Jag ser mig själv som en väldigt generös och givmild person. Om jag sedan är det eller inte, det är upp till andra att avgöra. Men som jag ser det;

• Jag gör inte tjänster åt andra för att ha en tjänst innestående
• Jag bjuder inte på saker för att bli bjuden tillbaka
• Jag köper inte födelsedagspresenter och räknar med att få en exakt likvärdig present tillbaka. Räknar inte ens med att få en present tillbaka förresten. Att köpa dyra, fina presenter, eller presenter som är riktigt genomtänkta, och se personens uttryck när han/hon ser sina presenter är värt mkt bara det.
• Jag lånar ut pengar (om jag har pengar att låna ut förstås) utan att räkna exakt på kronan vad jag ska ha tillbaka. Det kvittar i det långa loppet.
  

Jag gör det för att jag vill, jag gör det för att glädja andra.

Jag vet att alla är olika. Till exempel så vet jag en del ekonomiska själar som räknar på öret vad man är skyldig, oavsett om jag bjudit 20 gånger tidigare.

Ja, nu sa jag emot mig själv. Det är det som är poängen med den här bloggen, för jag vet inte riktigt hur jag tänker. För hur var det nu igen? (Ja, jag generaliserar när jag skriver "alla" eller "aldrig". Det är inte det som är poängen.)

• Jag gör inte tjänster åt andra för att ha en tjänst innestående. - Men varför ska jag jämt ställa upp för andra om dom aldrig ställer upp för mig?

• Jag bjuder inte på saker (mat eller nåt sånt) för att bli bjuden tillbaka. - Men det är väl inte rätt att en person ALLTID ska bjuda och aldrig få ngt tillbaka? 

• Jag köper inte födelsedagspresenter och räknar med att få en exakt likvärdig present tillbaka. Räknar inte ens med att få en present tillbaka förresten. Att köpa dyra, fina presenter, eller presenter som är riktigt genomtänkta, och se personens uttryck när han/hon ser sina presenter är värt mkt bara det. - Men varför tar ingen sig tid att lägga ner tid, pengar eller tankar på mig?
  

• Jag lånar ut pengar (om jag har pengar att låna ut förstås) utan att räkna exakt på kronan vad jag ska ha tillbaka. Det kvittar i det långa loppet. - Du har lånat ut 500 kr till mig, och betalar tillbaka genom att köpa ngt jag sagt att jag behöver som kostar 470kr, de sista 30 kr bryr jag mig inte om. Om jag däremot lånar detsamma av dig, så vägrar du godkänna annat än 500kr precis.

Förstår ni hur jag menar med att jag säger emot mig själv? Jag vill så gärna kunna säga att jag gör saker för andra helt osjälviskt, utan baktanke eller att jag måste få något tillbaka. Men det är faktiskt inte jättekul att alltid vara den som gör saker för andra och inte får något tillbaka.

Detsamma gäller faktiskt känslolivet. Fast inte fullt lika mkt. Men ändå så pass att jag kan reagera på det stundvis. Tänker dock inte gå in på detaljer om det här, då det rör fler än mig och det inte är lika svårt att lura ut vem eller vilka det gäller.

Är jag helt galen och onormal som tänker som jag gör? Det känns så.... schizofrent!