Saknad
Jag har svårt att förstå poängen i att ragga/flörta med andra människor när man redan har partner. Är inte det helt meningslöst, och bortkastad tid? Lägg den tiden på din partner istället, så ska du se att du får mer action där hemma.
Men det var ändå saknaden som slog mig mest. Minnen från tiden då vi hade den bästa kontakten i världen, vi var bästa vänner, vi pratade OFTA, och vi berättade precis allt för varandra. Den ena, har kontakten minskats med till enbart msn. Aldrig telefon längre, och inte sms heller för den delen. Skittråkigt. Den andra har jag aningens mer kontakt med, men knappt ngt där heller. Jag antar, att med mer ansträngning så kanske det skulle kunna vara mer, men jag orkar inte längre, energin kan inte hela tiden komma från enbart ett håll.
Känslan av att goda vänner glider längre och längre ifrån en, är en tanke och en känsla som skrämmer mig. Jag tycker inte alls om den. SÅ på så sätt saknar jag den gamla goda tiden.
Ja vi pratade ju lite kring det där igår på MSN... Vissa kommer man nog ha kvar mer eller mindre resten av livet. :) Och sådana som inte ägnar samma tid och energi åt en som man själv gör kan man lika gärna lägga ner. För vad får man ut av det? Man blir bara ledsen... Egentligen borde man börja ringa mer till sina kompisar ist för att sitta vid MSN... haha!
Ja det är sorgligt när det "tar slut" med kompisar. Själv har jag gjort slut med två gamla kompisar som tävlade med varandra om vem som var min bästa kompis. Den ena tålde inte den andra. Men när jag hade en period då jag hade oerhört mkt att tänka på (ngt mycket tragiskt hände kan jag säga)så pratade jag inte med någon av dem på många veckor utom som hastigast. När jag sedan började återhämta mig och orka med omvärlden igen så hade de här två pratat väldigt mkt skit om mig i grova ordalag för jag "var ju en så dålig kompis". Vi pratade ut och jag sa att jag ville att de skulle gå direkt till mig om de var arga eller besvikna över ngt jag gjort men ett par år senare visade det sig att karusellen bara snurrade vidare med svartsjuka och skitprat, så då bröt jag kontakten helt med dem båda. Och det är inget jag ångrar även om det kändes dystert med tanke på de år som vi "hade ihop". Men det var innan tråkigheterna började. Skitprat är bland det värsta som finns. Speciellt när det kommer från ngn man känt i tio år. Hur som helst så...om vänskapen är äkta så klarar den att man inte pratar eller träffas under en längre period, en riktig vän är förstående när tragiska saker inträffar, och man hanterar såna händelser olika. Ibland orkar man inte prata om det för stunden. Ibland kan det ju gå en längre tid utan att man pratar även när inget speciellt hänt. Hur bra kompisar man än är kan man ju inte kräva att kompisen alltid ger en full uppmärksamhet och delar med sig av exakt alla sina tankar osv. Men självklart gäller det att vårda vänskapen, från båda håll. Svår balans det där...Speciellt när man står på helt olika punkter i livet.
