Inser ni att man nog uppskattar livet allra mest när man nyss mått dåligt, och sedan mår bra igen? Sådan är åtminstone jag. Eller öht när man överkommit något som man innan ansåg vara helt hopplöst. Nu är dock mitt scenario det första.

Känsliga läsare varnas, för här sparar jag inte på detaljerna.

Vaknade igårnatt vid 02 av att jag hade fruktansvärt ont i magen. Jag är alltså van att ha ont i magen, kom detta ihåg, och det här var utan tvekan det värsta jag någonsin varit med om. Satt nog på toa i 45 minuter innan den första lilla pluppen kom ut. Några små pluppar följde inom den närmsta kvarten, men magontet bestog. Satt i kanske 30 minuter till innan (känsliga läsare - blunda nu!) resten av maginnehållet kom ut i en väldigt lös form. Pustade ut och gick och la mig igen. Mag-ontet satt kvar. Dröjde inte länge innan jag fick knalla in till toaletten igen. Ingen lycka. Det rann lite, och jag fick blod på papperet, men tänkte inte mer på detta. Gick och la mig igen.

Detta senaste scenariot, med rinnandet och blodet, upprepades i princip resten av dagen. Jag gick och la mig, magen gjorde ONT, jag gick på toa, det rann, jag gick tillbaka till sängen. Men magontet gick aldrig över. Vilket är ovanligt, för när jag väl har ont i magen så brukar det krävas kanske 2-3 toabesök och sedan går det över. Men inte idag alltså.

Vid 14.30 ringde jag till jourcentralen. Lika bra att fråga om det är något som behöver kollas upp eller om man bara ska härda. Jag berättade min historia för sköterskan, hon frågade bland annat om jag hade sett blod i avföringen. Jag svarade att det inte är något jag tänkt på eftersom David har en sån grej i toaletten som färgar vattnet blått. Jag sa dock att jag efter varje besök haft blod på papperet och hon sa att om det hela fortsätter så skulle jag åka till akuten. Ungefär 1,5 timme senare bestämde jag mig för att åka till akuten, David skjutsade mig.

Fick först sitta och vänta i ungefär 2 timmar. En sköterska kom och ropade upp mig, och sa att jag först skulle göra ett urinprov. Sagt och gjort. Samma sak hände som vid alla mina tidigare toalettbesök, det "rann" lite och denna gången, i klart vatten, så såg jag ju att det var ju ingen avföring alls, det var bara blod. Jag berättade för sköterskan hur det var, och hon skickade iväg oss till ett rum längre bort i korridoren. Hon kom tillbaka, ställde lite frågor, och ungefär en halvtimme senare kom läkaren. Hon klämde, kände, ställde frågor och gjorde undersökningar. (Undersökningarna ska jag inte berätta om). Till slut kom hon fram till slutsatsen om att jag ju faktiskt blöder någonstans i tarmen, men troligtvis längre upp eftersom hon inte kunnat se något. Jag ska komma tillbaka för fler undersökningar och provtagningar på tisdag bestämdes det, en kvinna från lab kom och tog lite blod ifrån mig, och sedan fick vi åka hem. Klockan var då runt 21.

Det är ju oxå ett sätt att spendera en dag.

Idag känns det bättre. Jag har fortfarande ont i magen, men inte alls lika illa som igår. Peppar peppar. Det kommer och går. Men jag kände imorse, när jag vaknade helt utan ont i magen, att det är rätt fantastiskt att leva. Att leva utan ont i magen. Himla super faktiskt.

Nåja

Nu har jag inget mer att skriva för närvarande. Ska ta och kolla på lite desperate tror jag. Känns som att det kan vara trevligt ;-)