Japp, då var man i sundsvall då.Och denna blogg skriver jag med hjälp av ett trådlöst tangentbord, första gången jag använder ett sånt tror jag. Och för övrigt känns det så sjukt ovant att skriva på något annat än en laptop, vilket är vad jag använder i ungefär 99,9% av alla mina bloggar. Så om det blir några konstiga stavningar eller tecken så skyller jag helt på tangentbordet. För det kan ju aldrig vara mitt fel?

Anyway.

Vi åkte från Jönköping i tisdags vid 17-tiden tror jag. Stannade på Burger King i Linköping för mat. Mätt blev man ju, fast det var nog inte det godaste jag någonsin ätit. Resan i övrigt gick väldigt bra ända fram till att vi skulle hitta till Kungsängen där hans moster bor. Vi åkte fel både två och tre gånger, men tillslut kom vi iaf rätt! En fin lägenhet hade hon. Vi blev bjudna på mat när vi kom fram, och det slank ju ner utan större problem. Vi var iaf inte uppe så jättesent på kvällen, vi var ganska ordentligt trötta båda två. Sova gick väl sådär, bäddsoffan var inte den mest sköna jag någonsin sovit i, men samtidigt, vad gör det när det är sista natten tillsammans med älskligen? Jag hade kunnat sova på en spikmatta om det så var med honom. Men som sagt, nån riktig sömn blev det väl inte...

Upp och hoppa vid 8, jag med magknip som hette duga. Men det gick över det med efter en stund. Frukost med juice, bröd och ägg var gott, även om det inte finns nån värre kombination än juice och kaviar. Urk. Vid 10 åkte vi mot Arlanda, och vi var väl där ungefär när vi hade tänkt oss, även fast vi kom iväg ca 30 minuter senare än vi hade tänkt oss. Han checkade in iaf, lämnade bagaget, och sedan var det väl i princip det. Vi satte oss i några stolar och han gav mig adresser och telefonnummer till dom han ska bo hos. Vi tog några kort på oss två, och sedan gick vi bort mot... öhh.. tullen? Nej jag vet inte. Men där dom kollar hans handbagage och det iaf. Där var det då alltså dags att säga adjö. Vi kramades, pussades, och även fast jag visste att det ju inte är så farligt så grät jag väl rätt mkt. Även David grät lite (skönt att inte vara den enda, hihi) och vi tröstade varandra. Det var JOBBIGT att gå ifrån honom, det kan jag berätta. Men den jobbigaste delen gick över rätt snabbt, när jag var ute på E4-an igen kändes det inte alls lika hemskt. Dels för att han skulle ringa innan planet lyfte, och sedan när han landat i London, och sedan även när han landade i Chicago. Så det gick bra.

Min lilla roadtrip gick bra med. Jag stannade hos min mammas halvbrors fru i Harmånger och surrade lite med henne, har inte träffat henne sedan -99 så det var helt klart roligt, och uppskattat. Vid 18-tiden var jag framme i Sundsvall, och hade funnit mig till rätta hemma hos mor. Hämtade upp syrran nån timme senare, lagade mat åt familjen, och sedan blev det top model. Skjutsade hem syrran sedan med, och när jag kom hem blev det sängen direkt.

David ringde från Chicago vid 05 ungefär, då hade han kommit hem till sin kompis som han ska bo hos. Vi pratade inte så länge, mest för att det blir rätt dyrt, men även för att dom skulle ge sig ut på stan. Häftigt, allt verkade iaf ha gått bra.

Jag sov inget vidare i den extrasängen som mamma hade, den var hysteriskt hård, och kudden var inte heller något att jubla över. Men det är ju bättre än ingenting förstås.

Nu är jag hemma hos min far, och "socialiserar mig" med min syster (fast hur social är jag som bloggar? hoho). Ska skjutsa ner oss på stan sen. Jag alltså, ska skjutsa ner oss. Yeah yeah.

Och för er som vill se syster-yster på Talang 2007: FREDAGEN DEN 27/4 KL 20:00 är tiden som gäller. Glöm allt annat jag sagt.

Bye bye for now!

 (PS. Det är efit idag. Uppdateringen komme rnär jag har tid och möjlighet frör jag har ingen sladd till kameran med mig, tyvärr)