Sicken skit-natt det har varit.. Usch... Tråk och stök och patiens-läggande till förbannelse. Gud vad bra det här känns! (Nån som kan tolka ironi?).

Men ja, nu är det dags för jobb igen då. För första gången på ungefär 1,5 månad. Jag känner mig sisådär lagomt inspirerad ska jag väl erkänna. Jag har ingen lust att förklara sjukskrivningen för folk som frågar, och jag har ingen lust att berätta att jag har fått sparken. Det känns riktigt jävla pissigt faktiskt. Men jag har gett mig fan på att det ska gå. I absolut värsta fall får jag prata med Previa, och rådgöra med dem. Vet att jag har Dr Vårdcentral i ryggen, han stöttar mig oavsett vad jag bestämmer mig för att göra. Det känns faktiskt riktigt bra.

Men men, nu ska vi inte måla fan på väggen. Vi får se hur det går. Den dåliga känslan kanske släpper när jag väl kommer till jobbet, jag hoppas det. Jag hoppas verkligen det. Jag vill sluta med flaggan i topp.

Nej, dags att bege sig... Håll tummen för mig..