Det är verkligen som jag sagt tidigare - Onsdagar är guds straff till mänskligheten. Och nej, jag är inte religiös. Jag bara ser det så ändå.

När jag hade kommit in till stan igår för att hämta Viktor så hör jag hur det knarrar i bilen. Nästan på samma sätt som det lät när drivknuten var trasig på "Hjanne", men den här gången kom det bakifrån, inte framifrån. Och det kom både när jag stog stilla, och när jag körde framåt. Kollade lite snabbt på parkeringen, men det var inget uppenbart fel som gick att se eller känna för en drulle som mig, så jag struntade i det.

På jobbet var det hektiskt. Ringde rejält mycket, på alla möjliga olika linjer. Jag halvdog lite efter lunch, motivatonen var inte på topp. Men det känns som att det väl gick rätt hyfsat ändå. För att vara en dålig dag, alltså.

Knarret från bilen hördes igen när vi åkte från Härnösand. Under själva resan däremot så hördes inte knarrandet, däremot ett slags pipande/tjutande ljud, som kom från ungefär samma ställe som knarret (gillar mina felbeskrivningar, eller hur?). När jag kom till stan åkte jag förbi hemma hos mamma och Leif, men det var ingen hemma. Ringde pappa, men fick inget svar. Skit samma tänkte jag, då åker jag väl till stallet istället då.

Pappa ringde efter en 10-15 minuter. Han fick lyssna på ljudet via telefon och reaktionen var förvånad och förvirrad. Lät det som iaf, han hade åtminstone ingen förklaring på vad ljudet var eller vart det kom från.

Man hade ju kunnat tro att livet skulle bli mycket bättre när jag kom till stallet. Jo jävlar.

Hämtade Pinnen i hagen. Redan på väg mot stallet så blåste han upp sig, var stor, och skulle titta och lyssna efter något som jag inte vet vad det var. Samma sak nere i stallet. Stog och frustade och hade sig, hoppade till för minsta lilla ljud utifrån. Men ut kom vi tillslut, och upp kom jag. Red bort längs landsvägen mot THF, men kom inte ens halvvägs innan jag mötte en lastbil. Jag såg ljuset i tunneln eftersom det var max 15 meter till en liten grusväg bort från den väg jag red på, men trots att man kunde se (antar jag??) att Pinnen inte alls var nöjd med situationen, satte sig på hasorna, försökte tvärvända osv, så kör lastbilen framåt mot oss. Jag vinkade åt honom att stanna, men icke. Inte förrän han var alldeles nära stannade han, så då hoppade jag av och gick förbi, med en häst om var mer i luften än på marken. Suck.

Gick in på skogsvägen för att leta rätt på en stubbe eller sten eller något, att sitta upp ifrån. (Jag tycker inte om att sitta upp direkt från marken, känns inte schysst mot hästen med tanke på min storlek). Hittade en lämplig stubbe, men precis när jag skulle sitta upp så knakar det till längre in i skogen. Pinnen flyttade sig lite väl hastigt, och erika far i backen. Grattis. Nytt försök, med ny stubbe (eftersom han inte ville gå nära den stubben sen igen. Han dansade omrking som en annan ballerina, och jag kom helt enkelt inte upp. Det fortsatte att knaka i skogen, och efter en stund såg jag den med - älgen. Summan av kardemumman - jag tappade tålamodet, självförtroendet, och allt annat på en gång. Ville inte bråka med hästen heller, så jag sket i det och gick hem. Totalt jävla misslyckat. Av någon anledning ser jag fortfarande mig själv som en förebild inom ridningen, någon som ska kunna saker, lösa situationer, hålla mig lugn, veta vad man ska göra. Inget av det här fanns igår. Det enda positiva som jag kan hitta var att jag inte tog ut någon frustration på Pinnen. Men ändå, känns som att jag borde ha löst det bättre.

Fuck off vad förbannat less jag är. Onsdagar är dagen från helvetet.
Idag är det torsdag och det är dags att börja beta av de inkommande samtalen. Ikväll är det hockey, ser fram emot det sjukt mkt, men jag är ändå på dåligt humör och känner mig egentligen inte det minsta peppad. Jag hoppas att det hinner ändra sig tills ikväll.