Jag låg och kollade på film inatt. Beck - Det tysta skriket, tror jag det var, om jag inte minns fel. Har avverkat många Beck-filmer senaste tiden. Hur som helst (spoiler-alert!) så visade det sig att det som hänt flickorna (överkörda av tåget) inte var något brott, utan de hade helt enkelt lagt sig där helt frivilligt, hand i hand, och inväntat tåget. Ett gemensamt självmord alltså.

Jag blir alltid så fundersam kring självmord, och de som begår det. Och till viss del även de efterlevande. Att man känner att självmord är den enda vägen kan jag väl på ett visst sätt förstå, till viss del. Vissa har det helt enkelt bara rent förjävligt. Även om utomstående kanske inte märker något alls.

"De som pratar om att de ska ta självmord vill bara ha uppmärksamhet". Det finns nog två olika typer av ja på den frågan. Dels så finns det säkert de som kanske inte alls har en tanke på det, egentligen, men som ändå pratar om det för att få just uppmärksamhet. Samtidigt som de finns de som faktiskt har tänkt, planerat, och vill, men som pratar om det för att de vill ha hjälp, som faktiskt inte vill dö. Och med det resonemanget, de som faktiskt vill dö, de pratar inte om det. Jag vet inte om det är så enkelt, men jag förstår tanken.

De efterlevande då? Finns nog flera kategorier av dem, fast nu tänker jag inte främst på den närmast sörjande kretsen. Jag tänker med på de som bestämt hävdar att självmord enbart är en självisk handling, att det är fult, fegt, och så vidare. De har väl rätt, på sätt och vis, men å andra sidan så finns det ju något som personen, som utfört självmordet, upplevt allt för övermäktigt för att kunna fortsätta leva.

Men visst förstår jag resonemanget om att det är själviskt.

"Om han/hon bara pratat med oss så hade vi ju kunnat hjälpas åt att lösa problemet".
"Tänk att han/hon klarar av att lämna familj och vänner i en sån situation"

Take it from one in therapy - prata är bra, men att "lasta sin skit" på sina vänner, det vill man inte göra. Så jag kan ju bara föreställa mig att man då inte vill berätta för en närstående att "Du, jag är sket-trött på mitt liv. Imorn är det jag och tåget som har en träff". Det rimmar rätt illa i min hjärna. Sen är det klart, vissa har ju mkt lättare att öppna sig för närstående än en psykolog till exempel, alla är vi olika.

Äsch, jag vet inte vart jag ville komma med det här inlägget, egentligen. Det var filmen som fick mig att börja fundera, precis som alltid när jag ser den typen av händelser på film.

Vi sätter punkt här helt enkelt. Jag lär ju fortsätta analysera det här en annan gång ändå... haha

Och förresten - Om du tar livet av dig så slår jag ihjäl dig.
Bara så du vet.