Det har helt enkelt varit en underlig dag. Jobbet har gått sisådär, motivationen har inte varit på topp. Att jag sedan varit distraherad av en sms-konversation som gett mig ett überfånigt leende och... ja, vad ska vi kalla det... ja, näe, vi skippar den delen. Trevligt, iaf!

När jag kom hem, vid 18:30, så satte jag mig och slöade vid datorn en sväng. Hade preliminärbestämt träff med S ikväll, så jag tänkte att jag kanske borde ta en dusch, är ju inte så kul att åka bort och lukta skurtrasa. Sagt och gjort. Gick in i badrummet, började dra igen dörren.

- Nej, jag borde kanske ta med mig telefonen ifall han hör av sig.
Hämtade telefonen, gick in i badrummet, och drog igen dörren.

Nånstans här hände det ngt, och jag kan inte förklara vad. Handtaget lixom bara hängde, och i första sekunden tänkte jag inte mer på det, men sen kom insikten - jag kommer inte ut. Jag kommer alltså verkligen inte ut.

Jag kan informera om att jag blev väldigt lättad när jag insåg att jag hade mobilen med mig in i badrummet. Jag ringde mamma, hon var inte hemma och inte Leif heller. Jag ringde S, han kunde inte komma ifrån. Pappa hade ingen bil. Joanna är ju i Barcelona, så det var ju ingen mening att fundera över. A var i härnösand. Fick tag på Emma M som kunde tänka sig att åka, men precis då ringde pappa och han hade fått tag på en bil. Han hämtade reservnyckeln, och kom och blev min räddare i nöden.

Total tid inne i badrummet blev ändå "bara" 1,5 timme. Jag menar, allvarligt talat, vad hade hänt om jag inte hade haft mobiltelefonen med mig? Jag vet, "sparka upp dörren" säger alla, men det är inte så himla lätt. Ganska många tankar hann knöla sig igenom huvudet innan jag kom ut. Skulle någon ens reagera över att jag var "försvunnen"? Ringa, visst, men om jag då inte hade svarat, hade man bara låtit det passera? Troligtvis. Det ska till rätt mkt innan man tar sin reservnyckel och går in i någons lägenhet, bara för att kolla läget.

Den vettiga delen i mig sa att jag inte hade behövt vara fast så länge, det hade "bara" varit att skrika banka och slå lagomt sent på natten - antingen hade dörren så småningom gett med sig eller så hade grannarna reagerat. Den överreagerande sidan i mig satt och spekulerade över hur många dygn det tar innan man dör. Vilka skulle komma på min begravning? Skulle de spela den låten som jag vill ska bli spelad? (Ja, jag har en låt som jag vill ska spelas på min begravning, so what?)

Summan av det hela, det var skönt att komma ut. Jag lider inte av klaustrofobi, men det var bannemig inte kul att sitta där inne i 1,5 timme. Även om jag hade sällskap via telefonen större delen av tiden.

---

Kvällen i övrigt, efter det, har varit mkt trevlig. Åkte förbi hos S en sväng, och man kan väl säga att det har surrats en del. Tycker det är skönt att vi kan vara vänner, även om man kanske ibland får veta lite mer än vad man kanske hade velat önska. Jag är dock ändå glad att vi kan prata med varandra om det mesta, det känns skönt.

Mer kommentarer än så har jag faktiskt inte. Precis som jag skrev på Facebook, så vet jag just nu inte vad jag ska säga till mig själv, så det känns därför mer eller mindre omöjligt att säga något till nån annan.

I'm fine. Let's leave it at that.