Jag är inte en person som blir arg. Inte utåt, åtminstone. Jag kan vara arg för mig själv, korta stunder, men det går oftast över. Jag bortförklarar det, intalar mig själv att personen jag är arg på har bättre anledning till att göra vad den nu gjort, än vad jag har för anledning att vara arg. Jag har inte rätt att känna det jag känner.

Så är det säkert den här gången med. Eller ja, det ÄR så. Jag är arg, irriterad. Men som vanligt håller jag på att intala mig själv att det fanns en någorlunda genomtänkt anledning till varför det blev som det blev, men skillnaden är att det inte spelar så stor roll. Det spelar ingen roll vad anledningen är, jag är ändå irriterad, och arg. Oavsett jag har "rätt" till det eller ej.

Vissa människor, eller snarare vissa människors beteende, kan få mig att vilja kräkas.

Hur jävla svårt ska det vara att acceptera att alla människor är olika, och att det kanske finns en anledning till att man inte har kontakt? Att personkemi inte alltid funkar both-ways, så att säga? Att en utskällning med jämna mellanrum inte förbättrar oddsen till stadigare kontakt och bättre personkemi?

Herre-min-jävla-gud, om jag nu är så fruktansvärd att ha kontakt med, och man säger upp kontakten med mig med jämna mellanrum, varför i hela friden måste man då återkomma varannan månad och skälla på mig för att vi inte har kontakt?! Dags att byta telefonnummer kanske...

Om det inte vore för att jag börjar få känning av ont i halsen så hade jag morrat ännu lite högre, men nu orkar jag faktiskt inte mer... Sova säng istället...

Duktig idiot. Jag kollade på 1,5 avsnitt av Greys, ungefär, och sen somnade jag faktiskt. Och sov i typ 1,5 timme. Skitbra, verkligen. Man kunde ju tro att eftersom jag varit duktig och städat förrådet idag, att jag skulle få sova lite bättre som belöning. Men tji fick jag. Tydligen. Jag är trött, men kroppen vill inte slappna av. Skitstörande.

Jaja. Ska väl lägga mig och göra ett nytt försök antar jag. Annars får det väl bli ännu mera Greys. Om samma antal avsnitt blir timmar av sömn så borde det väl bli... ja, fyra avsnitt till = 2 timmar och 40 min tv-tid = 4 timmar sovtid = uppstigning @ 10:15. Hahaha. And the award for Världens bästa uträkning goes to... *trumvirvel* ME! :D

Nytt försök till godnatt nu då
Hej svejs från knäppskallen.

Jag har varit på riktigt uselt humör hela dan idag. Kan inte riktigt sätta fingret på varför heller. Har funderat på både stall och strand nu på förmiddagen, men skippade båda idéerna. Åtminstone tillfälligt, ska nog till stallet ikväll istället. Om ett tag ska jag däremot åka och göra syster sällskap medans hon tvättar, förhoppningsvis blir jag på lite bättre humör då.

Ja, och så ska jag försöka utesluta xy ur huvudet med. Önskar att det gick att skapa ett konstant xy-fritt tillstånd. Suck.

• Tänker på någon speciell
• Generellt sett ett dåligt morgonhumör, såvida hon inte väcks av någon speciell (se punkt 1)
• Dålig ekonomi
• En inbjudan till Sollefteå som inte kan utnyttjas (se punkt 3 och 1)
• Dåligt humör (se punkt 4)
• Trött (se punkt 2)

WTF jag vill ju åka till Sollefteå idag.... SUCK SUCK SUCK!
Istället ska jag återgå till sängen och kolla på Snövit och de sju dvärgarna...

Jag brukar se ut rätt bra. Tillräckligt iaf. De allra flesta dagar. Men inte när det regnar. Då ser jag inte ut bra alls. Det går illa redan när det börjat dugga, men ju mer det regnar desto värre blir det ju.

Vart vill jag komma med det här då?
Ptja, det är väl dags att få vindrutetorkarna fixade, antar jag. Så jag kan se ut bra igen. Genom vindrutan.

Om det regnar och dina vindrutetorkare inte fungerar... Ge då fan i att köra bil. Man ser typ ingenting.

Bara så du vet.

Det är ju så här en dag INTE ska börja. Utan att gå in på det allt för mycket... Ett väldigt oväntat och tragiskt besked... och när man sen åker till stallet för lite terapiarbete så är hästarna ute på körtur. Snacka om taskig tajming...

:(

Jag hatar när jag blir så jävla besatt av en tanke, en händelse, en aktivitet eller vad fan som helst. Jag har varit sån länge. När jag fått ngt på hjärnan så vägrar det lixom släppa. Det kan vara en sån simpel grej som jag har ett extremt "craving" efter tacos (så fort nån nämner mat så skriker hela min kropp att den vill ha tacos), att lyssna på samma låt 20 gånger på raken och tycka att den är lika fantastiskt bra varenda gång, att inse hur fantstikt roligt det är att lösa soduko, eller att ... ja, vad det nu kan vara.

Nån som har nåt bra tips på hur man lägger av med de här dumheter?! Det är ju som att jag bara kan tänka på en sak åt gången, och det börjar bli JÄKLIGT frustrerande... :(

Jag vet inte riktigt vad min mage har emot Jönköping. Men de var precis samma sak förra gången jag var hit - jag blir tok-dålig i magen. Och jag gillar det inte. Gruvar mig för hemresan imorn, har inte "råd" att vara dålig i magen då. Det är lixom lite olämpligt att sitta X antal timmar i lastbilen med en mage som är osams med hela världen. Blä...

Det är rätt kluvna känslor angående hemresan. Själva resan (om vi bortser från ovanstående "problem") ska bli skoj, jag ska åka med två trevliga herrar som inte verkar ha ngt emot mitt sällskap. Fick positiva hälsningar från båda när jag råkade på dem häromnatten i Sala. Fick tom en kram från den ena! Kan jag charma chaufförerna eller vadå... ;-P Nä, men så det ser jag bara fram emot.

Däremot känns det ju alltid vemodigt att åka från Jönköping och alla fina människor här.. Och Vissmålen såklart... Men samtidigt ska det bli skönt att komma hem. Och SAMTIDIGT vill jag verkligen inte åka hem, för hemma händer det grejer... Eller ja, det kommer att göra det... jag ska nämligen byta psykolog... och det är fruktansvärt skrämmande kan jag tala om... Det är alltså anledningen till varför jag måste vara hemma i Sundsvall senast tisdag, för jag ska träffa den nya psykologen. Har jag otur så måste jag "redovisa min hemläxa" men det kan jag nog lösa på nåt vis tror jag... Tänk vad en liten eldsvåda kan ställa till med...! (Jag skämtar väl, jag ska ju vara duktig jag och göra som jag blitt "tillsagd" antar jag...) Nej, men skämt åsido så får jag fan ångest av att tänka på det... Tisdagen kommer att bli... jobbig. Vi nöjer oss med att säga så, och sedan lämnar vi ämnet.

Det finns bra saker i Sundsvall med. Riktigt många bra saker, när man tänker efter. Fina familjen, underbara vänner, glada pannkakor, goa katter, vackra hästar och spännande äventyr... Ute i naturen kan ju vad som helst hända...

Men ja.. tisdagen alltså... Det här känns fan inte bra... :(

... och själv sitter jag här och skrevar framför spegeln, till allmänhetens beskådan. Ska det vara så?

Ja alltså, nu visar jag ju faktiskt ingenting som folk borde ta anstöt av, jag har ju faktiskt kläder på mig. Dubbla lager dessutom, eller ja, åtminstone fläckvis. Jag tänkte väl egentligen bara demonstrera hur det kommer sig att jag använder långkalsonger i stallet även mitt i sommaren.

Som sagt, fläckvis två lager. Hence the långkalsong.

Jag sov verkligen sjukt dåligt inatt. Det kändes annorlunda än vad det brukar, normalt sett så vaknar jag bara för vaknandets skull, ingen speciell anledning eller känsla eller något som gör att man kan förklara "vakenheten", men inatt var det bara total... jag vet inte hur jag ska beskriva det, ungefär som stress - rädsla nästan. Inte riktigt panik, eller ångest, bara.. rädsla. Oro. Jag vet inte för vad eller om jag kanske drömde något, men det var otroligt obehagligt.

Jag somnade en sväng vid 11-tiden i förmiddags. Sov i ungefär 1,5 timme, sedan började grannarna borra. Förstår inte hur mkt det kan finnas att borra i... Otroligt störande. Låg iaf och smsade en stund och åkte sedan iväg för lite umgänge. Surrade lite och hade allmänt trevligt, sen vände jag hemåt igen

När jag kom hem så hade jag fått brev från FK. Tänkte att det kanske var nåt besked om utbetalning eller så eftersom det snart är ny månad, så jag öppnade. Holy hell alltså, jäkla knölskallar. Eftersom jag provade att gå tillbaka och jobbade där min sista vecka på jobbet, så måste jag gör en ny ansökan eftersom det blir en ny period. Och eftersom det var brytdatum där för när min uppsägning trädde i kraft så måste även det tidigare göras om till viss del, och då måste jag troligtvis betala tillbaka en del av det som jag redan fått utbetalat. Förbaskade idioter. Det här känns ju skitbra, lagom till att räkningarna ska betalas och allt... trodde ju att jag kanske skulle få en liten utbetalning lagom till nu, men istället blev det som en extra räkning.

Gud vad livet är roligt.

Jag läste häromdagen i Sundsvalls Tidnings nätupplaga om ett par som anmält en rökande granne till alla möjliga instanser. De störde sig på att grannen rökte på sin balkong, vilket i sin tur gjorde det omöjligt för paret att ha fönster och dörrar öppna eftersom röklukten då kom in hos dem.

Det var tur att det stog par, för annars hade man ju kunnat tro att det var jag som var anmälaren. Men nej, I don't have the balls for it. Jag skulle inte våga anmäla. Jag skulle inte heller våga gå till grannen och klaga, utan jag skulle istället göra nåt så tufft som att gnälla i bloggen. Typ som nu.

Jag tycker det är rätt fascinerande - jag som sover så lite, lyckas ändå med konststycket att bli väckt av de allra mest irriterande ting. Grannhunden som skäller till förbannelse så fort den blir lämnat ensam, grannen som alltid borrar i betongen (hur jävla mkt betong kan det finnas kvar att borra i?!), eller som idag - lukten av cigaretter.

Jag brukar öppna balkongdörren kring 5-6-tiden på morgonen, för när solen går upp och lyser rätt på mitt sovrum så blir det galet varmt. Så därför öppnar jag, i förebyggande syfte, för OM jag skulle somna så kommer jag vakna så snart det blir 25-26 grader varmt. Och det är ju onödigt. Idag var inte värmen något problem. Det var riktigt behaglig temperatur i sovrummet, vem vet, det kanske var därför jag somnade. Men jag vaknade av att det stank cigarettrök i hela sovrummet. Och problemet är att jag kan ju inte vädra mer än vad jag redan gör! Det enda alternativ som fanns var att kliva upp och gå in i ett annat rum. Urk.

Jag hatar stanken av cigarettrök, det finns fan inte mycket som luktar värre. Och jag hatar när den stanken tränger sig in i min lägenhet! Ibland kommer det från trapphuset (som då självklart luktar femtioelva gånger värre än inne hos mig), eller som idag, av att grannarna röker på sina balkonger. Och det kan man ju faktiskt inte göra nåt åt, antar jag. Jag kan inte gå till mina grannar och tvinga dem att inte röka på sina balkonger, det funkar ju inte riktigt så. Men det är synd. Deras snuskiga vanor tvingar mig att ha fönster och dörrar stängda. Det känns ju inte riktigt rättvist, men det är väl bara att gilla läget och vänta på vintern...

/Bitter cigarett-hatare

Jag är kungligt less på allt jävla tjafs med bilen nu. Varför kan det bara inte vara enkelt, snabbt och smidigt? Nu när jag väl hade en mekaniker som kunde fixa det "snabbt och lätt", då kommer det annan skit i vägen. Någon kanske minns att jag var på Biltema i början på veckan för att fixa delarna till avgassystemet men den ena delen fanns inte hemma utan skulle komma på torsdag eller fredag.

Idag är det fredag. Innan jag åkte och fotade syster och Evelin så tog jag vägen förbi Biltema. Gick till den aktuella hyllan, men där fanns inget nu heller. Knappade i datorn, och delen fanns inte i laget, stog det. Jag gick till "lilla butiken" och bad dem kolla upp när den skulle komma, eftersom jag fått besked om att den skulle komma idag. Den kanske inte hade blivit upp-plockad än?

"Alltså... jag vet inte vem du har pratat med, men det där är en beställningsvara..." sa killen i kassan. MEN VA FAN. Åhhh vad sånt där är störigt. Så då fick jag alltså beställa delen, och den har en leveranstid på två veckor. Okej, det hade inte gjort någon skillnad om jag hade beställt den idag eller i tisdags, men ändå. Suck suck suck.

Mekanikern är tillbaka från sin semester den 7:e juni, och delen skulle komma om två veckor, så det blir väl hyfsat lämpligt iaf. Det blir till att köra minsta möjliga ändå nu då.

Aja, nu blir det lite mat antar jag. Sen mer tv. Och drömmar.

Om jag bara kunde sluta...

(Det blev ingen ridning idag heller, Lotta som red Naomi förr ringde och sa att hon skulle rida. Att vi kunde rida tilllsammans, hon kunde ta Tineke sa hon, men just nu behöver de ju samma sadel eftersom Naomi har fått skav av den sadeln jag har haft... Så det går ju inte... Jag hade ju tänkt testa dressyrsadeln idag, men då sket ju det sig).

Bradag.se

Hoppas den blir bättre sen...

Just nu, just i detta nu, så gör det skitont. Jag vet också att det kommer att göra ont ett tag framöver, och ju mer man ser av det, desto mer ont kommer det göra. Tittar jag på ett sår så vet jag att såret utan plåster ser ut att göra mycket mer ont än det sår (som kanske egentligen är värre) som täcks av ett plåster. Jag är sån, och jag funkar så. Jag är väl medveten om det. Samtidigt måste man ibland titta för att vänja sig, hur ont det än må göra... Och det är bara att gilla läget. Det kommer bli riktigt bra i slutändan, nu ska man bara härda ut på vägen dit.. Men det är det värt!

Men som sagt... Just nu... just nu...

...ska jag gå o lägga mig och kolla på tv...

En sak som kan vara rätt typsikt för mig, som bloggare, är att pika folk genom generella inlägg. Missförstå mig rätt, det är numer extremt sällan, men det har hänt, och det lär väl säkert hända i framtiden med.

Ibland känns dock "pikarna" alldeles för uppenbara, och då känns det bäst att låta bli. För oftast är det så, att om man inte kan, eller vill, säga något till personen det rör, varför ska man då gnälla och tycka synd om sig själv i bloggen? Det ger lixom ingenting.

Däremot har jag börjat skriva lite dagbok för hand... Det behövs, jag behöver få ut mig lite skit. Så den här gången är det handskrivna hemligheter som gäller, inte digitala. Varken här, eller på annan adress...

Nu blir det avloppsrens, dusch och sen lägga lite mer patiens.
Tjingeling.

Jag har ont i magen. Kanske inte ätit enligt regelboken idag, fast det känns inte riktigt som att det är där problemet sitter heller. Det är väl som vanligt den där lilla gnagande oron som bara inte vill släppa taget. Varför oroa sig? Varför vara nervös? Varför grubbla? Det är slöseri med energi och "tankekraft" och ändå är det det jag gör, dagarna i ända, timme efter timme.

"Don't worry, 'cause worrying is just as effective as trying to solve an algebra-equation bye chewing bubblegum".

Det är ju så det är. Att oroa sig, eller vara nervös, löser inga problem. Det gör inte saken bättre. Eller sämre. Det bara är. Och det tar som sagt slöseri med energi. Men jag kan inte sluta.

Jag funderar på att åka till Jönköping på fredag. Åka lastbil ner, vara nere över helgen, och åka tillbaka upp på måndag eller tisdag. Varför? Omväxling, I guess. Dessutom är det Vissmålens årliga 1 maj-show och det är en "big deal" på gården. Mkt folk, härlig stämning. Roligt, helt enkelt. Men men, vi får väl se vad det blir av det hela, om det blir något. Den som lever får se.

Funderar på att lägga mig. "Redan". Haha! Har suttit och kollat på de två första avsnitten från första säsongen av One Tree Hill, kommer inte ihåg om jag såg starten av den serien. Det är bekant, men bara lite vagt. Kan vara "återblickar" eller nåt som jag känner igen det från, don't know. Har egentligen lust att fortsätta kolla, är inte riktigt trött än, men kroppen börjar säga ifrån om att sitta här, så jag borde lägga mig. Orkar inte bränna ut det heller, sist jag brände ut nåt att se på så kunde inte DVD:n läsa filerna, så det var ju mindre lyckat. Orkar inte sitta och vänta en halv evighet på något som KANSKE fungerar.

Blä, nu sitter jag bara och funderar på alla saker jag tänkt att jag "borde göra" eller så, som bara inte blivit av. Jag skulle ju kolla av cykeln. Ta upp innerdörren från källaren och montera upp den. Eller försöka hitta nåt draperi-liknande att sätta där istället (det är bara att inse att jag inte orkar bära upp dörrjävlen själv), och en hel del annat. Fixa bilen, tex, idag kändes det som att nåt däck höll på att vingla loss. Dumt... Ja iofs, jag skulle ju kunna ta ett usb-minne till den bärbara datorn och kolla genom den... På OTH, alltså. Men det får bli ett senare projekt det med i så fall. Jag har ju ändå vanan inne att skjuta upp saker.

Nåja, godnatt. Magen protesterar, och resten av kroppen likaså.

Jag låg och kollade på film inatt. Beck - Det tysta skriket, tror jag det var, om jag inte minns fel. Har avverkat många Beck-filmer senaste tiden. Hur som helst (spoiler-alert!) så visade det sig att det som hänt flickorna (överkörda av tåget) inte var något brott, utan de hade helt enkelt lagt sig där helt frivilligt, hand i hand, och inväntat tåget. Ett gemensamt självmord alltså.

Jag blir alltid så fundersam kring självmord, och de som begår det. Och till viss del även de efterlevande. Att man känner att självmord är den enda vägen kan jag väl på ett visst sätt förstå, till viss del. Vissa har det helt enkelt bara rent förjävligt. Även om utomstående kanske inte märker något alls.

"De som pratar om att de ska ta självmord vill bara ha uppmärksamhet". Det finns nog två olika typer av ja på den frågan. Dels så finns det säkert de som kanske inte alls har en tanke på det, egentligen, men som ändå pratar om det för att få just uppmärksamhet. Samtidigt som de finns de som faktiskt har tänkt, planerat, och vill, men som pratar om det för att de vill ha hjälp, som faktiskt inte vill dö. Och med det resonemanget, de som faktiskt vill dö, de pratar inte om det. Jag vet inte om det är så enkelt, men jag förstår tanken.

De efterlevande då? Finns nog flera kategorier av dem, fast nu tänker jag inte främst på den närmast sörjande kretsen. Jag tänker med på de som bestämt hävdar att självmord enbart är en självisk handling, att det är fult, fegt, och så vidare. De har väl rätt, på sätt och vis, men å andra sidan så finns det ju något som personen, som utfört självmordet, upplevt allt för övermäktigt för att kunna fortsätta leva.

Men visst förstår jag resonemanget om att det är själviskt.

"Om han/hon bara pratat med oss så hade vi ju kunnat hjälpas åt att lösa problemet".
"Tänk att han/hon klarar av att lämna familj och vänner i en sån situation"

Take it from one in therapy - prata är bra, men att "lasta sin skit" på sina vänner, det vill man inte göra. Så jag kan ju bara föreställa mig att man då inte vill berätta för en närstående att "Du, jag är sket-trött på mitt liv. Imorn är det jag och tåget som har en träff". Det rimmar rätt illa i min hjärna. Sen är det klart, vissa har ju mkt lättare att öppna sig för närstående än en psykolog till exempel, alla är vi olika.

Äsch, jag vet inte vart jag ville komma med det här inlägget, egentligen. Det var filmen som fick mig att börja fundera, precis som alltid när jag ser den typen av händelser på film.

Vi sätter punkt här helt enkelt. Jag lär ju fortsätta analysera det här en annan gång ändå... haha

Och förresten - Om du tar livet av dig så slår jag ihjäl dig.
Bara så du vet.

Jag tror jag har bloggat om det här förut. För ett eller annat år sedan, för det är ett återkommande "problem".

Det blidde en kvällspromand för min del. 45 friska minuter, i lugnt tempo visserligen, men jag är nöjd ändå. Vet inte om det gjorde varken till eller från för skavsår och träningsvärk dock. Fast nu var det ju inte det som var inläggets poäng.

Vid granngatan här nedanför (som även var med i Uppdrag granskning tidigare i vår, haha) finns det en trottoar (stavas det verkligen så?? Jag säger nog gångväg istället).  På den gångvägen är det helt sinnessjukt mkt hundbajs. "Det som göms i snö" o så antar jag. Men gud så äckligt. Att folk bara låtit sina hundar gå där och tok-skita. Om någon såg mig på håll så trodde de säkert att jag var småpackad och vinglade fram, när sanningen är att det verkligen var så mkt hundbajs på gångvägen att man fick kryssa sig fram för att inte trampa i nån hög. Säkert tort och o-luktigt, men ändå. Äckel-päckel.

Äckel-äckel, äckel-päckel!