Idag och igår har varit riktigt skruttiga dagar, ur hälsosynpunkt. Har mått bra så länge nu, men igår sprack det, av en sån skitsak att jag körde vilse och kom försent till jobbet. Jag höll ut några timmar, men sedan gick det bara inte. Jag orkade inte. Åkte hem. Eller, åkte till Davids föräldrar, David var där, och jag ville inte vara ensam. Så underbart att ha honom, någon som stöttar, peppar, uppmuntrar. Fick sova med honom med, och det uppskattade jag väldigt mkt med. Mådde dock inget vidare imorse heller, så jag bestämde mig för att inte jobba idag.

För att göra en dålig sak värre, så sa jag till David att jag skulle jobba senare på dagen. Jag vet egentligen inte varför jag gjorde det. Kanske för att han tror på mig så mkt, och jag ville inte "visa mig svag". Jag vet inte om det var därför eller om det vr nån annan idiotisk anledning, men hur som helst så gjorde jag det. Ljög.

"När åker du till jobbet?" frågade han
"Åker väl vid 13.30" sa jag. Skämdes.

Vi åt på en nyöppnad restaurang i Huskvarna. Vid 13 började jag säga att jag nog måste åka, för jag måste åka hem och mata katterna innan jag skulle jobba. Han frågade om han skulle följa med en sväng. Jag sa att det inte behövdes. Han frågade flera gånger. Till slut bröt jag ihop och sa som det var. Jag kände mig hemsk som ljugit för honom, och troligtvis bidrog ljugandet till att jag mådde dåligt med. Han vart inte arg. Han är underbar. Vi satt i bilen och pratade en bra stund om både ditt och datt. Kändes skönt. Är så glad att jag har honom.

Nu är det kväll. Mår fortfarande inte bra. Jag vet inte vad det är som gör det. Känner mig orolig, stressad, tyngd... Skulle väl iofs kunna misstänka att det har med min usla ekonomi att göra. Det är det mest logiska jag kan komma på. Och, om jag ska vara helt ärlig, så har det väl tryckt mig en del att David pratat om att åka till USA i slutet på september och vara borta en månad. Det känns dock inte lika "farligt" nu som när han tog upp det från början, men det är klart att det ändå känns trist/jobbigt. Jag vill inte att han ska åka, även om det "bara" är för en månad. Men, vi har pratat igenom det rätt mkt, och jag tror inte det skulle vara världens katastrof om han åkte, även om  jag inte skulle jubla åt det hela. Det är ngt han har velat göra länge nu, och jag vill inte vara den som står ivägen. Vi får se vad som händer helt enkelt.

Imorgon är en ny dag. Arbetsdag. Troligtvis. Jag vill inte vara den som mesar och är "sjuk" (jag har svårt att se mig själv som "riktigt" sjuk när jag mår psykiskt dåligt) men samtidigt vet jag att jag inte klarar av en hel arbetsdag när jag mått som jag gjort igår och idag.

Jaja,man får ta en dag i taget, och mår jag bättre imorn så jobbar jag, mår jag som idag, så jobbar jag inte.

En rörig blogg, jag ber om ursäkt.
Nu ska jag iaf sova. Natti.