Det där med diagnoser

Jag tänkte på en sak förut. Det här med diagnoser. Du är sjuk, du går till doktorn, du får en diagnos. Som när jag var hos läkaren och testade för gluten. Jag var jättenervös att jag skulle få "diagnosen" klutenintollerant. Men egentligen, varför? Jag blir inte mer sjuk bara för att jag får en diagnos. Det kan ju egentligen bara bli bättre, för då kan man göra ngt åt det, eller iaf behandla det på rätt sätt (äta rätt osv).

Samma sak som idag. Jag träffade min "riktiga" läkare idag. Överläkaren på kliniken. Förut har jag träffat två underläkare, en sköterska och en kurator. Underläkarna har nu flyttat, sköterskan skickade vidare mig till kuratorn, och kuratorn har semester. Men den här läkaren jag träffade idag ska alltså vara "min" läkare i fortsättningen, medicinskt sett, och så ska jag fortsätta träffa kuratorn efter hennes semester. Rörigt? Mjaa...

Hur som helst, har alltså träffat min läkare idag. Blev fortsatt sjukskriven till 31/8 iaf. Och ska prova en ny medicin som ska få mig att sova på nätterna. Yes please! Annars då? Prover ska tas för att se om jag får i mig rätt mängd Cipralex. Dom ska ta blodprover för att se hur mkt Cipralex jag har i mig, och för att se hur bra jag tillgodogör mig den (säger man så?). Men det är inte allt. Jag ska göra ett begåvningstest, för att se om jag har ngt "hack" i begåvningen (gud så dumt det låter), och att på så vis undersöka om jag kan tänkas ha en väldigt mild version av ADHD. Inte nog med detta. Hon tyckte även att jag visade tecken på social fobi. Att det kan vara därför jag har så svårt att stå på mig, säga vad jag tycker, prata inför folk, och så vidare.

Det låter helt sjukt. ADHD? Social fobi? JAG? Chrille ringde och frågade lite om hur han skulle installera The Sims2, och jag passade på att berätta vad läkaren hade sagt. "Jag hoppas det visar sig att du inte har ADHD", sa han. "Ja, jag säger detsamma" svarade jag.
Det var då jag tänkte på det där med diagnoser. Jag kommer inte må sämre eller bli konstigare bara för att jag får en diagnos. Jag kommer fortsätta vara som jag alltid varit - dvs, om det inte går att medicinera så jag blir bättre! Så egentligen. Säg att jag har både ADHD och Social fobi nu då - FINE! Då vet jag iaf varför jag beter/betett mig som jag gör/gjort.

Kommentarer
Postat av: Sara

Det där att prata inför folk, svårt att säga nej, svårt att säga vad man tycker osv kan vara social fobi eller något åt det hållet. Jag har eller har haft många av dom "problem" man har om man har social fobi. Men som du säger så blir man inte konstigare om man får en diagnos. Tvärtom får man ju reda på varför det är som det är och vad man kan göra åt det. Antidepressivt kan hjälpa men det jag tror allra bäst på är terapi och speciellt kognitiv beteendeterapi. Jag vet inte om landstinget kan erbjuda sån terapi eller om man måste gå privat. Det finns också böcker om social fobi som kan vara till hjälp. Man kan gå med i Svenska Ångestsyndromsällskapet där dom tex har "våga-tala-kurser" där man kan träna att tala inför grupp med andra som också tycker det är jobbigt. Även om man nu inte klassas som en socialfobiker så tycker jag att problem som att prata inför en grupp, att säga nej osv är värt att jobba bort. Jag tycker själv att det är problem som ställer till en del här i livet. Lite tips bara.

2006-06-22 @ 00:06:57
Postat av: Ämma

Begåvningstest... ja jävlar..

2006-06-22 @ 00:28:59
URL: http://hayes.webblogg.se
Postat av: Tomas

Nä, det spelar väl ingen roll om du har ADHD eller social fobi eller inte, huvudsaken är ju att du får hjälp att må bättre. Det är ju dumt att se en diagnos som en stämpel ...

2006-06-22 @ 17:57:38
Postat av: Tomas

Förresten, jag undrar just hur många diagnoser man skulle kunna ställa på mig ... social fobi är väl bara början ... Men jag känner mig inte speciellt konstig för det ... bara lite annorlunda :-)

2006-06-22 @ 18:03:47

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0