"And the tears come streaming down your face
When you lose something you can't replace
When you love someone but it goes to waste
Could it be worse?"
[Coldplay - Fix you]


Ärligt talat - Det är klart att det hade kunnat vara värre. Men likförbannat gör det ont. Man kan ju fråga sig, hade det varit lika mkt värt det, om det inte hade gjort ont? För då hade man ju lixom inte brytt sig.

Ja, de flesta vet väl redan vid det här laget eftersom jag var en fjortis som gick ut med det snabbt på skvallerboken... S gjorde slut igår. Jag har varit i hans skor och vet att det inte är ett lätt beslut att ta. Jag har dock aldrig varit i mina egna skor, som läget är just nu menar jag. Jepp, första gången jag blitt dumpad. Men nån gång ska väl vara den första med. Problemet är bara...

Jag vet inte hur man gör...

Hur ställer man om sig från en dag till den andra, att man inte längre kommer att få träffa personen i fråga på samma sätt? Inga fler mysiga kvällar framför TV:n, ingen som stryker mig över håret, kliar mig i nacken eller smeker mig längs ryggen. Att inte få somna på hans arm, eller vakna med honom tätt intill...

Det var alldeles säkert rätt beslut. Jag har haft samma tankar själv emellanåt. Känns det inte rätt så gör det inte det, och det finns inte så mkt man kan påverka. Men det gör ändå ont så inåt helvete... Ont... ont i handlederna, ryggen, armarna... hjärtat...


Jag ringde en livlina igårkväll och fick sova hos älskade vän. Eller sova förresten... Det var väl bara lägenhetsinnehavaren som sov. Men det kändes ändå skönt att inte behöva vara ensam. Tack min vän! Inatt ska jag nog åka med A i lastbilen, det är bra, en natt hemifrån och i gott sällskap stärker ett ömtåligt hjärta.

En annan sak som, tro det eller ej, gör saken lite värre, är att det inte finns ett enda kort på mig och S. Mer än våra fötter då förstås. Det känns lite som att jag inbillat mig allt, som att det bara var en dröm. Och eftersom det knappt är någon som träffat oss tillsammans heller så känns det ännu mer så. Så, även när vi nu gjort slut så känns det bittert att allt var en enda stor hemlighet. Jag vill aldrig ha det så igen... Missförstå mig rätt, jag tycker om honom så mkt... och jag önskar inte detta ogjort. Alla erfarenheter lär man sig av. Men just denna erfarenhet har lärt mig att hemlighetsmakeri gör mig så illa, och jag skulle inte klara av att gå igenom det en gång till.

Och S, om du läser detta...
Jag tycker om dig otroligt mkt, och jag är inte arg. Det gör otroligt ont, men det var ett bra beslut du tog med de förutsättningar som finns.
Ja, jag mår piss, men det "ska" man göra... och det kommer att gå över... och jag hoppas att vi, med lite distans till allt, ändå kommer kunna hålla kontakten och vara goda vänner... Du är viktig för mig, oavsett jag får vara "din", eller din vän...