Ibland älskar jag mina katter. Andra dagar har jag lust att kasta ut dem från balkongen. Inatt har min kära helsvarta tjockis haft kräkskalas i hela lägenheten. Myyyys! Eller inte. Nu kanske ni undrar varför jag utgår från att samma katt lyckats med allt, men det är oftast han som kräks. Jag vet faktiskt inte varför han gör det heller.

Hur som helst.

Han låg i sin kära korg i den "nya" klösmöbeln (den är ju dock inte så ny längre, men nyare än de två gamla) och jag ser på honom, och hör, att nu är det dags att kräkas igen. Min tanke var så här: det är ju ingen mening att jaga upp honom ur korgen, för då kommer han ju kräkas all-over the place. Synd bara att han själv inte insåg samma sak, för halvvägs genom kräkandet far han upp, som skjuten ur en kanon, och tack vare det så fick jag kattkräks på gardinen, golvet och lite vid fönstret. Och så i klösmöblen med då förstås. Gosigt!

Småless på att torka upp kräks överallt faktiskt. Det spelar lixom ingen roll vad jag gör, han kräks ändå. Oavsett vad jag ger honom för mat, för det är alltså mat som kommer upp, inte hårbollar. Äckel-äckel, äckel-päckel.

Ledsen för kräksinlägget, jag är bara less.