Jag tycker det är mycket här i livet som är pinsamt. Men att be någon om en autograf placerar sig lätt på top 10 över pinsamma saker att göra. Även när autograf-givarna sitter utplacerade med enda uppgift att skriva sina autografer till de otaliga människor som vill ha dem. Som i lördags på ispremiären, liksom. Plågsamt.

Än värre är det ju att då be en person om dess autograf. Att trängas i en folkmassa för att nå fram till personen i fråga, och sen sträcka fram whatever och få det signerat. Som i fallet Gud. Foppa, alltså. Det är ju en person jag beundrar. Och när det gäller autografer så ser jag det som att man stör, är i vägen, är besvärlig. Och jag vill ju inte besvära Gud Foppa liksom. Även om han säkert är van, men vadå, det är väl inte direkt ovanligt att man tröttnar på saker man är van vid? Och det måste ju vara sjukt tröttsamt att måsta skriva autografer vart man än kommer?

Men I did it. Jag trängdes, jag sträckte fram inte bara en, utan två böcker (Joanna måste ju oxå få ♥) och jag fick Kungens autograf. Att däremot sälla sig till mängden och be om en bild tillsammans med honom, där gick min gräns. Klart det vore kul med en sån bild, men nån måtta får det vara. Faktiskt. Jag är fullständigt nöjd över att ha en signerad bok jag. Det var värt pinsamheten :)