Är hos A nu. En tanke slog mig när vi åkte i bilen på väg hit.

När jag satte mig i bilen så pratade vi. Vi pratade väl på tills dess att vi passerat Bölesjön eller nåt sånt, sen blev det tyst. Jag tror inte vi sa ett enda ord till ända tills dessa att vi åkte in i Härnösand. Det är dock ingenting som stör mig. Jag har inga problem med att umgås med någon i total tystnad. Visst, jag kan reflektera över det och undra om den andra personen tycker att det är jobbigt, men jag själv har ingenting emot att det är tyst. Jag tycker inte det känns som nån pinsam tystnad eller nåt sånt.

Okej, om det är någon som verkligen vill föra en konversation, och jag egentligen inte har något att säga, då kan det bli en pinsam tystnad. Jag är nog inte så mkt för att prata egentligen. Jag tycker om att vara tyst. Och då kan man ju fråga sig - hur går det ihop med det jobb jag har? Jo men jobbet funkar bra. Då har man ju ett syfte med samtalet. Däremot finns det ju en idé om att vi ska "ta bort tystanden i samtalen", och DET är jag dålig på. Bara "tomprata" alltså. "Jaha, vad har ni för väder då? Regn? Jaha... Ja det är ju tråkigt... Många millimeter eller? Nej bara duggregn, okej, ja det kan ju vara nog så störande... Jaha.... Ja, men... Hmm.. Hade ni bättre väder igår då eller?"

Ja, jag är världsmästare på dåligt kall-prat.