Ja, det är ju en jäkla tur att jag aldrig överreagerar på saker och ting.... Suck!

Nåja, kvällen utvecklades ju helt klart mycket bättre än vad jag trodde att den skulle göra när jag åkte från jobbet.

Jag hade väl egentligen tänkt vänta ut mitt mulna humör själv och ifred och utan kontakt med omvärlden, men omvärlden ville annorlunda. Eller, äh. Jag ville annorlunda. Jag kunde inte hålla mig. Jag klarar inte av att vara "avig" mot folk, speciellt inte sådana som jag verkligen bryr mig om.

Det blev en stunds ventilerande på Facebooks chat. Egentligen borde jag väl spara den texten så jag kan läsa den igen närhelst tvivlet kryper på. Men men. Nåja, det kändes bra iaf. Och jag fick den där kramen som kan göra vilken dålig dag som helst till en bra dag.

Jag satt och funderade när jag började skriva - Ska jag ta bort föregående inlägg? Det var ju som sagt över erika-överdriver-reaktion i ett nötskal. Men sen kände jag... Nej, varför? Det var ju så det kändes just då, överreaktion eller ej. Jag är en känslomänniska. Deal with it.


Dessutom, frågan som jag ställde mig själv fick ett svar;
"Hur kan nånting som känns så bra samtidigt kännas så förjävligt?"
Jo, för att om det inte kändes förjävligt när det var "dåligt" så skulle det inte heller kännas så sjukt bra som det gör när det bara funkar.

Vad är det man säger, No pain, No gain. Det stämmer nog även när man talar om känslor och kärlek. Eller vägen dit.

(Bilden då? Jo det är ju Madde, jag och Jenny på återträffen från högstadiet. Kovlandstjejer is the grej. Jennys foto btw.)