Det har känts ganska lugnt kring morgondagens dopning. Hittills, alltså. Nu kommer nervositeten. Jag tror att det som gör mig extra nervös är det faktum att jag inte kan sitta i min egen värld med mina små tics precis innan jag ska sjunga, utan nu ska jag stå framme bland folket under hela dopceremonin. Missförstå mig rätt, jag ser fram emot detta, galet mycket, men man kan ju få vara lite nervös ändå! Och det är väl bra att vara nervös till viss del med, då håller man sig alert, på tårna.

Men det är väl kanske säkrast att sova lite nu, annars vet jag någon som kommer stå fram i kyrkan och gäspa. Och det vore INTE snyggt. Så godnatt.