Jag är inte en person som blir arg. Inte utåt, åtminstone. Jag kan vara arg för mig själv, korta stunder, men det går oftast över. Jag bortförklarar det, intalar mig själv att personen jag är arg på har bättre anledning till att göra vad den nu gjort, än vad jag har för anledning att vara arg. Jag har inte rätt att känna det jag känner.

Så är det säkert den här gången med. Eller ja, det ÄR så. Jag är arg, irriterad. Men som vanligt håller jag på att intala mig själv att det fanns en någorlunda genomtänkt anledning till varför det blev som det blev, men skillnaden är att det inte spelar så stor roll. Det spelar ingen roll vad anledningen är, jag är ändå irriterad, och arg. Oavsett jag har "rätt" till det eller ej.