Ibland känns alla tankar som en enda gröt, och jag tycker inte om gröt. Sen helt plötsligt så skingras det, allt blir tydligt och man får en uppenbarelse. Synd bara att uppenbarelsen är helt skev och att man inte har någon nytta av den.

Ibland behöver man någon annan som "avslöjar sanningen" för en, och ibland kommer man fram till slutsatsen själv utan att någon behöver säga något. För en gångs skull lyckas jag dra en slutsats själv, jag vet bara inte riktigt vad jag ska göra med den insikten... Vissa saker kan man prata om, andra kan man inte göra det. Åtminstone inte med vem som helst...

Ge mig mina atarax nu på stört tack, jag vill sova och slippa tänka.