Nu blev jag nostalgisk
Häromdagen hittade jag en ny blogg att följa, tack vare en Facebook-länkning. Det är egentligen inga personer jag känner, mest bara känner till, men däremot känner jag mycket väl till deras omgivning. Det är nämligen fyra tjejer som skriver som sitt häst-liv på Sundsvalls Lantliga Ryttarförening. Vad är det för speciellt med det då, frågar ni. Jo, det är ju där jag är mer eller mindre uppväxt, säger jag.
Det var där jag började rida. Det var där jag lärde mig rida. Jag glömmer aldrig första gången jag hoppade ett "högt" hinder (det var kanske 90-100cm) med Fröja. Ingrid hade hoppat före mig, och då tyckte Lajla att "Ja men kom du med Erika!" Jag sa nej, det där kan inte jag. "Nåja, men HON kan!" (Hästen kunde, alltså). Så jag hoppade. Och fick ett sånt sjukt felsprång. Jag landade framför sadeln och kände mig som världens sämsta. "Det där var inte riktigt bra, kom en gång till!" ropade Lajla, och jag hoppade igen. Och över kom jag. Och bra gick det.
Och på den vägen är det. Även om man själv var osäker på om man egentligen klarade av saker, så fick man göra det ändå, och visst lyckades man. Men jag har aldrig lyckats så bra med min ridning som när jag fick vara fodervärd åt den mest fantastiska hästen som någonsin gått i järnskor. Diana. Gud vad jag saknar den hästen. Vi gjorde saker som jag annars bara kunnat drömma om. Dressyr-rörelser från de högre skolorna med byten i vartannat språng, alla möjliga olika skolor och rörelser. Och hoppningen. Herregud, jag som alltid varit hopprädd kunde hoppträna som om jag aldrig gjort annat. Vi hoppade 1,35 på en Aili-träning och jag svävade på små rosa moln. Hoppade banor på 1,10 och jag fattade inte att det var sant. Gjorde lydnadsövningar och maken till dresserad häst har jag aldrig suttit på. Och vacker som en dag, i mina ögon.
Jag har säkert reda visat de flesta, men här kommer lite SLRF-bilder
Världens vackraste Diana ♥
Skönhet!
Dakir främst, och Kexet där bakom
Huj, den snällaste gamla farbror som man kunde hitta.
Men jäklar vad han kunde när han ville :)
Ariezona-skruttan! Min första tävlingskamrat. Jag ramlade av på vartenda KM i hoppning, och vi hade hyfsat kassa resultat i dressyren med. Och hon var sur rätt ofta... men jag älskade henne ändå ;)
Och så en bild på världens finaste igen. Vinst i KM, 90cm. Jag var så galet stolt!
Det var där jag började rida. Det var där jag lärde mig rida. Jag glömmer aldrig första gången jag hoppade ett "högt" hinder (det var kanske 90-100cm) med Fröja. Ingrid hade hoppat före mig, och då tyckte Lajla att "Ja men kom du med Erika!" Jag sa nej, det där kan inte jag. "Nåja, men HON kan!" (Hästen kunde, alltså). Så jag hoppade. Och fick ett sånt sjukt felsprång. Jag landade framför sadeln och kände mig som världens sämsta. "Det där var inte riktigt bra, kom en gång till!" ropade Lajla, och jag hoppade igen. Och över kom jag. Och bra gick det.
Och på den vägen är det. Även om man själv var osäker på om man egentligen klarade av saker, så fick man göra det ändå, och visst lyckades man. Men jag har aldrig lyckats så bra med min ridning som när jag fick vara fodervärd åt den mest fantastiska hästen som någonsin gått i järnskor. Diana. Gud vad jag saknar den hästen. Vi gjorde saker som jag annars bara kunnat drömma om. Dressyr-rörelser från de högre skolorna med byten i vartannat språng, alla möjliga olika skolor och rörelser. Och hoppningen. Herregud, jag som alltid varit hopprädd kunde hoppträna som om jag aldrig gjort annat. Vi hoppade 1,35 på en Aili-träning och jag svävade på små rosa moln. Hoppade banor på 1,10 och jag fattade inte att det var sant. Gjorde lydnadsövningar och maken till dresserad häst har jag aldrig suttit på. Och vacker som en dag, i mina ögon.
Jag har säkert reda visat de flesta, men här kommer lite SLRF-bilder
Världens vackraste Diana ♥
Skönhet!
Dakir främst, och Kexet där bakom
Huj, den snällaste gamla farbror som man kunde hitta.
Men jäklar vad han kunde när han ville :)
Ariezona-skruttan! Min första tävlingskamrat. Jag ramlade av på vartenda KM i hoppning, och vi hade hyfsat kassa resultat i dressyren med. Och hon var sur rätt ofta... men jag älskade henne ändå ;)
Och så en bild på världens finaste igen. Vinst i KM, 90cm. Jag var så galet stolt!
Kommentarer
Postat av: Mor
Verkligen nostalgi!!
Postat av: Maria
Roligt! :D Tror inte det är någon skillnad på junior och senior, kostar 450 för 5 lektioner. (Plus medlemsavgifter och så då:P)
En del av ridhustaket rasade i vintras när det var så mycket snö :/ Blir lite trist till vintern, men förhoppningsvis repareras det snart.
Häftigt att Diana var på den nivån, kommer mest ihåg henne som gammal snäll ridskolehäst. (Som visserligen kunde bli vääldigt pigg i hoppningen xD)
Kul att du hittat till vår blogg! =)
Postat av: Chris
Jag saknar några hästar här Erika :-) Pluto Medea , Pluto Zabaione ( Zeb ) Coreene , Tummeliten , Sa Fe'ed mfl :-) Ah man blir nostalgisk för mindre ju .
Trackback
