De senaste tre veckorna har jag knappt bloggat alls. Jag har varit sjuk, jättesjuk. Nästan så att ja varit nära att dö. Haha, ja, om jag hade varit karl så... ;)

Nej skämt åsido. Men jag känner väl inte direkt att jag haft så mkt att skriva om. Det har ju inte hänt så mkt. Förra helgen var jag verkligen mer död än levande, och sen dess har jag inte gjort många knop. Det har blivit några nätter hos Andreas, och det har blivit några nätter hemma.

Ja iofs, i fredags så följde jag med Joanna, Emma och Therese ut på Kina-restaurang. Gott gott, och sedan åkte vi tillbaka hem hit till mig där vi utnyttjade Andreas wii som fortfarande är kvar här. Blev lite rockband och damerna fick prova på att spela trummor bland annat. Mkt skoj!

Det var i fredags alltså... Igår då... hum.. Nej igår hände nog verkligen ingenting. Kan inte ens komma på om jag var utanför dörrn. Det enda jag minns är att jag vid 16-tiden var så sinnessjuk uttråkad, och på nåt sätt stressad, så jag gick o la mig o sov till kl 19 typ. Skönt. Fast det gjorde ju å andra sidan så att jag inte kunde somna förrän sent framåt natten istället. Ungefär som nu, med andra ord. Smart, jättesmart.

Idag då?
Idag har jag inte heller gjort så där jättemycket. Jag och mamma gjorde sällskap en sväng på stan, det var helt sinnessjukt lugnt. Svårt att fatta att det var lönehelg, det var knappt en människa på stan! Jätteskönt! Gick runt lite i butikerna och avslutade med en fika på Charm. Alldeles lagom.

När jag kom hem så passade jag på att montera fast den nya toasitsen som jag fått av kära mor och leif, som lägligt nog bytt ut sin toalett och fick då en sits över. Yay, nu slipper jag bli nypt i rumpan när jag går på toa! Framsteg. Ungefär en timme senare dök Andreas upp med verktygen i högsta hugg, nu skulle min lägenhet bli ännu säkrare än vad den redan var, men en sån där "säkerhetsbygel" som komplemant till kedjan som Stefan satte upp för snart ett år sedan. You can never be to safe, i guess.

Awesome.

Nåja. Han var väl kvar här nån timme eller så och vi gjorde väl inte så himla mkt... Surrade mest om allt och ingenting. Han är go... Och sen dess... Jag har inte gjort ett smack. Som vanligt. Bara hostat vidare.

Nu börjar dock ögonen gå i kors, så det är dags för mig att lägga omkull mig i sängen. Sova lite kan vara bra , har jag hört. Även fast det skramlar och dånar från grannarna. Vad håller de på med egentligen, klockan är ju mitt i natten? Nåja. Dårar finns det gott om. Men jag har åtminstone trapphusets säkraste dörr, det är jag nästan helt säker på. Yay me, för andra gången i det här inlägget.

Så jag avslutar med ett tack till S och A, för att ni sett till att jag är trygg här hemma... :) Ni är guld värda.

Puss o godnatt.

"13-åringen borde gjort mer motstånd".

Sånt här gör mig totalt jävla vansinnig. Om det nu finns så tydligt angivet i chattloggar att hon inte ville ha analsex, och dessutom sagt det vid de tillfällen då de haft sex, varför ska då inte det räcka som "tillräckligt motstånd"? Ska inte ett nej räcka? För om inte nej räcker, vad är då tillräckligt motstånd?

Och vad är det för jävla fel på pojkjäveln som inte kunde fatta vad "Jag vill inte ha analsex" innebär. Hur jävla svårt är det? Tro det eller ej, men alla gillar inte att få saker upptryckta där bak. Tycker minsann man kan köra upp en stor jävla påle i röven på honom med, så får vi se hur mkt han uppskattar det (fast det är klart, han skulle säkert gilla det...).

Det är en fläck i mitt synfält. Väldigt irriterande. Ni vet, ungefär som när man tittat mot nånting ljust (solen, lampa osv), fast för min del så är det bara på höger sida. Och inte hela tiden, det kommer och går. Och flimrar. Och det spelar ingen roll vad jag tittar på, eller inte tittar på, så finns det där ändå. Just nu kändes det så "akut" att skriva detta så att jag faktiskt ignorerar att jag inte ser vad jag skriver riktigt. Det känns väl bra?

Febern är borta nu iaf, obeskrivligt skönt. Men hostar fortfarande som en djävul, och det värker i både rygg, lungor, bihålor och huvud när jag kommer igång. Mellan attackerna går det ändå rätt bra. Fast jag jobbar inte. Det känns som att bristen på normal syn och förmåga att föra ett samtal som pågår i mer än 30 sekunder utan att hosta ihjäl sig påverkar min arbetsförmåga. Väntar just nu på att en av vårdcentralerna här i Härnösand ska höra av sig igen, så jag får veta om jag ska åka dit eller om jag får intyget via telefon.

Men, tills dess ska jag gå och lägga mig. Det är nämligen det enda som hjälper mot synrubbningen. Synd bara att jag hostar dubbelt så mkt när jag ligger ner...

Jag hade tänkt skriva ett inlägg om hur otroligt synd det är om mig som är febersjuk som aldrig förr (var flera år sedan jag hade sån här feber...) och hur mkt livet suger för att jag missar dagens hockey-derby. Fast jag orkar inte. Jag är helt färdig redan nu, så jag ska gå och lägga mig igen. Tur att Andreas har sett till så att jag har filmer till förbannelse att titta på. Snäll.

Godnatt.

Jo för ser ni, Curt-Harry, det är min storebror. Uhm, ja nåt sånt. Nej, jag har inte tappat förståndet helt, även om det nog är på gång snart...

Både igår och idag har jag haft ruggigt ont i höger ben. Eller ben, förresten, det sitter lixom precis i "benfästet". Strax under höftknölen, men inte direkt nere på låret. Nån som fattar? Aja. Det är ungefär som kramp. Jag överkompenserar genom att gå och luta mig åt vänster när jag går, jag vet inte hur bra det är, men jag kan inte riktigt gå riktigt annars.

Aaaaanyway. Ikväll ser jag fram emot att gå på ljusparty hos min kära kollega Emelie. Jag ansluter till henne direkt efter jobbet även fast partajet inte börjar förrän senare, men det känns lite onödigt att flänga runt - och dessutom svårt att flänga runt så mkt, när man inte bil. Efter ljuspartyt kilar jag iväg till A och spenderar natten där. Förhoppningsvis har benskrället börjat samarbeta tills dess, annars ska jag tvinga (be) A knåda lite.

Nu ser jag fram emot en till dag på BO, även om jag misstänker att den kommer bli kort. Vi har jobbat för bra och det finns inte så jättemkt ÅF-ärenden kvar... :( Buhu. Men jag njuter så länge det varar. Sådetså.

Det har blivit en liten mer eller mindre ofrivillig bloggpaus den senaste veckan. Dels har jag varit sjuk, men sen har jag inte direkt haft någon motivation att skriva.

Det har blivit ovanligt mkt tid som jag spenderat med A. Han har varit en riktig ängel som tagit hand om mig nu när jag mått dålig och sen har det blivit en hel del "vanligt" umgås-ande med. I lördags till exempel, när vi gjorde en rövare inne på ett laget som icke skall nämnas vid namn - där jag fick hjälpa till att lossa! Jag körde truck. Herregud så dålig jag var på det. Det ser ju så himla lätt ut, men det är verkligen allt annat lätt. Men det var roligt ändå, och man fick ju nånting att fokusera på en stund. Jag vet dock inte hur jag egentligen bidrog med, han hade nog gjort det minst lika snabbt utan mig... Men vi kan ju låtsas att jag hjälpte till iaf :)

Hur som helst, A får en prick i himlen för den senaste veckan, han har verkligen pysslat om mig... Välbehövligt, så mkt kan jag säga. Och så fick jag en potatis av honom med, visst är den fin?

Annars då? Mja, det har väl egentligen inte hänt så värst mkt. Jag har suttit på BO hittills den här veckan, och älskar det. Trivs så sjukt bra där, med uppgifterna och människorna! Åh, man kunde få vara där jämt. Drömma går ju... suck! Fast ju fler uppgifter de utbildar mig i, desto större chans borde man ju ha OM det väl dyker upp nåt framöver. Synd bara att det är en till extra-tjej där med, som gör samma saker som jag... morr.

Idag efter jobbet så ringde jag A medans jag gick till bilen. Han var ute och motionerade, som den hurtbulle som han är. Han var dock inte helt nöjd och frågade om jag ville äta middag med honom. Han föreslog själv Pinocchio, så det blev pizza för oss båda. Begav mig hemåt vid 18-tiden eftersom han skulle få besök fram på kvällskvisten, och efter en kort sväng i birsta var jag hemma igen. Syrran ringde, och vi surrade på om livet och galenskaper och allt däremellan. Min syster är awesome, ifall nån undrar.

Annars ikväll så har jag varit iväg med bilen till mekanikern ute på alnö. Får väl se om det blir nån framgång den här gången, tycker den har varit iväg lite väl ofta. Den här gången är det dock inget "akut", utan det är väl mest för att kolla den lite igen.. Den har ju under större delen av hösten/vintern varit svag på femmans växel, och dessutom gått ojämnt på tomgång. Och nu är det ju inte allt för länge till besiktning heller (hua) så det är väl lika bra att försöka gå igenom den så bra som möjligt redan innan.

Nu ska jag dock gå och lägga mig och glo på The Big Bang Theory. Sheldon är ju lite sådär pinsamt söt emellanåt, hahaha! Dessutom är det ju hela 7 timmar innan jag avgår från Finsta med "Taxi Denkert" (jag får skjuts till härnösand imorn, lyx mig!).

Blablabla.

Godnatt.

Jag hade nog aldrig hört talas om Copyswede innan jag började jobba på ComHem. Jag minns att det var någon diskussion i höstas om att de ville höja någon avgift, men just nu kommer jag inte ihåg exakt vad det handlade om, så det var kanske dumt att ens ta upp det.

Nåja, nu innan jul så fick vi information om att SVT Play's utbud skulle begränsas efter nyår, eftersom Copyswede ville höja avgifterna för vidaresändning av materialet. Kostnaden ska tydligen fyrdubblas jämfört med vad den varit tidigare, men förutom det är det ingen skillnad. Utbudet i Play kommer att vara detsamma, bara betydligt dyrare. Så det är alltså det som det bråkas om. Och det är alltså inte bara Com Hem, det är Telia, Bredbandsbolaget och Viasat med. Produktarna på jobbet nämnde att SVT och leverantörerna egentligen var överens, men att Copyswede inte godtog deras överenskommelse. Idioti. Jävlas bara för att jävlas? Copyswede hävdar väl nåt om att upphovsmännen inte får tillräckligt betalt, men det är ju SVT, det ska ju finansieras av TV-licensen. (För den betalar ni väl? Höhö...) Det går att läsa lite mer om detta på Sydsvenskan, bland annat.

På väg hem från jobbet idag så lyssnade jag på P3 Nyheter. Återigen snack om Copyswede, fast den här gången handlar det om att de vill lägga en avgift på externa hårddiskar, USB-minnen osv. Argumentet här är att "man får kopiera för privat bruk, men att de som ligger bakom verken måste få betalt". Ja för all del, men jag tycker inte riktigt att det resonemanget håller. Inte till 100%. På de flesta av mina USB-minnen (jag har ett par stycken) så har jag bilder. Fotografier, vissa äldre, andra nyare. Stora filer, och små filer. Där finns även määäängder av skolarbeten, både från gymnasiet, högskola och KY-utbildningen. Vad är det för skapare som ska få betalt här, för att jag har köpt ett USB-minne att lagra mina fotografier som ska användas i skolarbeten till exempel? Tror knappast jag får nån andel, men det är ju jag som är skaparen av materialet på mitt USB-minne? Ja jag vet, som vanligt så drar jag det lite för långt, men jag tycker det är ett rätt så korkat förslag. Och ja, jag vet att de flesta har annat än egenproducerat material, men ändå.

Jag läste bland annat följande på Svenska Dagbladet;


Jag stör mig på att de har förhandlat, men nu kör på "Mitt sätt eller inte alls"-stilen. "Ensidigt meddelat"...
Jaja. Just nu känns det som att Copyswede är ungefär samma som "the big bad wolf", och de gör allting fel. jag vet inte om det faktiskt är så, eller om jag är färgad av min roll som Comhem-are och konsument. Men som sagt, spontant sett så tycker jag att Copyswede är dumma, och jag räcker ut tungan åt dem i protest. Så vuxen är jag.

Godnatt.

Det ringde nyss en telefonförsäljare till mig. Eftersom jag precis avslutat ett samtal så svarade jag.

"Hej, jag heter blablabla och ringer från blablabla. Är det du som står för elavtalet i hushållet?"
"Ja, det är jag, men jag har tyvärr inte tid att prata nu eftersom jag sitter på jobbet. Jag jobbar på kundservice så det kommer ringa i min telefon när som helst" (Hehe)
"Åh, okej, jag kan prova att ringa ikväll!"
"Ja du kan ju alltid försöka, hejdå!"

Gissa om jag kommer svara?
Nej.

Iofs kvittar det, elen ingår i hyran så den tänker jag inte göra nåt åt. Booya.

Vart tog vägen vägen?
Är vi ute på en åker och åker?

så kan man sammanfatta resan mellan Sundsvall och Härnösand för tillfället. Vägen är så otrooooligt ... vad ska man säga, isig? Spårig? Skakig, helt enkelt. Man har tur om man lyckas hitta nåt uppkört spår där vägen är mer eller mindre slät, för övriga delen av resan så skakar det, det dånar, det väsnas, men framförallt så skakar det. DET SKAKAR! Hela jag känns som en shaken baby ungefär. Jag blir både trött och snurrig i huvudet, och jag ser verkligen inte fram emot nästa resa. Urk.

Jag saknar sommar-väglag...

Jag är inte heller helt genomtänkt alla gånger, men lite har jag ändå innanför pannbenet (tro det eller ej).

Innan jul så hade vi en utbildning på jobbet. En av våra chefer satt med, men fick plötsligt ett telefonsamtal och rusade iväg. Det visade sig senare att samtalet handlade om att någon sagt att min kollega Emelie skrev på Facebook att hon satt och sov på jobbet. Det hade hon alltså inte skrivit, hon hade skrivit att hon var trött. Och trött borde man väl få vara? Men okej. Det var inte det här som jag syftade på med min rubrik.

Med tidigare stycke i minne så kommer jag till min poäng. Jag satt igår eftermiddag hemma och slösurfade på Facebook, och såg att en kollega hade länkat till ett klipp på Youtube. Klippet var från jobbets julfest 2009, och i beskrivningen nämndes korgars vara eller icke vara, telefoni small med mer. Det var väl just telefoni-delen som gjorde mig mest nyfiken.

Ungeär vid 4:15 in i klippet säger en medarbetare från en annan avdelning: "Varför tror du korgar finns för? Det är ungefär som Com Hem-rabatten, varför tror du den finns för; för att man ska kunna fulsälja telefoni!"

Det är en sak att säga det på en intern fest. Det är en helt annan sak att lägga ut det på youtube (och i förlängningen Facebook) till allmän beskådan. Och ja, jag vet att jag bidrar till den offentliga spridningen genom att skriva om det här. Jag tänker inte "skvallra" för nån chef, men saken är ju ändå den att OM "fel" person ser klippet så lär det ju få konsekvenser, med tanke på hur "akut" det blev av Emelies "Jag är trött"-status på fejjan. Pratade med Andreas om det igår efter jag hade sett det, och han sa att OM det skulle gå vidare så är personen i frågan rätt körd. Man har en "plikt" att vara lojal mot sitt företag varesig man vill eller inte, och även om facket skulle dras in så skulle han ändå vara rätt "screwed". Taskigt läge, kan man säga.

Jag tänker inte länka till klippet. Den klurige vet hur man söker för att hitta och om någon inte orkar vara klurig så kan man fråga med. Nu är rasten snart slut så jag ska göra mig redo för samtal igen.

Fast denna blogg MÅSTE bli kort eftersom jag ska jobba imorn. Urk på burk för att kliva upp tidigt, det är allt jag har att säga. Speciellt när man vänt på dygnet så duktigt som jag alltid gör.

Det blidde inget åka till Andreas ikväll. Träffade honom en sväng på TLN förut idag när han kom hem från arbetspasset, och eftersom jag ändå hade fått tillbaka bilen (i fungerande skick) och han ändå inte skulle vara hemma inatt, så kändes det inte som nån mening att åka dit. Och lika glad är väl jag för det! Jag skaffade mig nämligen besök i form av min systeryster!

Hon beklagade sig nämligen på Facebook över att bussarna är så eländiga från Härnösand (och de är verkligen eländiga på helgerna och vardagkvällarna...) så jag erbjöd mig att hämta henne i utbyte mot att hon kom hit och var lite social med mig. Sagt och gjort. När jag satt i bilen och hade åkt i typ fem minuter så ringde Andreas. Han frågade om vi ville låna hans Wii med tillhörande "Rockband"-utrustning, alltså trummor, gitarrer, mikrofon och spel till förbannelse. Jag tackade gladeligen ja! Han såg dessutom till att ha allting frånkopplat och samlat på ett och samma ställe tills vi kom dit, så det var bara att bära ner prylarna till bilen. Awesome!

Jag och Emma åkte iaf först och handlade lite. Eller ja, emma handlade och jag satt kvar i bilen och vaktade "utrustningen". Man blir ju lite nojig att ha så mkt grejer i bilen, och dessutom någon annans, så nej, jag stannade kvar. Vi åkte till Max med och skaffade oss lite mat, sedan begav vi oss hem, åt och kopplade sedan iordning spelet. Emma spelade trummor som en besatt, och hon lär nog få träningsvärk eftersom hon spelade "som man ska spela". Jag däremot fegade och hade hälen nere :P Men det är väl lika bra det, hade kanske inte kunnat använda gaspedalen imorn annars ;)

Nåja, det var jäkligt kul iaf! SVÅRT med trummorna och kanske lite för lätt att sjunga. Jag misslyckades TOTALT på Bohemian Rhapsody, men fick ändå 75% på hard. Det borde inte ha varit så "lätt" att ta sig igenom den tycker jag, med tanke på att jag större delen av låten varken kunde melodi eller text (trots att texten står på skärmen).

Andreas har, trots att han skulle bort ikväll, hunnit med att ringa och kolla läget tre gånger. Jag tycker synd om honom, spelet synkar inte alls bra på hans nya fina TV, så han har inte kunnat inviga det riktigt än... vilket innebär att det var jag och syrran som fick "premiärturen". Lyx oss, men som sagt, tycker ändå synd om Andreas. Men men, jag kan ju alltid behålla hans Wii, så kan han komma hit och spela.. Det låter som en kanonbra idé, don't you think? :D

Bjuder på en serie bilder på min kära syster när hon spelar Guitar Hero (detta är dock nästan 2 år sedan, men ändå, minerna är ungefär desamma ;) ) And with this, I wish you all a good night!

Allt känns mkt bättre nu. Pratade med A i en timme förut, och sedan i ytterligare 30 minuter, och nu känns det nästan som vanligt igen. Okej, lite skumt, men jag hoppas det släpper snart. Den extrema klumpen i magen försvann iaf, och aptiten återkom. Jag ska troligtvis dit imorn framåt eftermiddagen-kvällen och ladda upp inför söndagens arbetspass. Vem vet, kanske blir lite hockey på TV med om han fortfarande har frivisningen på sitt julklappsabonnemang som han fick av mig... :)

Annars så har jag försökt koppla in hans julklapp till mig idag - VGA-omvandlaren. Det gick mindre bra kan jag konstatera. 30-minuterssamtalet var alltså framförallt ett supportsamtal där han försökte guida mig till hur man skulle få det att fungera. Resultatet: Det fungerade ändå inte. Slutsatsen av det hela blir att han får komma hit och hjälpa mig nåt framöver. Han har ändå gått med på att vara min handyman, så han kan lika gärna få vara teknisk support när han ändå håller på =)

Well well, dags att sova. Filmen är slut, det är bara skit på tv (just nu är det Jackass på MTV, och nog för att Johnny Knoxville är skön att titta på, men jag har liiiite svårt för att se dem göra illa sig på det viset.
Nämen gonatt hurrni. Vi hörs.

Jag är fortfarande inte riktigt tillfreds med livet och dagens händelser, men jag kan säga så mkt, att det blev femtioelva resor bättre av att älskade lillasyster ringde och snackade skit med mig i prick 1,5 timme. Det var duktigt av oss tycker jag. För vi pratar ju aldrig i telefon annars. Iaf inte med varandra (hö hö hö). <3

Tycker för övrigt att du (systeryster) borde pallra dig hit och umgås nån dag framöver, spela det nya guitarhero som jag fick av A i julklapp :)

Det är vad jag tycker. Nu ska jag ta mitt magknip/illamående och gå och lägga mig. Får väl se om det blir nåt sovet eller om hjärnan tycker nåt annat.

Jo förresten... Det är lite bittert att försöka prata med någon som man trodde man kunde prata med, och sedan bli helt "shot down". Well well, man lär så länge man lever. Tur man har lillasyster iaf :) <3

Förövrigt så kan jag inte förstå hur en dag kan gå så fruktansvärt fel, så snabbt. Känslan av att inte se dig på samma sätt som tidigare äter upp mig inifrån. Samtidigt vet jag att du inte menade illa, och du fortfarande ser mig på samma sätt som tidigare. Jag vet inte om det är bra eller dåligt, men jag antar att det är bra, för jag vet att jag byter något för dig. Jag vet bara inte vad du betyder för mig nu... Time will tell... <3

(Ja bilden förresten... Det är min toalettstol för den som inte klurat ut det. Den nyps i skinkan om man sätter sig för långt bak)

Joanna påminde mig om att jag ju hade lovat att skriva om gårdagens äventyr med...! Okej, det kanske inte är lika gastkramande som dagens main event, men ändå ack så "upprörande".

Here goes.

Jag satt alltså i hemmets lugna vrå och började min handyman-blogg. Ann-Sofie ringde, vi surrade lite och hon sa att hon hade matlåda med kalkon som jag skulle få. Sagt och gjort, jag gick ut till bilen, sopade av alla femtioelvamiljarder snöflingor som hade bosatt sig på bilen, och sedan gav jag mig iväg. Det är rätt nära mellan mig och Ann-Sofie, så resan gick ju snabbt. När jag nästan var framme, ungefär vid Medborgarhuset i Timrå, så är det bara en backe på 100 meter eller så (mitt ögonmått och min uppskattningsförmåga skall inte litas på) tills man är framme. Jag gasar på och tar mig upp för backen på tvåan, men det går segt som sirap. Ungefär som att köra med påkopplad hästfinka, 50km/h på femman, det lixom vill inte. Men upp tog jag mig tillslut ändå. Väl uppe så känner jag hur det börjar lukta bränt i bilen. Som en blandning av Östrand på en av sina sämre dagar, och som om nån bränt av en raket inne i bilen. Svänger in på första bästa lediga (och översnöade) parkering och slår av bilen i ren panik.

Ringer min jourhavande medmänniska/bilreparatör, men han svarade inte. Nåja. Jag gick upp till Ann-Sofie, vi surrade lite, drack julebrus (visst heter det då?) och jag klappade på vackraste Nova. A ringer upp efter en stund för att höra vad som står på, och jag förklarar läget. Lämpligt nog så befann han sig i Bergeforsen, så han erbjöd sig att komma förbi och ta sig en titt.

Sagt och gjort. Han dök upp efter en liten stund. Sticker in huvudet i min bil och så får även han njuta (?) av den fantastiska odören inne i bilen. Så nej, jag hade inte inbillat mig. Han startar bilen, den får gå en liten stund. Ingen direkt odör känns av varken inne eller ute, fast han tycker att avgaserna luktar lite surt. Han öppnar motorhuvet, bedömningen utan ficklampa kl 21 på kvällen var att det väl såg alldeles okej ut, ingenting som var direkt anmärkningsvärt iaf. Jag pekar på rök. Nej, det är bara lyktorna. Jaha. Han stänger motorhuven. Kort därefter - men du, det där är INTE från lyktorna! Öppnar huven igen och ganska snabbt ser han att fläkten står helt stilla. Motorn är på väg (eller har redan börjat? I don't know) att koka. Awesome! Stänger av bilen fort som fan och accepterar förlust. A hjälper mig att backa in bilen istället för att stå med nosen in, för att underlätta för kommande bogsering.

Ja, sen var det ju faktiskt inte så mkt mer att göra. Och inte så mkt mer att säga heller. Bilen står kvar hos Ann-Sofie, A följde med mig hem och sen gav han mig skjuts till bussen imorse. Jag blir som sagt kvar här inatt, borde väl gå nån buss till stan imorn tycker man, även fast det är röd dag.

Varför har jag sånt jävla oflyt med bilar?! Är det verkligen bara oflyt? Jag börjar undra om jag gör någon aktiv handling för att lyckas få till sån här skit? Less blir man iaf... Nu ska jag spela mario tills det oxå går åt skogen.

Fast inte för min egen del (som tur är). Händelsen lyckades dock ge mig en REJÄL paus av hjärtslag, för att sedan följas av en himla massa slag på en och samma gång...

Stog här nedanför A's trappuppgång, på andra sidan vägen, och väntade på att få gå över vägen. Det är trafiklyse där, och mannen på andra sidan gatan hade redan tryckt på knappen. So far so good. Det blir rött för bilarna och grönt för oss. Till saken hör att det här en sån där korsning som nästan alltid lyser rött, men som brukar slå om till grönt när man närmar sig. Oftast, alltså.

Jag gick från mitt håll, och mannen på andra sidan gatan gick från sitt håll. Han har dock sin luva nerfälld, och har inte kollat åt sidan för att se så att det är klart, troligtvis för att det faktiskt är ett trafiklyse och vi hade grönt. Hur som helst så såg han inte lastbilschauffören som körde mot rött. Jag såg honom knappt heller, direkt när jag såg att han inte bromsade så skrek jag bara rakt ut "Skynda dig!" Mannen tog nåt steg framåt lite extra snabbt. I shit you not, en sekund till och han hade varit deltagare en en lastilskram. Okej, det gick inte jättefort för lastbilen, men tillräckligt för att mannen skulle ha fått sig en rejäl smäll om de hade krockat.

Även fast jag ju såg att de inte krockat så var jag ändå dynghög i puls, och utbrister "Åhh gud, hur gick det??" när jag och mannen passerar varandra. Han bara blängde på mig och gick vidare.  Jag ursäktar honom med att han måste varit i chock. För det var jag. Det ÄR jag, jag känner mig fortfarande alldeles uppjagad, och det var inte ens mig det hände! Uff, vilken grej...

Nu ska jag smaska i mig resten av den otroligt goda kalkonen som Ann-Sofie fixat till mig i matlåda, och sen ska jag nog lägga mig och vila en stund. Om orken tillåter så ska jag passa på att spela lite Super Mario Bros sen innan det är dags att bege sig tillbaka till jobbet. Inatt sover jag med A igen, fast denna gången hemma hos honom. (Det kändes för övrigt rätt underligt att vakna med honom hemma hos mig imorse, har lixom inte sovit med ngn annan där sen jag var i lag med S i somras... Men men, life goes on.)

(2011-01-04, 20:00-tiden)
Kom på idag när jag städade att det ju faktiskt finns en del småfix här hemma som jag bara inte tagit tag i att fixa. Framförallt för att jag känner att jag faktiskt inte kan.

2011-01-05, klockan är nu 07:50
Jahapp, det vart ett avbrott där ja. Ann-Sofie ringde strax efter 20-tiden så jag åkte dit en sväng. Det blev ju ett äventyr det med kan man säga, men innan jag berättar om det så ska jag berätta varför jag skulle behövt en handy-man... I lägenheten, alltså!

Well. Som sagt, jag inåg att jag har lite småfix hemma som jag egentligen skulle vilja/behöva ha hjälp med.
- En taklampa till vardagsrummet
- En taklampa till hallen (jag har ju faktiskt en lampa dit, en kan inte koppla in den eftersom det bara hänger lösa sladdar från taket. Sånt befattar jag mig INTE med).
- Se till så att kranen i köket inte sprutar vatten horisontalt från kranen. Vatten ska neråt - inte åt sidorna.
- Hjälpa mig att sätta fast en ny toasits...

Den sista punkten är nästan lite intressant. Förra hösten, alltså hösten 2009, så skaffade jag en toalettsits. Vanlig, vit, typ "hårdplast", eller vad man ska kalla det. Den har aldrig suttit speciellt bra, fast jag försökt skruva dit den efter konstens alla regler. Den har lixom suttit löst. Detta har i sin tur lett till att den börjat spricka vid ena fästet.

Om jag hade skrivit klart detta inlägg igår så hade jag fortsatt med: "Det skulle inte förvåna mig om den knäcks helt inom en inte allt för avlägsen framtid". Men eftersom det nu har blivit idag så kan jag skriva: "Inatt knäcktes den visst helt". Det går fortfarande bra att sitta där förstås, men skulle man få för sig att sätta sig lite för långt bak så riskerar man nog ett litet nyp i rumpan. And not the good kind of nyp!

Okej, jag sa NÄSTAN intressant. Hur som helst, nu har jag inte så mkt annat val än att köpa en ny toasits, men jag vill ju gärna slippa samma historia igen, så då vore det ju bra med en handyman som kunde sätta fast den rätt på en gång. Höhö.

Jag har väl egentligen redan bestämt mig för att jag ska jobba imorn. Fast när jag faktiskt tänker på det så blir jag lite tveksam. Jag kände mig hyfsat fräsch imorse så jag har ägnat dagen åt att städa. Och faktiskt, det har tagit hela dagen, och jag är inte ens klar. Och med det menar jag inte att jag skrubbat vartenda litet skrymsle (tyvärr, det hade kunnat behövas det med...) utan snarare att jag blivit så sjuuuukt trött efter minsta lilla grej jag gjort. Diskat - helt utslagen. Sorterat all ren tvätt som jag hittills bara knölat undan i väntan på bättre tider - tröött. Dammsugit - det kändes som ett mindre maraton!

Jag vet inte, jag är kanske inte så frisk som jag vill inbilla mig. Men å andra sidan, det BORDE inte vara allt för påfrestande att jobba imorn. Jobba 8-11 typ, sen "hem" (till A) o vila till 16-tiden, och sen jobba till 20:30. Sen är jag ju faktiskt ledig i tre dagar till. Jo, det blir nog till att jobba imorn. Skam den som ger sig!

Förresten så har jag ont i magen igen. Det kanske var den här känslan som gjort att jag undvikit chilinötter? Mmm skulle tro det. Good times.

Under min utmaningsperiod så nämnde jag i inlägget "Mina bloggfavoriter" att jag följer Lady Dahmer's blogg. Hon beskriver sig själv, i sin lilla presentationsruta till höger", som "en feministisk småbarnsmorsa med orakade armhålor", för den som inte sett det. I sitt senaste inlägg så berättar hon att hon har en genusdiskussion i Englas blogg, och i den diskussionen har hon i någon av kommentarerna sagt att folk är okunniga osv. (Vart det VM i länkning nu?)

Hon är skicklig. Dahmer alltså, hon är påläst och kunnig och har bra synpunkter. Många av dem som "argumenterar" emot henne  kör på "lägg av, att du ens orkar"-stuket. Och även fast jag tycker att alla har rätt till en åsikt, så är det någonting med LD's inlägg som retar mig. Ungefär som att hon ser ner på alla som inte är 100% pålästa. (Så är det säkert inte, men jag får lite den känslan. Fråga mig inte varför.)

Jag tänker inte ens försöka ge mig in i en sån debatt. Jag ÄR okunnig när det gäller sånt, jag är inte påläst och jag har inga korrekta belägg och argument för vad jag tycker. Jag vet inte ens varför jag tycker som jag tycker, men som de flesta andra så har man ändå en uppfattning om en åsikt.

Jag är väl kanske en typisk "dum" människa. Jag ser inget fel i att tjejer har rosa, killar har blått, eller att killar lekar med bilar och tjejer med barbie. Jag tycker inte att det är kvinnoförnedrande om en familj väljer att mannen jobbar och kvinnan är hemma och "sköter hemmet". Så länge man väljer själv - varför inte? Om man däremot tvingar någon till att leva på ett visst sätt, då är det en annan sak. Om den lilla pojken säger: "Men mamma, jag vill hellre ha en docka än en grävmaskin", då kan han väl få ha en docka. Eller om flickan hellre vill ha kamouflage-färgade brallor och kortklippt hår, för all del. Att jag sedan tycker att det är lite små-äckligt med orakade armhålor, ben och bikinilinjer, det får ändå stå för mig själv (och nej, jag är inte heller perfekt ansad jämt, men det betyder inte att jag trivs med det, det betyder bara att jag är lat).

Som sagt, jag har inga väl genomtänkta argument. Jag vet inte ens om det kan kallas att jag har en "riktig åsikt". Jag skulle väl mer kalla det en känsla, ett "hum". Och med det menar jag att det skulle inte vara omöjligt att övertyga mig åt varesig det ena eller det andra hållet om jag bara fick "rätt" argument presenterade för mig. Det enda jag VET att jag tycker, är att man inte behöver idiotförklara någon som han en annan åsikt än en själv, och man behöver inte heller idiotförklara den som inte kan allt om allt. Ungefär som jag. Jag kan lite om få saker, men jag är glad ändå. Och det kan jag väl få vara?

Jag har typ sovit större delen av dagen. Och jag tror att det har varit nyttigt. Jag känner mig fortfarande "uppblåst" i hela ansiktet, ögonen rinner, det gör ont i ryggen när jag hostar (eller skrattar, för jag har hunnit med det också), jag är snuvig och halsen river emellanåt, men det känns ändå som att det går åt rätt håll. Lite skumt va? Men jag är ledig imorgon iaf, så jag räknar med att om jag har en till sova-dag som idag så borde jag vara någorlunda fit-for-fight för att jobba på onsdag.

Det är förresten synd att jag inte kopplat in den där vga-omvandlaren jag fick av A i julklapp än, för då hade jag kunnat lega i sängen och kolla på alla de serier som jag försummat under hösten. Nåja, vad är väl en bal på slottet... And on that note så ska jag istället lägga mig och kolla på Disney - fast istället för Askungen så blir det Skönheten och Odjuret.

Sjuk Erika + Disneyfilm = det enda rätt.

Förresten... Det som nästan stör mig allra mest med att vara sjuk (förutom mina potentiella planer för veckan som jag nu tänker skita i) är att det är HELT MENINGSLÖS att mysa med mina underbara doftljus. Tände ett fantastiskt underbart vita snöbär-ljus i förrgår och insåg inte förrän jag släckte att jag inte ens reagerat över hur gott det luktar. JAG HAR JU INGET LUKTSINNE FÖR BÖVELEN! Åhhh slöseri med ljus. Får nöja mig med tråkiga vanliga euroshopper-värmeljus tills vidare... blä...

Jag vet inte vad som väckte mig egentligen. Det är ungefär som hönan och ägget - vad kom först? Antingen var det katten som väckte mig så att jag när jag vaknade så kände jag verkligen hur det rev i halsen och hur kroppen kändes som gegga... Eller så var det förkylningen som väckte mig, och när jag ändå vred mig i halvmedvetande, så tolkade katten det som att jag var vaken - dags att gosa. Jag vet inte. Vad jag däremot vet är att det är total idioti att vara vaken kl 4 en måndagmorgon helt utan anledning...

Jag har en stark misstanke om att de tre tillstånden på något vis har med varandra att göra. Faktiskt. Tycker ändå jag har kämpat på bra hela nyårshelgen. Jobba utan röst, jo men det gick ju bra tack vare att jag fått ägna mig åt icke-pratande arbetsuppgifter. Regga ÅF-avtal och svara på mail, det är min grej det. Det gick bra torsdag och fredag, igår gick det hyfsat eftersom jag kände mig ännu lite mossigare. Och om jag kände mig mossig igår, då ska jag nog inte ens jämföra med idag. Jag tror aldrig jag mått så dåligt (sjuk-förkylningsrelaterat) på jobbet tidigare. För att använda Lollos uttryck: Jag kände mig som en påse skridskor. Vad nu det betyder. Men det är inget positivt. Hur som helst härdade jag hela dan. Jag gav inte upp, banne mig. Pinade mig igenom övertiden med, för ja, det blev beordrad övertid idag med. Fråga mig inte varför... Men men.

Men nu sitter jag här. Känns som att jag har snor fulla huvudet. Mys. Febern har tagit över mig, och när jag andas genom munnen så bränner det i halsen, ungefär som när man ätit något riktigt starkt. Jag har haft VM i underliga nysningar, och varje gång jag hostar så hugger det i ryggen.

Men jag har åtminstone fått tillbaka rösten (även om den nu är hes, men man hör åtminstone vad jag säger).

Det var ju inte så här jag ville börja 2011... :(

Well, vi kan väl säga ungefär så här: Ponera att jag skulle få ett erbjudande från en viss someone som kunde vara något i stil med "kom förbi och kramas lite efter jobbet". Hade jag varit frisk så hade jag inte tvekat en sekund, men just nu... Jag skulle seriöst fundera på det en längre stund, för nu vill jag bara hem och krypa ner under en varm filt och bara dåsa... Men visst, en kram är ju aldrig fel även när man är sjuk, men om man jämför situationerna lixom, så skulle ändå tanken "Orkar jag verkligen?" dyka upp i huvudet. Och då vet man att jag är sjuk. Haha!

Och nej, jag har fortfarande inte speciellt mkt röst. Good times!

Nu kommer inläggen som på rad här, men känns inte som att det gör så mycket. Well, en kort sammanfattning av 2010 kanske är på sin plats? Men eftersom det aldrig blir kort när jag skriver, så gör jag det i bildform istället!

Enjoy!