Ibland försöker jag minnas hur det var att hålla på ett lag som gick relativt bra. Ett lag som vann åtminstone hälften av de matcher som spelade, ibland fler än så. Ett lag som mer eller mindre konstant och utan större besvär höll sig på rätt sida om slutspelssträcket.

Nu får man vara glad om man håller sig på rätt sida om kvalseriestrecket, och det är minsann en jävla skillnad. Nu har man hjärtflimmer inför varje match, man räknar varenda poäng, och funderar över varje scenario. Hockeyn kommer att ta död på mig, den kommer att ge mig problem med hjärtat. Och ändå kan jag inte sluta "vara intresserad". Det funkar ju inte riktigt så. Jag kommer vara modoit till den dag då hockeyn tar död på mig. End of story.

Kanske lite ovanligt att ett inlägg som börjar med hockey hamnar under kategorin hälsa, men när jag ändå klagar så kan jag ju fortsätta med resten av krämporna. Handlederna började strejka i förmiddags. Vänstern har dock blivit bättre under dagen, men högern har blivit värre så den har jag precis lindat. Känns alltid bättre när det blir mer stabilt, så att säga. Jo just det, och så har ju de där störiga jävla kliande prickarna kommit tillbaka med. Sjukt störande. Men jag har ju kvar steroid-salvan från förra gången så jag ska väl se till att köra en omgång med den.

Jaja. Man kan ju åtminstone trösta sig med att Modo fortfarande ligger några poäng före Timrå. Klen tröst, men ändå.