Man kan känna kärlek på många olika sätt. Kärlek till ett djur, kärlek till en vän, kärlek till en familjemedlem, kärlek till en själsfrände.
I engelskan kan man lätt säga  "I love you" till vänner, bekanta osv, men vi svenskar går inte direkt runt och säger 'Jag älskar dig'. Det är synd egentligen. Sen är det ju klart, det är stor skillnad på att älska en vän, och på att vara kär i en person.

Är det fel att vara kär i fel person?

Jag minns när jag var yngre, många såg det som pinsamt om "fel" person var kär i den. Om till exempel Per är en "tönt" och Stina hör till "innegänget". Kanske ska nämna att det är påhittade personer. Men om då Per blir kär i Stina, så kunde det anses som pinsamt för Stina. Är det fortfarande så? Är det pinsamt när fel person faller för en?

Och vart går gränsen mellan att älska en vän, och att vara kär i densamma?

Sånt här funderade man aldrig på när man var liten. Man "hittade" en kille som var söt och snäll (fast vad visste man egentligen om det när man var 10 år?), och sedan var man kär. Man skrev hans namn i skolböckerna, ritade små hjärtan här och där. Någon vänlig själ kanske frågade chans på honom åt en, och kanske fick man ja, kanske fick man nej. Det var inte livsavgörande, utan livet gick vidare. Det gör det självklart nu med, men nu analyserar man mer. Varför tycker han si? Har jag gjort något? Han kanske är intresserad av någon annan? Är jag ful? Totalt meningslös egentligen.

Tänk om man fortfarande kunde fråga chans. Va enkelt det vore.
- Har jag chans på dig?
Sen får man ett ja eller ett nej.
Nej, nu ska det dejtas visst länge, man går omkring och överanalyserar allt, såklart. Är han intresserad? vad tycker han om mig? Tycker han att jag är tjock? Fortfarande lika meningslöst.

Om jag skulle säga att jag var kär i dig, hur skulle du reagera?
Oavsett om jag är jag eller Stina, och oavsett om du är du eller Per, så tror jag att den som får höra "jag är kär i dig" skulle dra sig tillbaka. Det beror iofs självklart på hur man känner för personen som säger det. Men i dom flesta fallen är kärlek sällan besvarad. Tyvärr.

Nu har jag svävat iväg lite, jag vet inte riktigt hur jag ska fortsätta. Det blir lite jobbigt när tankarna krockar med varandra.

Det finns otroligt många människor jag bryr mig om, somliga mer än andra, vilket är helt naturligt. Jag har vänner jag älskar, synd bara att det är sånt man bara vågar säga när farbror alkohol hälsat på.

Att säga till en person att man är kär i honom eller henne, det kräver mycket mod. Jag själv har inte sagt det till någon sedan jag och Ante var tillsammans, och det var 1,5 år sedan vi gjorde slut. Med det säger jag inte att jag inte varit kär sedan dess, för det har jag. Men det är ju så, man säger inte det till någon man vet inte kommer säga ngt likande tillbaka.

Kärlek är svårt, det har jag konstaterat förut.

"Du är resan som jag velat ska ta fart
Du är gåtan som jag aldrig löser klart
Du är början på nåt nytt och nånting underbart
För mig, för mig, för mig.
---
Det sägs att kärlek lovar stort men håller tunt
Du kan kalla det förnuft, men aldrig sunt
Det är sagt av någon stackare som aldrig ramlat runt
Med dig, med dig, med dig"
(Lars Winnerbäck - För dig)