Det var nåt jag hade tänkt säga...
Men jag har glömt vad det var. Det har helt försvunnit i mitt huvud. Så därför får ni ta del av lite annan totalt meningslös "information".
Jag har ont i magen. Jag har så jääääävla ont i magen. Det finns ju ungefär 10 olika anledningar till varför, så det är bara att välja och vraka. Jag har ont i nacken, axlarna och ryggen (kul att DET börjar komma tillbaka med, tjohoo). Jag har ont i handlederna efter klösmöbelbyggandet (jag gjorde inte mkt, men det lilla jag gjorde var tillräckligt). Jag har påbörjat årets TREDJE förkylning. Jag har nyst typ 50 gånger idag känns det som. Immunförsvar - vad är det? Helt obefintligt. Öronen är ju också en historia för sig. Det kliar som FAN, trots "salvan" som jag har haft sedan långt tillbaka. Och fortfarande lock förstås. Revaxör funkar som vanligt inte. Nästa vecka, senast tisdag, ska jag åka till vårdcentralen och tvinga dem spola öronen på mig, så jag hör vad de säger på informationsträffen på onsdag. Yay me. Jag har även en aggresiv finne på hakan. Jag känner en viss norrlänning som finner nöje i att döda mina finnar, men denna gång slipper jag det iaf, den har hela helgen på sig att självdö. Moahahah!
Nämen kors då, där kom en elfte anledning till magknip. Hellweek is here!
Inte undra på att detta blev ett gnäll-inlägg då...! Tur att inte så många läser på nätterna.
Godnatt.
Jag har ont i magen. Jag har så jääääävla ont i magen. Det finns ju ungefär 10 olika anledningar till varför, så det är bara att välja och vraka. Jag har ont i nacken, axlarna och ryggen (kul att DET börjar komma tillbaka med, tjohoo). Jag har ont i handlederna efter klösmöbelbyggandet (jag gjorde inte mkt, men det lilla jag gjorde var tillräckligt). Jag har påbörjat årets TREDJE förkylning. Jag har nyst typ 50 gånger idag känns det som. Immunförsvar - vad är det? Helt obefintligt. Öronen är ju också en historia för sig. Det kliar som FAN, trots "salvan" som jag har haft sedan långt tillbaka. Och fortfarande lock förstås. Revaxör funkar som vanligt inte. Nästa vecka, senast tisdag, ska jag åka till vårdcentralen och tvinga dem spola öronen på mig, så jag hör vad de säger på informationsträffen på onsdag. Yay me. Jag har även en aggresiv finne på hakan. Jag känner en viss norrlänning som finner nöje i att döda mina finnar, men denna gång slipper jag det iaf, den har hela helgen på sig att självdö. Moahahah!
Nämen kors då, där kom en elfte anledning till magknip. Hellweek is here!
Inte undra på att detta blev ett gnäll-inlägg då...! Tur att inte så många läser på nätterna.
Godnatt.
Sova?
Nu börjar jag bli trött. Får väl se hur det går med sömnen inatt. Som jag sagt tidigare så har det ju inte funkat speciellt bra den senaste tiden. I lördags sov jag som en stock. Andreas hade visst stökat på lite och jag hade ändå inte ens reagerat. Tänk om man kunde sova så varje natt... Men icke! Men men, jag är tacksam för det lilla. Nu ska jag och kudden göra ett försök iaf, imorn har jag en del saker som jag ska försöka ta itu med... Wish me luck...
Godnatt
Nu kommer det vikt-iga inlägget
Först och främst: Nu har jag suttit i nästan en halvtimme för att komma igenom den inloggningsprocedur som krävs för att jag ska kunna blogga. Är det okej att säga att jag fortfarande inte tycker om den här datorn (som dessutom är halv-glapp på ett flertal tangenter)?
Jo, det jag tänkte skriva handlar alltså om BMI, vikt, hälsa, hästar osv.
Jag läste häromdagen en artikel på aftonbladet.se där forskare (?) gått ut med att det här med BMI kan ge helt fel signaler om vad som är hälsa och inte. Den varnade för att man, trots ett BMI inom ramen för vad som är "hälsosamt", kanske inte alls har god hälsa! (No shit?) Den gav exempel som att Tyngdlyftar-Samuelsson var fet och att hockeykungen-Foppa var överviktig. Bridget Jones däremot var normalviktig. Enligt BMI, alltså. Men hallå, det är väl ingen nyhet att BMI inte tar hänsyn till om vikten av kroppen utgörs av muskler eller av fett? BMI räknar ju helt enkelt ut vad en kubikcentimeter av kroppen väger, det skiter totalt i vad den där kubikcentimetern är gjord av. Och det är väl inte svårt att räkna ut att tex Samuelsson, som troligtvis väger mer än vad jag gör, är 50 gånger mer hälsosam? Fast så är då inte fallet enligt BMI. Jag tycker BMI är skit. Jag har väl ögon att se med, och jag är inte dummare än att jag förstår att jag garanterat skulle vara en hälsosammare människa med X antal kg mindre fett på kroppen.
Jag har funderat i liknande banor när det gäller ridningen. Jag har nog säkert bloggat om det tidigare med. Många ridskolor idag har viktgränser för att skona hästarna. Oftast är det 90-100 kg som gäller för stora hästar, och sedan mindre då ju mindre hästar och ponnyer som det handlar om. Men jag menar, även det blir fel. Om man kollar på världseliten i ridsporten så är det karlar i majoritet. Karlar är, som ni vet, ofta långa. Kanske långa och muskulösa? Och en lång, muskulös, karl väger ofta mer än 80-90 pannor. Inte alltid, självklart. Så, anta då att Berta Bukfett vill börja rida igen. Hon har ridit tidigare, har god balans och vet hur hon ska få sin häst att jobba i balanserat i rätt form. Hon väger dock 105 kg, och får därför nej. Efter henne i kön står Mikael Magmuskel, 110 kg kraftpaket, men han är ju inte överviktig enligt världens ögon, och han får börja rida. Han är dock vinglig och obalanserad och har svårt att inverka på hästen. Gissa vilken av dessa som kommer göra hästen störst skada?
Missförstå mig rätt, jag förstår verkligen grejen med att ha viktgräns för ryttare, men man kan inte dra alla överviktiga över en kam. Att säga att alla över en viss gräns inte får rida, det funkar inte. Och dessutom, vem ska kontrollera det? Ska man har invägning varje vecka på gränsfallen för att se så att de inte passerat den magiska gränsen? För tro mig, det är inte helt lätt att avgöra med ögat vem som väger 99 och vem som väger 101, men en av dem får rida, och den andra inte.
Klurigt? Ja det är en jäkla djungel. Både med BMI och viktgränser för ryttare. Men att säga att Magnus Samuelsson lider av fetma är ju bara ett stort skämt.
PS, jag kunde inte länka till artikeln, för om jag går in på aftonbladet.se med den här datorn, då kommer den ta livet av sig. Det är för mkt reklam och skit på sidan för att min dator ska vilja samarbeta. Så vill ni läsa den så får ni leta själva.
Gosh, google är min bästa vän... Hittade precis en awesome bild som verkligen visar var jag menar med min BMI-tanke (och ja, jag vet att jag inte är den första som tänkt den tanken, men skit samma)
Jag är döv. Typ.
Jag måste bara informera om att det är halvjobbigt att ha ett telefonist-jobb när man har lock för örat. Det är svårt att höra kunden, och av nån anledning hör jag folket runt omkring mig bättre än annars. Okej, nej det gör jag inte. Men jag vet inte vart de ljuden kommer ifrån, så det blir jobbigt i huvudet. Så de hörs inte bättre, bara annorlunda. Jobbigt, annorlunda. Inte bra, annorlunda. Jag HATAR att ha lock för öronen!!
Aja.
Ikväll ska min bil förflytta sig. Vilken tur att jag skaffade en parkeringsplats just nu, lixom. Wellwell. Jag ser fram emot att dunsa ner i soffan lite senare och glo på film. Eller surfa lite kanske. Eller sova. Jag kommer nog att vara lite trött sen tror jag. Nu är jag pigg som en lärka (eller? Ingen vet!)
Sen är jag lite orolig för Boran med... Söt-bosse... (Fjording på vissmålen, för de som inte vet). Går illasinnade rykten, och här uppe får man ju reda på allt sist. Jag hoppas det går bra för honom iaf... <3
Så, på frågan "Hur är läget?", så ger jag samma svar som denne grabb:
Bild stulen från http://www.oioioi.se/2006/
Oioioi som för övrigt är jordens bästa julkalender.
Oioioi som för övrigt är jordens bästa julkalender.
Aja.
Ikväll ska min bil förflytta sig. Vilken tur att jag skaffade en parkeringsplats just nu, lixom. Wellwell. Jag ser fram emot att dunsa ner i soffan lite senare och glo på film. Eller surfa lite kanske. Eller sova. Jag kommer nog att vara lite trött sen tror jag. Nu är jag pigg som en lärka (eller? Ingen vet!)
Sen är jag lite orolig för Boran med... Söt-bosse... (Fjording på vissmålen, för de som inte vet). Går illasinnade rykten, och här uppe får man ju reda på allt sist. Jag hoppas det går bra för honom iaf... <3
Börjar bli människa igen, men...
Det är en fläck i mitt synfält. Väldigt irriterande. Ni vet, ungefär som när man tittat mot nånting ljust (solen, lampa osv), fast för min del så är det bara på höger sida. Och inte hela tiden, det kommer och går. Och flimrar. Och det spelar ingen roll vad jag tittar på, eller inte tittar på, så finns det där ändå. Just nu kändes det så "akut" att skriva detta så att jag faktiskt ignorerar att jag inte ser vad jag skriver riktigt. Det känns väl bra?
Febern är borta nu iaf, obeskrivligt skönt. Men hostar fortfarande som en djävul, och det värker i både rygg, lungor, bihålor och huvud när jag kommer igång. Mellan attackerna går det ändå rätt bra. Fast jag jobbar inte. Det känns som att bristen på normal syn och förmåga att föra ett samtal som pågår i mer än 30 sekunder utan att hosta ihjäl sig påverkar min arbetsförmåga. Väntar just nu på att en av vårdcentralerna här i Härnösand ska höra av sig igen, så jag får veta om jag ska åka dit eller om jag får intyget via telefon.
Men, tills dess ska jag gå och lägga mig. Det är nämligen det enda som hjälper mot synrubbningen. Synd bara att jag hostar dubbelt så mkt när jag ligger ner...
Febern är borta nu iaf, obeskrivligt skönt. Men hostar fortfarande som en djävul, och det värker i både rygg, lungor, bihålor och huvud när jag kommer igång. Mellan attackerna går det ändå rätt bra. Fast jag jobbar inte. Det känns som att bristen på normal syn och förmåga att föra ett samtal som pågår i mer än 30 sekunder utan att hosta ihjäl sig påverkar min arbetsförmåga. Väntar just nu på att en av vårdcentralerna här i Härnösand ska höra av sig igen, så jag får veta om jag ska åka dit eller om jag får intyget via telefon.
Men, tills dess ska jag gå och lägga mig. Det är nämligen det enda som hjälper mot synrubbningen. Synd bara att jag hostar dubbelt så mkt när jag ligger ner...
Trött, låg och sjuk
Jag har en stark misstanke om att de tre tillstånden på något vis har med varandra att göra. Faktiskt. Tycker ändå jag har kämpat på bra hela nyårshelgen. Jobba utan röst, jo men det gick ju bra tack vare att jag fått ägna mig åt icke-pratande arbetsuppgifter. Regga ÅF-avtal och svara på mail, det är min grej det. Det gick bra torsdag och fredag, igår gick det hyfsat eftersom jag kände mig ännu lite mossigare. Och om jag kände mig mossig igår, då ska jag nog inte ens jämföra med idag. Jag tror aldrig jag mått så dåligt (sjuk-förkylningsrelaterat) på 
jobbet tidigare. För att använda Lollos uttryck: Jag kände mig som en påse skridskor. Vad nu det betyder. Men det är inget positivt. Hur som helst härdade jag hela dan. Jag gav inte upp, banne mig. Pinade mig igenom övertiden med, för ja, det blev beordrad övertid idag med. Fråga mig inte varför... Men men.
Men nu sitter jag här. Känns som att jag har snor fulla huvudet. Mys. Febern har tagit över mig, och när jag andas genom munnen så bränner det i halsen, ungefär som när man ätit något riktigt starkt. Jag har haft VM i underliga nysningar, och varje gång jag hostar så hugger det i ryggen.
Men jag har åtminstone fått tillbaka rösten (även om den nu är hes, men man hör åtminstone vad jag säger).
Det var ju inte så här jag ville börja 2011... :(
jobbet tidigare. För att använda Lollos uttryck: Jag kände mig som en påse skridskor. Vad nu det betyder. Men det är inget positivt. Hur som helst härdade jag hela dan. Jag gav inte upp, banne mig. Pinade mig igenom övertiden med, för ja, det blev beordrad övertid idag med. Fråga mig inte varför... Men men.Men nu sitter jag här. Känns som att jag har snor fulla huvudet. Mys. Febern har tagit över mig, och när jag andas genom munnen så bränner det i halsen, ungefär som när man ätit något riktigt starkt. Jag har haft VM i underliga nysningar, och varje gång jag hostar så hugger det i ryggen.
Men jag har åtminstone fått tillbaka rösten (även om den nu är hes, men man hör åtminstone vad jag säger).
Det var ju inte så här jag ville börja 2011... :(
Jag vet att jag är sjuk när...
Well, vi kan väl säga ungefär så här: Ponera att jag skulle få ett erbjudande från en viss someone som kunde vara något i stil med "kom förbi och kramas lite efter jobbet". Hade jag varit frisk så hade jag inte tvekat en sekund, men just nu... Jag skulle seriöst fundera på det en längre stund, för nu vill jag bara hem och krypa ner under en varm filt och bara dåsa... Men visst, en kram är ju aldrig fel även när man är sjuk, men om man jämför situationerna lixom, så skulle ändå tanken "Orkar jag verkligen?" dyka upp i huvudet. Och då vet man att jag är sjuk. Haha!
Och nej, jag har fortfarande inte speciellt mkt röst. Good times!
Och nej, jag har fortfarande inte speciellt mkt röst. Good times!
Frisk?
Det känns faktiskt bättre nu. Vaknade imorse och hade "bara" 36,5, vilket inte är så långt från min grundtemp. Och nog för att jag är sinnessjukt trött, men jag mår inte dåligt på samma sätt som jag gjort hela långa veckan. Hoppas det håller i sig, håll tummen för mig!
Fortfarande feber?!
Jag är så otroligt trött på den här skiten nu.
Förra lördagen fick jag feber. Alltså 27 december. Då, och större delen av veckan har jag pendlat mellan 37,5-38,5. Nej jag vet, det låter inte som nån märkvärdig temperatur, men normalt sett så ligger jag runt 35,8,0-36,2. Det är min standardtemp, så när jag är över 37 så börjar jag bli mossig (tänk att en enda grad kan göra skillnad?). Hur som helst. På onsdagkvällen hade jag inte feber, och inte heller torsdag på dagen, så då åkte jag alltså upp till Härnösand, gick på stormötet med jobbet, och sedan gjorde jag ett "appearance", minglade lite och åt mat. Åkte dock hem redan vid 21 eftersom jag inte kände mig speciellt fräsch igen. Feber, förstås.
På fredagen åkte jag till jobbet, trots att jag hade feber. Hade laddat med alvedon och tänkte att jag borde kunna kämpa mig igenom dagen. Och ja, ni som hängt med vet ju hur det gick, svimmade lite (haha) och A hämtade mig som en annan ambulanschaufför, efter att jag hade provat mixa med Ipren som komplement till alvedonen (chefens råd), vilket alltså inte hjälpte.
Igår snurrade världen lite mindre men jag hade ändå feber, så det blev inget jobb. Imorse var det inte så mkt feber, men det snurrade desto mer, så det blev en sista dag hemma. Under dagen så har febern försvunnit, yrseln har väl varit ungefär densamma. Men sen nu för nån timme sen, ja, nu ligger jag på 37,1 och börjar känna mig skräpig igen. Ska det aldrig gå över?! Jag kan inte vara hemma fler dagar!
Seriöst, vad gör man? Om febern är relativt låg men man fortfarande mår dåligt? Känns ju inte direkt normalt att ha feber i princip en hel vecka utan att vara sjuk på annat vis?
Jag har "roat" mig lite genom att läsa på vårdguiden, vad de skriver om feber.
Vårdguiden says:
"Den normala temperaturen varierar från person till person men brukar ligga mellan 35,6 och 38,2 grader Celsius. Det som är feber för en person kan vara normal temperatur för en annan.
Förra lördagen fick jag feber. Alltså 27 december. Då, och större delen av veckan har jag pendlat mellan 37,5-38,5. Nej jag vet, det låter inte som nån märkvärdig temperatur, men normalt sett så ligger jag runt 35,8,0-36,2. Det är min standardtemp, så när jag är över 37 så börjar jag bli mossig (tänk att en enda grad kan göra skillnad?). Hur som helst. På onsdagkvällen hade jag inte feber, och inte heller torsdag på dagen, så då åkte jag alltså upp till Härnösand, gick på stormötet med jobbet, och sedan gjorde jag ett "appearance", minglade lite och åt mat. Åkte dock hem redan vid 21 eftersom jag inte kände mig speciellt fräsch igen. Feber, förstås.
På fredagen åkte jag till jobbet, trots att jag hade feber. Hade laddat med alvedon och tänkte att jag borde kunna kämpa mig igenom dagen. Och ja, ni som hängt med vet ju hur det gick, svimmade lite (haha) och A hämtade mig som en annan ambulanschaufför, efter att jag hade provat mixa med Ipren som komplement till alvedonen (chefens råd), vilket alltså inte hjälpte.
Igår snurrade världen lite mindre men jag hade ändå feber, så det blev inget jobb. Imorse var det inte så mkt feber, men det snurrade desto mer, så det blev en sista dag hemma. Under dagen så har febern försvunnit, yrseln har väl varit ungefär densamma. Men sen nu för nån timme sen, ja, nu ligger jag på 37,1 och börjar känna mig skräpig igen. Ska det aldrig gå över?! Jag kan inte vara hemma fler dagar!
Seriöst, vad gör man? Om febern är relativt låg men man fortfarande mår dåligt? Känns ju inte direkt normalt att ha feber i princip en hel vecka utan att vara sjuk på annat vis?
Jag har "roat" mig lite genom att läsa på vårdguiden, vad de skriver om feber.
Vårdguiden says:
"Den normala temperaturen varierar från person till person men brukar ligga mellan 35,6 och 38,2 grader Celsius. Det som är feber för en person kan vara normal temperatur för en annan.
Temperaturen varierar även under dygnet. Den är som lägst på morgonen och som högst på kvällen. Som feber hos vuxna räknas en morgontemperatur över 37,5 grader eller en kvällstemperatur över 37,7 grader."
Min fråga är, om jag har en låg normaltemp, är det fortfarande samma "gradantal" som gäller för feber för mig?
Vårdgiuden also says:
"När du har feber känns kroppen varm och du kan känna dig lite yr och svag."
Ehum, ja, om man är så pass yr så man svimmar så borde det väl räknas?
Vårdguiden tipsar:
- Håll rummet svalt men inte iskallt, vädra mycket.
- Klä dig i svala kläder.
- Badda gärna panna och handleder med en handduk fuktad med kallt vatten.
- Drick mycket, eftersom kroppen omsätter mycket vätska vid hög feber.
- Vid behov, använd receptfria febernedsättande medel som finns att köpa på apoteket.
Been there, done that. Now what?
Well, om jag är över 37 grader imorn så åker jag nog till vårdcentralen istället för jobbet. Kan man göra så?
Ångest...
Fixomull är livet! :P
Det finns en nackdel med att vara tjej och ha långa naglar. Och det är när nageln till exempel fastnar i fodret på vanten när man håller på med sin häst, och att nageln då slits av ungefär halvvägs ner mot fingret. Jag kan informera om att det gör FÖRBANNAT JÄVLA ONT och därför har jag packat in det med kompress och Fixomull.
Tro det eller ej, men jag kan skriva normalt på tangentbordet ändå. Tack och lov... :)
Tro det eller ej, men jag kan skriva normalt på tangentbordet ändå. Tack och lov... :)
Snyggt va?
Nu dog jag lite
Jag, Ann-Sofie och ytterligare en kollega tog en promenad iväg till en liten kina-restaurang på lunchen. Stekt ris och kyckling satt som en smäck - herregud så gott det var.
Nu är det paltkoma deluxe. Jag skämtar inte, jag verkligen dog. Jag sitter och tokgäspar mellan samtalen och jag känner mig mer död än levande!
Jag är i akut behov av tips på hur man blir pigg snabbt!
För övrigt förbarmade sig Ann-Sofie över min nacke förut under en period då det var lugnt på jobbet. I love massage, även om det gör sjuuukt ont. Nu är det väldigt mkt bättre än vad det var innan, I am happy! Fast nu börjar axlara värka istället.. haha, älska min kropp...!
Smärta!
Igår under kvällen så fick jag ett sånt där hälsoproblem som innebär att kroppen vill svimma. Själv ville jag det inte, eftersom det hade blivit så konstig stämning gentemot den kund som jag hade i lurarna. När lunchrasten kom så la jag mig på golvet vid min plats (det lär ha sett kul ut) med benen uppe på en stol. Kunde dock inte ligga med ländryggen rakt på golvet, för det gjorde ont som fan! Lade under händerna på vardera sida, och sedan gick det bättre.
Att ligga i sängen hos A fungerade bra. Ja, jag sov väl ungefär lika mkt (eller lite?) som jag brukar, men jag är van.
Idag när jag kom till jobbet så kunde jag inte ens luta mig med ländryggen mot stolen. What's up with that?! Jag kan fortfarande inte luta nedre delen av ryggen mot stolen, eländes elände.
Ja, jag är en gnällspik. Orkar inte direkt vara tyst heller. Haha!
Att ligga i sängen hos A fungerade bra. Ja, jag sov väl ungefär lika mkt (eller lite?) som jag brukar, men jag är van.
Idag när jag kom till jobbet så kunde jag inte ens luta mig med ländryggen mot stolen. What's up with that?! Jag kan fortfarande inte luta nedre delen av ryggen mot stolen, eländes elände.
Ja, jag är en gnällspik. Orkar inte direkt vara tyst heller. Haha!
Det är kul att vara barnslig
Jag har Lille Skutt på mitt plåster, vad har du på ditt?
Plastikoperationer del 2
Jag kände ju att jag hade mer att säga apropå plastikoperationer. Exakt vad jag hade tänkt säga minns jag faktiskt inte, men lite tankar finns ju ändå.
Jag satt och kollade på en dokumentär igår på TV3, Plastikdrömmar. Om två tonårstjejer som ville operera sig. Den ena ville göra en fettsugning, och den andra ville göra brösten större. De fick iaf åka över till USA och följa med två andra tjejer som skulle operera sig, för att på så vis få mer på fötterna om det var värt det eller inte.
Okej, jag har full förståelse för att man inte är nöjd med sitt utseende och vill operera sig som en quick-fix. Jag tror att så gott som alla tjejer (kanske killar med, vad vet jag?) någon gång varit missnöjd med sin kropp och tänkt tanken att "Om jag bara kunde operera.....". Kan säga att jag tänkt tanken mååånga gånger, fast aldrig på allvar. Det skulle inte vara värt det. Det finns ingenting som säger att man skulle bli en gladare människa bara för att man ser annorlunda ut. Självklart - jag skulle inte gråta om jag hade varit snygg, men nu har gud begåvat mig med detta anlete och en icke-befintlig självdisciplin, och då får man göra vad man kan av det man har.
Nej, man borde helt enkelt lära sig att man duger precis som man är. Men det är väl så lagom lätt med allt runt omkring som påverkar en. Modeller, filmstjärnor, artister, alla smala som tandtråd. Det ÄR sjukt lätt att få för sig att man inte duger om man inte ser ut som genomsnittet. Jag menar alltså inte bara vikt, det är allt ifrån att ha rätt hy, vältrimmat hår, noppad på rätt ställen, ha de rätta kläderna... Tro det eller ej, men jag bryr mig mindre och mindre för varje år som går. Man blir väl äldre och prioriterar annorlunda. Och samtidigt tycker jag synd om alla stackars tonåringar som inte kan känna att de duger. Och yngre med förresten, som flickan jag skrev om i förra inlägget - 7 år och plastikopererar sina "dumbo-öron". Jag har ingen koll, men kan verkligen en sjuåring ha sånna enorma komplex för sina öron (som det faktiskt inte var nåt större fel på) att de rent spontant säger "Ja mamma jag vill jättegärna fixa mina öron". ÖRON! Vore väl en sak om det vore näsan, den är lite svårare att dölja med hår... ;) Nej skämt åsido... Jag blir knäpp på sånt där.
Jag har säkert nåt mer att säga, men jag känner att jag trasslar in mig i mina tankar, så jag tänker avsluta detta inlägg men en riktigt bra feel-good låt! Denna låt borde alla få tillägnad sig, för man blir riktigt glad när man hör den...!
Yeah I know, I know
When I compliment her
She wont believe me
And its so, its so
Sad to think she don't see what I see
But every time she asks me do I look okay
I say
When I see your face
There's not a thing that I would change
Cause you're amazing
Just the way you are
And when you smile,
The whole world stops and stares for awhile
Cause girl you're amazing
Just the way you are
Jag satt och kollade på en dokumentär igår på TV3, Plastikdrömmar. Om två tonårstjejer som ville operera sig. Den ena ville göra en fettsugning, och den andra ville göra brösten större. De fick iaf åka över till USA och följa med två andra tjejer som skulle operera sig, för att på så vis få mer på fötterna om det var värt det eller inte.
Okej, jag har full förståelse för att man inte är nöjd med sitt utseende och vill operera sig som en quick-fix. Jag tror att så gott som alla tjejer (kanske killar med, vad vet jag?) någon gång varit missnöjd med sin kropp och tänkt tanken att "Om jag bara kunde operera.....". Kan säga att jag tänkt tanken mååånga gånger, fast aldrig på allvar. Det skulle inte vara värt det. Det finns ingenting som säger att man skulle bli en gladare människa bara för att man ser annorlunda ut. Självklart - jag skulle inte gråta om jag hade varit snygg, men nu har gud begåvat mig med detta anlete och en icke-befintlig självdisciplin, och då får man göra vad man kan av det man har.
Nej, man borde helt enkelt lära sig att man duger precis som man är. Men det är väl så lagom lätt med allt runt omkring som påverkar en. Modeller, filmstjärnor, artister, alla smala som tandtråd. Det ÄR sjukt lätt att få för sig att man inte duger om man inte ser ut som genomsnittet. Jag menar alltså inte bara vikt, det är allt ifrån att ha rätt hy, vältrimmat hår, noppad på rätt ställen, ha de rätta kläderna... Tro det eller ej, men jag bryr mig mindre och mindre för varje år som går. Man blir väl äldre och prioriterar annorlunda. Och samtidigt tycker jag synd om alla stackars tonåringar som inte kan känna att de duger. Och yngre med förresten, som flickan jag skrev om i förra inlägget - 7 år och plastikopererar sina "dumbo-öron". Jag har ingen koll, men kan verkligen en sjuåring ha sånna enorma komplex för sina öron (som det faktiskt inte var nåt större fel på) att de rent spontant säger "Ja mamma jag vill jättegärna fixa mina öron". ÖRON! Vore väl en sak om det vore näsan, den är lite svårare att dölja med hår... ;) Nej skämt åsido... Jag blir knäpp på sånt där.
Jag har säkert nåt mer att säga, men jag känner att jag trasslar in mig i mina tankar, så jag tänker avsluta detta inlägg men en riktigt bra feel-good låt! Denna låt borde alla få tillägnad sig, för man blir riktigt glad när man hör den...!
Bruno Mars - Just the way you are
Yeah I know, I know
When I compliment her
She wont believe me
And its so, its so
Sad to think she don't see what I see
But every time she asks me do I look okay
I say
When I see your face
There's not a thing that I would change
Cause you're amazing
Just the way you are
And when you smile,
The whole world stops and stares for awhile
Cause girl you're amazing
Just the way you are
Det går inte bra.
Jag skämtar inte, det går INTE bra.
Kunskaperna finns där, det är inga problem. Rösten - finns inte. Eller jo okej, men den är på väg bort. Hostar mer och mer för varje samtal, och börjar dessutom bli hes igen. Var dessutom dum och googlade skiten, och där stog det att om man är sjuk (när börjar man räkna?) i mer än tre veckor så måste stämbanden kontrolleras, annars riskerar man permanent heshet. PERMANENT HESHET?! Worst case scenario, jag vet. Men förstå hur skrämmande den tanken är? Snacka om mardröm...
Så vad gör man? Pinar sig igenom hostan och hesheten och är glad att man har ett jobb, eller sätter hälsan (?) först och riskerar att få sparken...?
Snacka om pest eller kolera... :(
Kunskaperna finns där, det är inga problem. Rösten - finns inte. Eller jo okej, men den är på väg bort. Hostar mer och mer för varje samtal, och börjar dessutom bli hes igen. Var dessutom dum och googlade skiten, och där stog det att om man är sjuk (när börjar man räkna?) i mer än tre veckor så måste stämbanden kontrolleras, annars riskerar man permanent heshet. PERMANENT HESHET?! Worst case scenario, jag vet. Men förstå hur skrämmande den tanken är? Snacka om mardröm...
Så vad gör man? Pinar sig igenom hostan och hesheten och är glad att man har ett jobb, eller sätter hälsan (?) först och riskerar att få sparken...?
Snacka om pest eller kolera... :(
Okej, jag har en hemlighet...
... Det finns bara en person jag vill berätta för ... Men det är ju lixom ingen mening längre. Det som har hänt, det har hänt, och det som är gjort går inte att göra ogjort. Och det skulle ändå inte förändra någonting.
Men jag skulle ändå bara vilja känna dina armar runt om mig, känna hur du stryker mig över håret och säger att allting kommer bli bra ändå...
Det gör ont helt enkelt, och jag hade behövt ditt stöd...
Men jag skulle ändå bara vilja känna dina armar runt om mig, känna hur du stryker mig över håret och säger att allting kommer bli bra ändå...
Det gör ont helt enkelt, och jag hade behövt ditt stöd...
Jag har sovit!
Åh, det var en helt fantasisk känsla...
Efter jobbet igår tog jag en sväng till lillasyster så att hon skulle få lite födelsedagstårta och lite bulla. Satt och surrade en stund innan jag åkte till nattens boende. Det blev väl en 2-3 timmars slappande med dator och tv (pratade med S bland annat, vilket kändes riktigt skönt) innan jag placerade mig i "ryggläge" framför tv:n. Hade väl halvt som halvt somnat redan när telefonen ringde och jag fick instruktioner om att påbörja matlagning. Eller ja, jag skulle
koka vatten. 2/3 av en kastrull, med buljongtärningar och lite olja. Höhö, jorå, detaljinstruktioner klarar jag av. Och det var faktiskt gott med mat. Jag var ganska troligt mer hungrig än vad jag trodde att jag var. Nåja. Det blev en stunds gemensamt tv-tittande innan sömnen hälsade på.
Och tro det eller ej, jag sov. JAG SOV! Jag vaknade väl kanske 3 gånger under natten, en gång för att säga hejdå, men annars somnade jag om rätt snabbt och så sov jag. Och jag sov GOTT. Det känns så overkligt. Jag kan väl iofs inte påstå att jag vaknade utvilad, det blev ändå för få timmar, men ändå.
(Sen att jag inte hade nån röst när jag vaknade till på riktigt, och fick åka till vårdcentralen och träffa en torrboll till läkare som bara skrev ett recept och skickade iväg mig, det är en annan historia.)
Efter jobbet igår tog jag en sväng till lillasyster så att hon skulle få lite födelsedagstårta och lite bulla. Satt och surrade en stund innan jag åkte till nattens boende. Det blev väl en 2-3 timmars slappande med dator och tv (pratade med S bland annat, vilket kändes riktigt skönt) innan jag placerade mig i "ryggläge" framför tv:n. Hade väl halvt som halvt somnat redan när telefonen ringde och jag fick instruktioner om att påbörja matlagning. Eller ja, jag skulle
koka vatten. 2/3 av en kastrull, med buljongtärningar och lite olja. Höhö, jorå, detaljinstruktioner klarar jag av. Och det var faktiskt gott med mat. Jag var ganska troligt mer hungrig än vad jag trodde att jag var. Nåja. Det blev en stunds gemensamt tv-tittande innan sömnen hälsade på.Och tro det eller ej, jag sov. JAG SOV! Jag vaknade väl kanske 3 gånger under natten, en gång för att säga hejdå, men annars somnade jag om rätt snabbt och så sov jag. Och jag sov GOTT. Det känns så overkligt. Jag kan väl iofs inte påstå att jag vaknade utvilad, det blev ändå för få timmar, men ändå.
(Sen att jag inte hade nån röst när jag vaknade till på riktigt, och fick åka till vårdcentralen och träffa en torrboll till läkare som bara skrev ett recept och skickade iväg mig, det är en annan historia.)
Smärta!
Okej, jag kanske borde varna för ett äckligt inlägg. Eller ja, iaf några äckliga detaljer.
Igår när jag var hos Pinnen fick jag den otroligt smarta idén att rycka hans man. Eller ja, börja iaf, att rycka hela skulle väl ta flera timmar. Vildvuxet är bara förnamnet. Nåja. Började rycka, men efter ett tag fick jag ge upp eftersom det rätt snabbt blev en blåsa, som dessutom gick sönder. Awesome. För er som inte vet, så är hästtagel ungefär lika angenämt att hålla på med som nylontråd, typ. Alltså inte så konstigt att skinnet gick sönder alldeles för fort.
Igår tänkte jag, klok som jag är, att det är bäst att jag sätter på ett plåster så att det inte blir smutsigt eller så. Det var ju en jättebra plan - just då. Idag, när plåstret skulle av så satt plåsterskrället fast i såret. Och såret gör ONT vill jag meddela. Och inte gjorde det mer ont av att det satt fast ett plåster i det. Icke sa nicke.
Eftersom jag är en så pass intelligent människa (ehum) så tänkte ju jag då att jag kanske ska sätta dit en annan TYP av plåster, inte ett heltäckande så att säga, utan ett som släpper in syre med. Jättebra idé. Not. Det var lixom lite annat material i detta förband, vilket innebar att det fastnade ÄNNU mer. Oh the horrifying pain när det skulle lös. Katterna kollade på mig som om jag vore döende. Och det kändes väl ungefär så med.
Nu har jag varit utan plåster ett par timmar, för tro det eller ej, jag är inte dum nog att sätta på ett nytt. Men så fort jag kommer åt något, eller lägger fingrarna mot varandra, då är den där totala smärtan tillbaka.
Hur FAN kan ett sånt litet skitsår göra såååååå förbannat ont?! :'(
Fredagen den 13:e
Details! Be ware! :P
Vaknade vid fyratiden imorse med ett helt igengeggat öga. Det var som klister och gick knappt att öppna. Det gav uttrycket evil eye en ny innebörd, åtminstone för min egen del. Tvättade rent och somnade om. Vaknade nån timme senare, samma procedur igen. Morr. Tredje gången gillt ett tag senare, men efter det har det åtminstone inte geggat igen på samma sätt. Är dock rött och eländigt och kliar som ett elände.
Jag känner mig så där lagomt lycklig... Suck!
Annars knallar väl livet på som det brukar göra. Blev ju sjuk, men hostan börjar ge med sig lite faktiskt. Men istället kom ögat då förstås.
A tittade förbi en sväng igår innan han skulle jobba, och kastade ett öga på fantastiska lilla Hjanne. Och visst var det en drivknut som var problemet. Tydligen en som varit ett problem rätt länge med. Surt. Men men , det är väl sånt man får ta. Mamma kom förbi lite senare och lämnade sin bil med, så att jag slipper vara utan. Älska mamma <3 En kort sväng till S fick avsluta dagen. Att natten sen blev som den blev, ja det är ju inte så mkt att orda om.
Idag har jag inte gjort många knop. Häckat lite vid datorn, ojat mig över ögat, och sen kom S förbi en sväng med. Han ska åka iväg med några vänner över helgen och fiska och öla, sådär som karlar gör.. :P Så honom får man väl se tidigast söndag/måndag nu då. Men jag tror nog vi överlever det med, jag var ju trots allt i jönköping längre än så, och så är det ju tänkt att jag ska jobba i helgen med om jag är människa till det.
För övrigt så är det Fredagen den 13:e idag, så då måste man ju passa på att fråga;
Vad har du råkat ut för idag?
Vaknade vid fyratiden imorse med ett helt igengeggat öga. Det var som klister och gick knappt att öppna. Det gav uttrycket evil eye en ny innebörd, åtminstone för min egen del. Tvättade rent och somnade om. Vaknade nån timme senare, samma procedur igen. Morr. Tredje gången gillt ett tag senare, men efter det har det åtminstone inte geggat igen på samma sätt. Är dock rött och eländigt och kliar som ett elände.
Jag känner mig så där lagomt lycklig... Suck!
Annars knallar väl livet på som det brukar göra. Blev ju sjuk, men hostan börjar ge med sig lite faktiskt. Men istället kom ögat då förstås.
A tittade förbi en sväng igår innan han skulle jobba, och kastade ett öga på fantastiska lilla Hjanne. Och visst var det en drivknut som var problemet. Tydligen en som varit ett problem rätt länge med. Surt. Men men , det är väl sånt man får ta. Mamma kom förbi lite senare och lämnade sin bil med, så att jag slipper vara utan. Älska mamma <3 En kort sväng till S fick avsluta dagen. Att natten sen blev som den blev, ja det är ju inte så mkt att orda om.
Idag har jag inte gjort många knop. Häckat lite vid datorn, ojat mig över ögat, och sen kom S förbi en sväng med. Han ska åka iväg med några vänner över helgen och fiska och öla, sådär som karlar gör.. :P Så honom får man väl se tidigast söndag/måndag nu då. Men jag tror nog vi överlever det med, jag var ju trots allt i jönköping längre än så, och så är det ju tänkt att jag ska jobba i helgen med om jag är människa till det.
För övrigt så är det Fredagen den 13:e idag, så då måste man ju passa på att fråga;
Vad har du råkat ut för idag?
En kär gammal vän.
Fast begreppet "vän" är ju självklart relativt. En kär gammal ovän vore kanske mer passande.Det är en sak att krångla med det hemma, där kan man ändå hantera det på det sätt som för stunden känns lämpligast. På jobbet är det en helt annan femma.
Okej, det ska väl framgå att jag inte har fått nån ångestattack (än?) idag och jag hoppas självklart att jag slipper det med.
Undrar vad man skulle välja för loggning för ångest. Utbildning? Övrigt? Efterarbete? Eller möte kanske. Upptagen - jag har möte med min ångest. Ja, kanske.
Nåja, rasten är över och jag ska försöka att arbeta bort den här äckliga känslan som försöker få mig att krackelera.
YOU SHALL NOT PASS!
[Hej, mitt namn är Erika "Ångest" Näsberg, vad kan jag hjälpa dig med?]
