Ännu en bok jag tagit mig igenom. Det var dock inga problem att ta sig igenom den, för jag var fast redan från första kapitlet.

Jag dödade mitt barn
Boken är en sann "historia" om Michelle Remington. En ung kvinna, omtyckt av både vuxna och barn, gift med Jeff Remington. Lyckan var total när hon och Jeff blev gravida, något Michelle sett fram emot sedan länge. Men lyckan varade inte. I sjunde månaden svullnade hennes ben och fötter upp och mätte 35cm runt vristerna. Det blev till att vara hemma. I takt med att hon var hemma så började hon bli allt mer deprimerad. Graviditeten var jobbigt, och Michelle som vanligtvis var van att klara allt själv klarade inte enkla saker hemmavid.

När vattnet väl gick, och det blev dags för förlossning, tog det ungefär 35 timmar innan barnet kom ut, och då med tång. Michelle fick heller inte se sitt barn, utan han flögs omedelbart till ett annat sjukhus då man misstänkte hjärnskador pga syrebrist under den utdragna förlossningen. Det tog tre veckor innan sonen Joshua fick komma hem.

Under denna tiden hade Michelle blivit väldigt deprimerad. När Joshua väl kom hem var det maken Jeff som tog hand om sonen, Michelle själv satt mest i en stol och gungade fram och tillbaka. Hon gjorde först ett självmordsförsök genom att ta sömntabletter, detta lyckades dock inte. Men när hon hade haft Joshua hemma i 3 veckor sköt hon sin son, och sedan sig själv.

---

En fantastiskt bok. Man får följa Michelles egna tankar, hennes psykolog och hennes familj före, under och efter denna tragedi. Man får detaljerade beskrivningar om hennes sjukdom; post-partum depression. Kanske är det bland annat därför jag fastnat så vid boken. Jag känner igen mig själv i så många av dom beskrivningarna. Alltså inte gällande just själva "post-partum"-delen, men depression i allmänhet. Jag känner igen mig i symptomen, jag känner igen mig på en del av det hon går igenom.

Men hur som helst, man får alltså följa med genom hela denna händelse, och man vill helt enkelt inte lägga ifrån sig boken.

Mitt betyg: