

"Välj en aktuell eller vanligt förekommande känsla och fyll i detta blad så detaljerat som möjligt. Om det som utlöste känslan var en annan känsla (t ex rädsla som ledde till att du blev arg på dig själv) fyller du i ett blad för den känslan med. Skriv på baksidan om du behöver mer utrymme.

Känsla: _____________________ Intensitet (0-100): ______________

Utlösande händelse för känslan (vem, vad, när, var)? Vad satte igång känslan?

Tolkningar (tankar, övertygelser) av situationen?

Fysiska förändringar och upplevelser: Hur kändes det i kroppen?

Kroppsspråk: Ansiktsuttryck? Hållning? Gester?

Impulser att handla: Vad ville jag göra? Vad ville jag säga?

Vad jag sade och gjorde i situationen (så exakt som möjligt):

Vilka följder hade känslan (på sinnesstämningen, andra känslor beteende, tankar, minnen, kroppen osv)?

---

Alltså, förstå hur SVÅR den här uppgiften är, om man vill göra den på rätt sätt? Det är klart att man kan "fejka" och ta en enkel känsla, så som glädje, lättnad, kärlek och så vidare, men då tappar ju övningen sin mening. Tänk dig istället att beskriva en känsla som ångest. Ilska. Irritation. Sorg. Ensamhet. Tunga känslor. Det är då övningen blir enormt svår. Men troligtvis även precis lika nyttig som jobbig.

Happ. Nu ska jag gå ner till tvättstugan. Hej så länge.

Jag vet inte om det egentligen är så bra att jag bloggar, eller hur mkt mer bloggande det kommer bli under dagen. Jag försöker visserligen att skriva bara med vänsterhanden, men det går ju såååå sjukt långsamt så man smyger ju dit högerhanden med. Och vad är felet med det då, kanske ni tänker? Jo, min högra handled är helt fucked-up idag. Jag har vaknat flera gånger inatt av att den bara värkt så inåt helvete. Nu vet jag ju inte vad jag gjort med den medans jag sovit, men när jag vaknat har den iaf legat helt opåverkad och slätt längs madrassen, utan några konstiga vinklar. Men gjort ont.

Förutom det är jag nöjd med dagen. Lillebror var såå duktig på morgonpromenaden, vi mötte flera hundar och han brydde sig inte en gång. Den enda han tittade efter var en enorm (jag skämtar inte, den var groteskt stor) rottweiler som stog och stirrade på oss, men det var kanske 10 meter emellan oss. Rottisen och h*ns ägare stog dessutom stilla på gräsmattan och väntade på att vi skulle passera, så det gick hur bra som helst.

Vänta lite, jag skulle ju inte blogga. Handleden har sagt ifrån hela tiden men jag har blivit mästare på att ignorera. Men nu ska jag nog lyssna. Jag ska ju dessutom åka iväg till affektiva om en stund för veckans drabbning. That reminds me, idag ska jag fan ta en atarax innan... Tror jag. Äh fan, jag vet inte. Jag vill ju vara med och närvarande, men jag vill kunna vara med och inte behöva "försvinna in i erika-världen" när nåt blir för jobbigt. Ataraxen blir man ju lite slö och "bedövad" av, ångestdämpande helt enkelt. Men det känns som att man fuskar om man knarkar bort det jobbiga, då kanske man missar resten med. Nej, vi kör tredje gången tablettfritt idag, så får vi se nästa vecka hur det känns då.

Ooooch som vanligt fortsätter jag mata på med ordbajs även när jag sagt att jag ska avsluta. Nu får det vara nog. Jag sjunger en sång så länge istället.

Jag fick för några dagar sedan en kommentar av Joanna, där hon gav en positiv kommentar om hur öppen jag är med en hel del saker. Jag tycker det är skönt att kunna vara öppen, att slippa smyga och gömma och låtsas att allt är bra hela tiden. Det gör jag så bra IRL, så då är det skönt att kunna släppa det när jag skriver.

Men en sak slog mig. Jag tänkte, om någon utifrån läser mina klagolåtar och humörsvängningsinlägg så kan ju inte det vara så jäkla bra reklam för mig själv, eller hur? Samtidigt som man ju inte vill utge sig för att vara någon man inte är.

Jag tänker faktiskt rätt sällan på hur det jag skriver kan tolkas av folk som inte känner mig. Eller ja, folk rent generellt egentligen. Jag är kanske lite för personlig emellanåt, och jag vet inte om det är en bra eller dålig sak.

Aja. Jag är inte så hemsk eller så ... underlig, som jag kan verka. Eller jo, det är jag. Nästan. Inte riktigt. Ibland.
Gilla läget för fan, jag har mina positiva sidor med... ;) Och förresten, vem har sagt att det inte är nåt positivt att vara knepig? ;)

Ibland försöker jag minnas hur det var att hålla på ett lag som gick relativt bra. Ett lag som vann åtminstone hälften av de matcher som spelade, ibland fler än så. Ett lag som mer eller mindre konstant och utan större besvär höll sig på rätt sida om slutspelssträcket.

Nu får man vara glad om man håller sig på rätt sida om kvalseriestrecket, och det är minsann en jävla skillnad. Nu har man hjärtflimmer inför varje match, man räknar varenda poäng, och funderar över varje scenario. Hockeyn kommer att ta död på mig, den kommer att ge mig problem med hjärtat. Och ändå kan jag inte sluta "vara intresserad". Det funkar ju inte riktigt så. Jag kommer vara modoit till den dag då hockeyn tar död på mig. End of story.

Kanske lite ovanligt att ett inlägg som börjar med hockey hamnar under kategorin hälsa, men när jag ändå klagar så kan jag ju fortsätta med resten av krämporna. Handlederna började strejka i förmiddags. Vänstern har dock blivit bättre under dagen, men högern har blivit värre så den har jag precis lindat. Känns alltid bättre när det blir mer stabilt, så att säga. Jo just det, och så har ju de där störiga jävla kliande prickarna kommit tillbaka med. Sjukt störande. Men jag har ju kvar steroid-salvan från förra gången så jag ska väl se till att köra en omgång med den.

Jaja. Man kan ju åtminstone trösta sig med att Modo fortfarande ligger några poäng före Timrå. Klen tröst, men ändå.

En tjejgrej som säkert de allra flesta någon gång fått erfara, av den ena eller den andra anledning, är att mensen är sen. Alltså rent allmänt så tycker jag att mens är pest och pina, eländigt, jobbigt osvosvosv. Men den dagen då mensen ska komma, och den inte kommer... Då börjar man fundera. Om man då under månadens gång haft oskyddat (eller "kondomen sprack-") sex så är ju nojan total.

Fast jag blir ju nojig ändå jag. Som nu tex. Jag skrev ju för drygt en vecka sedan om min förbannade jävla hormonskit som gör att jag ballar ur typ dagen innan mens. Det var alltså i tisdags jag skrev det. Vilket betyder att jag väntade eländet typ dagen efter. Men. icke. sa. nicke. Och jag menar, jag VET att förseningen berott på "stress", ja men ni vet, ibland när man inte riktigt funkar som man ska i hjärnan (fine, mentalt) så kan det ibland försenas bara av det. Och jag vet ju att så var fallet! Ändå börjar man ju noja. Och när man gör det så stressar man ju upp sig, och då kan mensen försenas ytterligare bara av det. Vilken idioti det är, alltså.

Och nej, du vetgirige, jag är helt säker på att jag inte är på smällen. Good shit det åtminstone. För inatt kom "hon". Så nu önskar jag att "hon" försvinner igen. Hahah.

Jag har massattackerat min katt med vattensprutan. Dumjävlarna öppnar ju min byrå och slänger ut allt vad underkläder och strumpor heter ut över hela golvet, för att kunna krypa in i lådorna och sedan förflytta sig neråt, låda för låda. Så då skjuter jag. Och så svär jag. Och så blir jag irriterad.

Fast nu var jag ju redan på dåligt humor sen innan. Jag har varit sån hela dan. Sen jag vaknade, faktiskt. Jag tror det ligger en hel jävla "bus-load" med hormoner bakom. Det är nämligen så, att dagen/dagarna innan mens (äckligt va? Mens, får man verkligen skriva så?!) så blir jag totalt jävla instabil. Irriterad till tusen. Känner mig ensammast i hela världen (men vill absolut INTE umgås med... ja, de flesta. Det finns ett fåtal som funkar). Och vill bara grina. Grina och bara ... jag vet inte vad jag vill, jag bara vill slippa skiten. Och trots att jag nu vet vad det beror på så kommer det ändå oftast som en överraskning, varje månad. Oftast fattar jag inte förrän mensen faktiskt kommer, att det var det som det berodde på. Oftast fattar jag alltså inte det, utan tror på fullaste allvar att nu går världen under för Erika.

Det är lite lustigt hur hjärnan (kroppen/hormoner/whatever) kan spela oss spratt.. eller ja, åtminstone mig. Jag är min hjärnas lättlurade lilla bitch. Just nu är min hjärna dessutom 100% schizofren eftersom den en sekund skriker "Va med mig! Låt mig inte vara ensam! Jag vill vara med någon!" samtidigt som den helt och fullt protesterar högljutt med att "Låt mig vara ifred. Jag vill inte träffa nån. Jag vill bara sitta här och tjura och vara eländig tills det går över". Visst låter det hälsosamt? Och det är dessutom bara början av de fantastiska jävla skitlekarna som min hjärna håller på med - dagen/dagarna innan mens. Jag hatar det här.

Det låter som att jag är ett psykfall. Well, I guess I am. Det är inte för mitt eget höga nöjes skull som jag går på affektiva direkt.

Jag bara... jag kan inte lita på mig själv när det är så här. Jag vet inte om det jag känner är den "förstärkta sanningen" eller om jag målar fan på väggen för minsta lilla. Så jag kan inte säga så mkt mer om vad som pågår i mina tankebanor just nu, för jag vet inte om det är JAG som tänker så, eller om det min jävla mens-hjärna.

Jag har aldrig skrivit mens så många gånger i en och samma text tidigare.
Nåja, någon gång ska vara den första antar jag. Nu ska jag gå och lägga mig... Med lite tur kanske jag somnar, annars är det väl bättre att ligga där och tjura än att sitta här och göra detsamma...

Jag ser ett samband, och jag gillar det inte. Sen det började bli kallare så har mina handleder börjat balla ur igen. Jag gillar det inte. Jag har gått nästan hela sommaren och knappt märkt av dem alls, vilket varit helt underbart, men nu har jag börjat få ont igen och då är det handledsskydd eller bandage-aktiga lindor som gäller. Det suger. Det är totalt värdelöst.

Jag hade tänkte att jag skulle byta däck nu här någon dag, för nu börjar minusgraderna komma på nätterna. Och med tanke på att jag ska börja jobba på måndag så skulle det ju kännas bra att ha vinterdäck de mornar när vägarna ännu inte bli torra och o-hala. Jag vill helst inte få sladd på alnöbron och åka ner i vattnet, thank you very much. Men till problemet då: Jag är rätt övertygad om att mina handleder kommer säga artigt Nej tack bara av att bära ut däcken från källaren. Och de kommer säga, lite mindre artigt, Dra åt helvete, när själva däckbytet ska göras. Och om jag mot förmodan lyckas slutföra uppgiften så kommer de att säga: I told you so....

Jag hatar när mina handleder leker besserwisser. Jäkla know-it-all alltså...!

Vaknade imorse med sån sinnessjuk magknip. Inte som jag-har-ätit-nåt-dåligt magknip, utan med mensvärk gånger 500. Så jäääävla ont. Blev helt yr i huvudet och kände mig svimfärdig och i samband me det så blev jag ju illamående med. Urk vilken morgon. Det kom några nissar hit som skulle göra nåt med elementen, och den ena påpekade till och med att jag såg lite vinglig och blek ut. Stabilt.

Jag var uppe kanske en halvtimme efter att de hade gått sen låg jag i sängen och jämrade mig ett tag. Jag kan ärligt talat säga att jag inte varit med om den här gradens ont i magen sen det var städdag nere hos han som inte vill nämnas i bloggen, vilket den gången slutade med att jag fick åka in på akuten. Så visst fanns väl tanken där imorse med... Men till slut somnade jag, trots magen, och när jag vaknade så var allt bra igen. Alltså, lättnaden över att vara smärtfri... Det går ju inte ens att beskriva.

Nu ska jag ta och förflytta min röv in till stan, jag ska lämna ljus åt moster och mamma, en lykta åt syster och mig själv ska sen lämna in på friskis för en sväng i gymet.

Jag tror att jag berättade att jag fått nå skumma kliande prickar på ena handen. Det börade förra veckan, och det har blivit fler och fler under veckan som gått. Så i fredags fick jag nog och gick till vårdcentralen. Fick träffa en AT-läkare och en annan läkare, men ingen av dem verkade veta vad det egentligen är för ngt. Jag fick dock en salva som skulle strykas på utslagen, "steroider". Inte vet jag. Nåt slags hydrocortison antar jag.

Problemet är bara att jag och salvor inte går ihop så bra. Jag tycker inte om klet och kladd, och salvor är både kletiga och kladdiga. Det är en sak om det liksom "sugs upp" av huden ganska snabbt, då är det bra, men det här kletet vägrar ju gå in i huden. Det ligger bara utanpå som en kladdig hinna, liksom. I don't like.

Så därför gjorde jag en egen lösning. Det är säkert inte speciellt smart, för jag är helt övertygad om att den större delen av kletet sugs upp i handduken istället för in i huden, men hur kul är det att gå och lägga sig med en kletig hand/arm då?! Ja, min lösning är alltså att jag lindar in handen/nedre delen av armen i en liten handduk (och "fäster" med ett bandage typ). Works for me. Fast vi får väl se hur lång tid det tar innan det blir bättre eller om jag sabbar läkningen helt och fullt med min "lösning". Själva utslagen har blivit mindre nu iaf, men det kliar fortfarande. Blä!

Tummen upp för hemmagjorda lösningar!

Idag har det alltså varit dubbla läkarbesök på affektiva, både hos psykologen (eller kurator eller vad han nu är, jag vet inte, men jag fick reda på att han heter Kenneth iaf, alltid nåt) och sen hos en läkare (som jag fick reda på heter Tobias. Tobias såg inte alls ut som jag trodde han skulle göra efter att ha pratat med honom i telefon, men skit samma).

K tyckte iaf att jag hade gjort en bra sammanfattning av veckan som gått, och att jag faktiskt även kom till en insikt som jag aldrig ens tänkt på innan. Men det tänker jag INTE berätta för allmänheten, jag måste nog komma till ro med det själv först. T gav mig en del att tänka på, och nu ska vi köra igång med nån vettigare medicinering så jag kommer få sova som en normal människa (kan man ju hoppas på) men det allra bästa: jag har fått F.A.R. Fysisk aktivitet på recept alltså. Så nu kan även jag, som fattig, få träna på annat sätt än ta tråkiga promenader. Skitbra tycker jag. Känns bra att det händer saker, både med behandling på plats och sånt man kan göra hemma. Tummen upp LVN!

Följande meddelande har ikväll lämnats till Erika från Erikas mage:

"HERREGUD MÄNNISKA, ge fan i att ge mig "kryddig" mat första dagen efter en relativt lång period av ingenting kryddat med ingenting, serverat med vatten. Som straff för din oaktsamhet kommer jag idka smärta natten lång. Grattis."

Nej, det var ju elakt sagt. Så är det ju inte! Men idag har jag varit hos psykologen igen. Fast bara att ta sig dit, när man är billös, är ju ett projekt i min värld. Jag hatar att åka buss. Jag tror alltid att jag kommer bli sen när jag åker buss, vilket innebär att jag nästan alltid åker minst "en eller två bussar tidigare" än vad jag egentligen skulle behöva, utifall någon är sen.

Idag var bussen från birsta mot stan sen. Erika stressad. Pratade med mamma i telefon under resan så jag missade hållplatsen i haga, men tänkte att okejdå, jag är ju lite över 1,5 timmar tidig så nog hinner jag byta i stan istället. Jag missade bussen i stan eftersom bussen från birsta var sen. Fina tider. Erika stressad.

Det är dock inte så mkt att göra åt att man missat bussen. Man får bara snällt vänta på nästa. Så medans jag väntade så gick jag o köpte en glass och knäppte kort på tre drakar. Har ju fortfarande planen att fota stans alla drakar, men har inte riktigt fått tummen ur än. Men men.

Ja hur som helst, vidare upp mot sjukhuset med nästa buss. En buss som glömde att stanna på "min" hållplats. Erika stressad. Men men, jag fick komma av tillslut ändå, och jag kom in på the clinic i god tid. Väldigt god tid, haha. Aja. Det var eventuellt sista gången på bedömningsenheten iaf, nu ska remiss skickas till Affektiva och sen får vi se när jag får tid det. "Det kan vara viss väntetid" nu i semestertider. No shit. Så om det drar ut på tiden lite för mkt så har jag ändå fått en uppföljningstid med nuvarande kontaktperson, sista veckan i augsusti. Om två månader alltså. Om jag inte får tid på Affektiva innan. Jösses.

Aja. Nu ska jag väl snart ge mig iväg och vara lite tv-tittningssällskap som det verkar, kan ju vara trevligt. Och om det inte blir så, då ska jag vara tv-tittningssällskap åt mig själv. Haha! Funkar ju bra det med.

Puss så länge på er alla söta knäppgökar därute...

... och jag som inte ens har en snopp att sätta dem på! Eller att sätta på? Ääääsch.

Osch, nu blev hon grov i munnen, fina flickan.

Gjorde nåt test på gratiskondomer.nu för ett tag sedan, kommer inte riktigt ihåg när det var. Sådär lite på kul, bara. Idag fick jag ett kuvert med posten, och i det låg en lapp om att jag hade haft alla rätt på testet och att jag ju måste vara nåt redigt kondomproffs, och därför fick jag två kondomer till. HAHA!


De var ju lite roliga åtminstone ;)
Fast den jag köpte i Jönköping var ju ändå lite sötare :P

Okej, det går skitdåligt att ta närbilder med mobilkameran, och någon annan kamera har jag inte. Tanken var att jag skulle visa det gröna på mitt högra ringfinger. Det syns knappt på den här bilden, men man kan ana det lite.

Hur som helst så gör det ONT! Fingret är lite svullet, lite rött på just den sidan där det gröna sitter, och fingertoppen är alldeles varm. Och så gör det ont, om ni hade missat det. Jag har fått två teorier hittills:

1. Blåmärke. För ganska längesedan (allt är relativt) så bröt jag just den här nageln, mitt på fingret, och ont så inåt helvete gjorde det. Men fick inga sviter av det direkt. Så det är teori ett, att det är ett sent blåmärke. Lösning: Avvakta

2. Var. Äckel-päcke med andra ord. Att det är nån slags infektion. Lösning: Sticka hål på skiten och/eller sätta ett omslag med koksaltlösning för att dra ut eländet. AAAAAJ.

Slutsats: Jag hoppas på ett blåmärke och avvaktar.

Jag och mina öron, det är ju en evighetshistoria. Har nu legat och irriterat mig en längre stund på att det kliar nåt så sjukt mkt i ena örat, så till slut tar jag en tops för att klia tillbaka lite (ja, jag vet, man ska vara försiktig med tops och det är jag). När jag (ursäkta detaljerna) grävt runt lite och tar ut den så är det lite blod på topsen. Så ska det ju inte vara... Jag vet inte om jag har legat och kliat omedvetet och kliat sönder nåt, om jag skapade "såret" med topsen eller om det kliar för att det blöder, men störande är det iaf.

Vem vill byta öron med mig?

Jag har sån där "öronsalva" (kommer inte ihåg vad den heter och orkar inte kolla) som man kan droppa i, men vet ju inte om det är att rekommendera när det småblöder där inne. Klurigt värre.

För övrigt, under natten som gått, så har jag kommit på ännu mer grejer jag borde ju ha tagit itu med... Typiskt.

Det får seriöst vara nog nu. Jag orkar verkligen inte mer.

Första sticket i halsen kom på söndagkväll, men då tänkte jag inte mkt mer på det. När jag pratade med min "kontaktperson" från Mittsvenska i måndags så konstaterade jag att hon lät ju inte helt frisk i rösten, men inte heller det tänkte jag så mycket på.

När jag kom hem från Andreas natten mot igår så var jag lite snuvig, men tänkte väl att det är ju helt normalt när man varit ute i "kylan" och sen kommer in i värmen. Nothing strange. På intervjun satt "kontaktpersonen" och var väldigt förkyld, ingen röst alls. Då kom tanken, "Det där lär väl jag också få, ska vi slå vad?"

Och nu är vi alltså här. Snuvig, riv i halsen, och energi som ett urladdat batteri. Good times. Så nu ska jag lägga mig i viloläge en stund, kolla på The Big bang theory och kanske 2½ men med, men sen återkommer jag.

Ikväll (inatt) kommer ett viktig inlägg som jag vill ha ert medhåll på.... ;) Glöm inte det!

Det var en gång en handled. Den var defekt. Den hade även en defekt kompis.

Jag tvättade bilen, det gick jättebra! Eller ja, as well as can be expected, typ. Sen körde jag hem. När jag kom hem, så tänkte jag ta ett kort på bilen, ni vet, "det var en gång en nytvättad bil". Det gick inte. Jag kunde inte ens hålla upp telefonjäveln. Fick använda båda händerna för att ens kunna stabilisera handen utan telefon.

Hur stabilt låter det på en skala?
Medicinen hämtar jag imorn, orkar inte det nu...

Eftersom jag så ofta skriver om att jag inte kan sova, så kan ju lika gärna nämna tillfällen då jag faktiskt kan sova. De inträffar rätt sällan, men när de väl inträffar så är det ju guld värt!

Well, som jag (tror jag) redan nämnt så åkte jag ju och hämtade min fina vän på jobbet på fredagmorgon. Där vid 5-snåret, ni vet, då jag ändå brukar vara vaken. För jag är ju typ vaken för det mesta. Anyway, normalt sett när jag är med som sällskap så brukar jag vara sällskaplig nog och äta frukost, kolla lite på tv o så, innan det blir dags att försöka sova.

Inte i fredags. Jag kom in i lägenheten, småpysslade lite (väldigt snabbt småpyssel) och sen gjorde jag mig sovaklar. La mig tillrätta, och somnade. Pang bom! Jag märkte inte ens när sällskapet la sig för att sova, och det brukar jag ändå reagera på. Men nej, jag sov. Och jag sov länge. Och jag sov hårt. Och jag sov gott. Vaknade några få gånger och somnade om lika snabbt igen. Åh, tänk om man fick sova så jämt!? Det hade varit awesome.

Nu sover jag iofs nästan alltid bra när jag sover däruppe, men jag menar förstås att jag vill sova så pass bra på hemmaplan med. När jag är själv. Men men, jag är glad och tacksam för de tillfällen som erbjuds, för vet ni hur knäpp man blir när man inte kan sova ordentligt?! Man blir knäpp - take my word for it.

Nåja, nu blir det sängen, och jag har väl säkert nån film eller nåt jag kan roa mig med medans jag... ja du gissade rätt, inte sover.

Godnatt!

Tänkte bara säga att jag har en het nagel! Och då menar jag inte att den är het som i snygg, jag menar inte ens att den är ruggigt ful, alltså att het-heten (hahah!) är ironisk. Jag menar att den är varm.

Vi hade en liten incident tidigare idag när en viss karl gjorde en hastig rörelse som i kombination med ett stycke täcke gjorde att nageln på mitt ringfinger ställde sig i 90 graders vinkel. FY FAN I HELA HELVETE VAD DET GÖR ONT! Den som någon gång påstår att det är mesigt att bryta en nagel... Den kommer få en stor fet smäll.

Nåja, det blödde lite under nageln, så nu ser det ut som att den är "skitig". Bara det är ju jätteäckligt men nu är den varm med. Det är ju inte så konstigt, men det är en lustig känsla.

Så, jag har en het nagel. Den du!